Vissa skämt dör aldrig. Vi har klassiker som Charlie Chaplin, eller Harold Lloyd, eller Buster Keaton.
Sen har vi Abbot & Costello, som tog dadaism till helt oanade höjder iom sina dårpippidialoger, som den här …
Nu skulle man förstås kunna anta att ett par från 30-talet aldrig har överlevt till 2000-talet, ja – med mediaindustrin som den är, med utveckling och ”ungdomens ignorans” och allt sånt.
Reklamen i Gmail kan ibland ge upphov till de mest förbluffande hastiga smånoveller. Titta på det här, till exempel. Vilken tragedi döljer sig bakom detta?
Kanske Bettan Nilsson till sist tröttnar på sin utåtagerande son eller dotter och medan hon letar efter information om DAMP och ADHD och andra bokstavssjukdomar, börjar hon maila med en av kontakterna hon har på datingsiten (hon är ensamstående mamma, ni vet). Så efter en kul dejt med paintball är alla hyllor så att säga fulla av bröd och kärleken blommar som om det vore en tidig vår …
Eftersom jag efter två gamecard slutligen har uppnått vad jag ville uppnå** med min retadin – retribution specced 80 paladin – Shuanna på EU Saurfang-servern tänker jag börja blogga igen. Så det så. Så innan jag kastar mig över årets första snackis – en trapphusfekalieintolerant moderat – så ska jag förklara varför jag varit bortvarande ända sen oktober.
Jag har varit så fasansfullt trött på skvallerträsket bloggosfären. Det har varit som om endast fem ämnen ständigt tragglats igenom, med många och långa – och ibland korta – ord. FRA, integritet, fildelning, kultur – och ”politik”.
I ”politik” ryms det allra mesta, allt från skithusskrämda moderater till besynnerliga utspel från Nej-partiet, eller Ja-partiet, men sällan Kanske-partiet. För i vår kära bloggosfär är det numer hart när omöjligt att hålla sig på mittlinjen.
Den digitala närvaron har blivit monokrom. Svart – eller vitt. För – eller emot. Den som möjligen står mitt emellan får förbereda sig på att offra så mycket energi på att bemöta kritiken att ingen energi blir kvar för att förklara sin ståndpunkt, eller som Emma Opassande uttrycker det:
”Har spenderat timtals i diskussioner om kritik och kritiseras för att man inte tål kritik och inte får försvara sig mot kritik för då låter det som att andra inte får kritisera och vissa _ska_ inte få kritiseras men andra bör allt kritiseras och det är en rättighet att kritisera men du får inte säga emot… *pust* en evighetsmaskin och ordet tappar nästan sin betydelse. Känns lite som att löpa gatlopp i ett ekorrhjul.”
När blev vi så intoleranta att vi inte längre orkar lyssna på någon som vill framföra något utöver det enkelfattliga?
För många hundra år sen delades världen in i två delar. De som ansåg att Jorden var platt, och de som ansåg att den faktiskt mycket väl kunde vara rund och ändå vara en Guds skapelse. Förmodligen fanns det en och annan som ansåg att Jorden var platt men rund, för var man än tittar så är ju Jorden tämligen platt och enda sättet att se om den är rund är att stirra ut över havet eller titta på från rymden … men ingen lyssnade på sådana dårar. Det var platt eller runt – inget mer.
Den runda synen vann, såsmåningom, men inte förrän vi hade haft ett antal krig, ett par revolutioner och folk till sist hade tröttnat på att skicka farmor till tumskruvarna för att hon en eftermiddag tackat Gud för potatisen.
Fast forward.
För några år sen blev det populärt att blogga. I början brydde sig inte en käft om ”webloggarna”, förmodligen därför att de författades av insnöade teknokrater som tyckte att modem är sexiga. Sen upptäckte någon ”politiken”.
Och således är vi här, nu. Å ena sidan har vi en rebellrörelse som hävdar att Jorden är rund, fastän Warner Bros och Sony och RIAA och STIM påstår att den är platt. Där finns förstås röster som hävdar att Jorden är lite lagom mitt emellan, alltså mer äggformad – eller möjligen helt rund men med en hel del bucklor och kratrar … men ingen lyssnar på dem.
De är grå. Inte monokroma. För att göra sig hörd i dagens mediabrus måste man nämligen vara LÄTTFÖRSTÅELIG. Och definitivt inte feminist.
