Månadsarkiv: juli 2008

Blogge-drevet: en utsträckt fredspipa

av

Efter att ha skapat en liten, liten storm i bloggosfären – och i sanning skapat ett ”drev”, som föranleder Blogge Bloggelito, att gå i svaromål – funderar jag en hel kväll över om jag borde ripostera Blogges installation eller inte. Det slår mig då att om jag gick i svaromål, skulle jag göra mig skyldig till att fortsätta blåsa luft över den eld, det drev, jag redan startat mot hans blogg.

Eftersom jag beskyllde Blogge för att ha startat ett drev vore det djupt oärligt av mig att eftertrakta detsamma. Det som hänt har helt enkelt varit ett momentum som, när det väl fick upp farten, visade sig vara svårt att stoppa. Det jag satte mig för att stoppa – ett drev mot Isabella Löwengrip – tycks ha förvandlats till ett drev mot Blogge. Skägget i brevlådan, antar jag.

Men innan sagda eftertanke slår mig och medan jag funderar på formuleringar för att söka knäcka den faktiskt ganska intellektuellt sett skarpa Blogge (om än att jag ibland ifrågasätter hans moral och bevekelsegrunder), detta för att av rent egoistiska skäl försöka hålla liv i Blogge-angreppen, så¨klickar jag på …

StumbleUpon.

Jag vet, jag borde vara ivrig att anfalla Blogge, eftersom han anser mig (och andra) ha ”överhettade hjärnor i alldeles för mjukt tillstånd”. Själv räknar jag, med viss tvehågsenhet, in mig i Blogges
”Mina antagonister slår således in vidöppna dörrar när de fäktar med sina taniga vänsterjabbar,” detta enär jag inte alls är vänster. Oftast.

Nu är Blogge en, så som jag och säkert andra uppfattar det, självutnämnd auktoritet, så jag föredrar att låta hans egen lerfot undergräva hans ”makt”. Därför så … ja … och nu är jag faktiskt lite vänster, så skiter jag högaktningsfullt i vad libertarianen säger – om än han uppenbarligen blev så djupt sårad av ett anfall från en bloggosfärens demagogiska underdog att han såg sig tvungen att posta en svarsinlaga. Lyckligen är han på det stora hela en ropare i öknen med en tämligen lätträknad skock dumbommar med sandalen i ena handen (eller möjligen kalebassen). Bummer, B. Men jag bryr mig inte ifall du blev sårad. Du såg till att jag fick en hejdans massa träffar och du vet … Med dina egna ord: ”Några sådana hänsyn kan jag dock inte ta – det finns ingen plats för toffelhjältar i politiken” eller i blogosfären, tillägger jag. Jag är min egen, och du dikterar inte vad jag ska anse. Därför, bara för att visa hur mycket jag respekterar den enda sak vi kan vara ense om, nämligen frihet att yttra vad vi vill, utan repressalier (och hädanefter, hoppas jag, invektiv), så lägger jag dig i min bloggroll. Jävlar vad jag är storsint!

Stumble. Jag klickade på Stumble. Det var … ganska intressant. För den första sida som dök upp var Sermonaudio.com, och en uppläsning av en mest förbluffande – i sanning lovecraftiansk! – predikan. Dessutom blev det en intressant konflikt i mitt ljud mellan å ena sidan Public Enemy, å andra sidan kalvinistisk domedagspredikan!

Sagda predikan, som pågår i nästan en timme, gavs av Jonathan Edwards, i Enfield, Conn. USA, den 8:e juli 1741. Genom Sermonaudio.com kom jag så att kunna höra en röst som för länge sen tystnat. Jag håller nu inte med i Jonathan Edwards predikan, såsom varande pseudognostisk nästan inte kristen alls men bara nästan (eftersom jag i likhet med Putte Koch vill ”gardera med krysh”).

Men så slår det mig. Jonathans Edwards domedagsdundrande ilskna ord (sannolikt inte alls särskilt väl återskapade av uppläsarens moderna röst), påminner ganska mycket om så många, många debatter vi den senaste tiden har bevittnat i inte minst textform. Det är domedag och undergång, fördömande och vrede. Det är kalvinismens kärvaste budskap.

Det här är internets fantastiska magi. Det här, och detta tror jag även Blogge håller med om, är yttrandefrihet. T om om han predikade idag skulle han ha rätt att göra det. Vi kanske inte kan hålla med Jonathan Edwards – men det är ändå en historisk välgärning att hans predikningar finns allmänt tillängliga. I ett mer repressivt samhällsskick skulle tillgången till sådant material vara förbjudet eller strikt kontrollerat. I vissa samhällsskick är tillgång till vad som helst på internet reglerat. Du är ju rätt förtjust i Kina, Blogge?