Det kollektiva medvetandet och vetandet, det kollektiva digitala samhällsfältet – det håller på at bli om det inte redan är – kollektiv dumhet. När brillianta skribenter får ägna mer skrivtid åt att försvara sig än att tänka, därför att något dumschmuck med Metrobloggar i RSS:en och 511 vänner på FB vantolkat något – tja … Vad kan vi då förvänta oss?
Renässans? Upplysningstid?
Snarare mörk digital medeltid, där den som inte håller med bränns på offentligt bål.
Så, moderatjäveln alltså. Han som hatar invandrare så mycket att han ringer efter en ryska för att torka skit. Nu är jag där, där jag tänkte börja. Och jag håller mig bestämt i gråzonen, den som påstår att Jorden är platt fastän den är rund. Titta ut genom fönstret – är Jorden rund!?
Nä. Just det.
Två tolkningar finns på det nyss sagda. 1: Jag är kristen kreationist, som om jag inte vore så rädd för Gud skulle göra som hedningarna – och spränga mig själv i luften på en pizzeria befolkad av judar. Muslimer, menar jag. 2: Jag har blivit vantolkad. Och så hatar jag moderater.
den första tolkningen är förstås alldeles åt pepparn fel, men eftersom det digitala samhället är ett samhälle av snabbhet, ägnar ingen någon tid åt att klura på mina implikationer. De tar det skrivna ordet för en Absolut Sanning. Om jag skriver ”jag är nazist” kommer alla att tro på det, fastän de samtidigt vet att man inte ska tro på allt som skrivs på internet (eller i böcker, tänk på Marklund-gate förra året). Ändå sker vantolkningen, eller inte vantolkningen … utan den slentrianmässiga och lata analysen, nämligen att det jag skriver är också vad jag menar.
För en icke-postmodernist är det jag nyss skrev fullständigt oförståeligt. Jag slår mig i backen på att för en ”IT-människa” är det dessutom fullständigt idiotiskt. För om jag inte menar vad jag skriver, varför skriver jag det då? Om jag verkligen inte tycker att Unsgard är en moderatjävel – varför kallar jag honom det då?
Därför att inget är absolut. Inget, utom programkod – men programkod skulle, om den användes på ett visst sätt, kunna bevisa för oss att Jorden är platt. Så därför är inte ens programkod absolut, eftersom slutprodukten av kod ligger i vår betraktelses öga.
Unsgard uttalade sig ”olyckligt”. Egentligen sa han samma sak som många andra redan har sagt, fast aldrig offentligt. Eller möjligen offentligt, men det har sagts av nollpersoner – sådana som inte är intressanta för offentligheten. Lisa, 15 år, på FB. Eller Mohammad, 37, på lokala pizzerian. Mohammad kan vara en Sven också, eller en Sigryn, eller en Joe, eller en Frank, eller en Rick, eller en Jean, Fjodor, Ivana, Mugabe, Thabo …
Alla vet vad städföretag består av. Blattar. Majoriteten städare på tunnelbana och pendeltåg och andra offentliga ytor är svartskallar. Förlåt, invandrar… såna som inte kommer att rösta på Sverigedemokraterna (kanske). Det är en Jeppe-sanning, den här ni vet – ”alla klagar på att Jeppe super, ingen frågar varför Jeppe super”.
Nå, alla klagar på att Unsgard uttryckte sig som verklighetens folk. Ingen verkar tänka efter varför han gjorde det. För att tänka efter implikerar nedlagd tid på något icke produktivt, som att t ex betrakta vår runda Jord ur ett poststrukturalistisk eller postmodernt perspektiv, där Jorden är platt – fastän den är rund.
Vi har inte tid att tänka efter.
Vi har inte tid att tänka efter. Före. Därför tänker vi bara, eller snarare – vi reagerar. På något sätt har informationssnabbheten förvandlat oss återigen till grottmänniskan, som grips av panik inför en sabeltandad tiger. Få tar sig tid att försiktigt klia katten med stora tänder bakom öronen.
Och ja, jag misstänker redan nu att ni kommer att tolka det där bokstavligt. Jag ser redan kommentarer som ”men du vet väl som händer om man blir ttäten av en sabeltanndad tigger – man döörr”.
(Man måste också skriva snabbt, numer. Fuck spelling***.)
Vet ni vad den enda konstanten är, i vår värld?
Vi har tid.
Vi har tid.
Men vi har förslavat tiden – och tiden har gjort en Spartacus på oss. Njut av musiken.
– – – – –
*: En referens till den utmärkta serien Northern Exposure. Chris rulez!
**: Exalted med både Argent Dawn och Argent Crusade, rätt passande för en paladin.
Herr Klokboks Kollektion 