Ord, nedtecknade och upplästa för en församling för 267 år sen på andra sidan Atlanten, blir ånyo levande på min skärm, i juli 2008. Vi kan månne ifrågasätta dess budskap, vi är föga kalvinistiska (hoppas jag), men vi kan knappast ifrågasätta dess autencitet (om vi gör det går det att källforska vidare). Med hjälp av ”slumpmässig” träffteknik, som StumbleUpon, fastnar en liten, liten bit av historia i mitt blickfång. Det går självklart att småle åt det, nu, men …

Det var blodigt – bokstavligt talat blodigt – allvar 1741. På samma sätt som vår tids frågor är blodigt – bokstavligt och bildligt talat blodigt – allvar 2008. Blondinbella råkade hemskt illa ut, omvärlden reagerade på det på diverse olika sätt. Hade det hänt för bara en tjugo år sen skulle inte en jävel ha brytt sig, inte enbart därför att händelsen inte skulle ha blivit så känd. Inställningen till ”lite tafsande” var annorlunda; för inte alls länge sen ansågs det som mannens rättighet att våldta sin fru.

Kvinnlig sexualitet har inte erkänts förrän för i runda slängar 50 år sen. För så sent som knappt trettio år sen ansågs fortfarande homosexualitet som en psykisk störning. Vissa kretsar, som skulle ha älskat Jonathan Edwards hotpredikningar, hävdar fortfarande att 100 000 och fler därtill under Stockholm Pride är sinnessjuka. Somliga går fortfarande till anfall mot det de anser abnormalt.

Till och med Blogge, som ofta framstår som tämligen reaktionärt sexualmoralistisk i sin vurm för prostitution till trots (eller tack vare), är riktigt modern i jämförelse. Till skillnad från heterosexuella grottmänniskor ”on the prowl” utanför Tantolunden är han riktigt sympatisk (även om hans blogdesign behöver en rejäl uppryckning).

Kalvinismens kärva budskap, det kristna arvets puritanism som är ett genomgående tema i vårt västeuropeiska samhällsskick, ett budskap sådant som i den påsnubblade predikan av Jonathan Edwards, har varit vårt ända in i modern tid. Vi bär detta arv med oss, fastän vi inte vill eller ens är medvetna om det. Endera är det blonda moderattjejer som får stå till skams, endera är det bögar som utsätts för bashing. Kalvinismens och fundamentalismens straffdomspredikningar påverkar oss ännu – kanske det är därför somliga, omedvetet, uttrycker samma sentiment som Jonathan Edwards torde ha uttryckt hade han fått höra talas om en nattklubb i Rimini.

Vi har förändrats sen 1741, och senare. Det är hela saken. Vi har, genom internet, förändrats – snabbare förändring har sällan skett i historien. Hur gärna man än vill måla fan på väggen och se oss som kalla empatilösa svin så har vi ändå utvecklat ett intresse för hur vi alla reagerar för något som påverkat en annan människa. Isabella Löwengrip är trots allt en sådan, en människa. Med bröst (vilket, om man ska tro vissa kommentarer på hennes blogg) diskvalificerar henne som levande tänkande väsen). Skulle någon ha reagerat över två drunknade zigenarflickor för … bara tio år sen? Knappast.

Det här är internets kärna, det som driver både mig och andra. Det är vad som får Blogge att finna en röst annan än anonyma flygblad på väggar i en stad, alla i hela bloggosfären att ta en _aktiv del_ av samhället. Internet har fört oss alla samman – på gott och ont, för vi kan inte alltid hålla med varandra. Somliga anser att deras röst är viktigare, med mer tyngd, än andras, men allas våra röster – modebloggar till tunga politiker – är lika värda. Vad än de individuella rösterna anser; utan varandra är vi ingenting.

Jag inledde med raljanta invektiv mot en frände, en annan bloggare. Jag ångrar nu inte mina invektiv, men jag erkänner ändå hans fulla rätt att kalla mig mentalt uppmjukad. 1741 skulle både han och jag ha träffat varandra på väg till stupstocken, eller häxbålet. Miljoner människor har offrat sina liv för att både Blogge och jag – och alla andra bloggare – ska kunna säga vad de vill. I somliga länder är det fortfarande inte alldeles riskfritt. Ändå finns våra röster kvar, oavsett repressalier.

Det är därför till yttermera visso fascinerande att vårt eget land använder sig av repressiva åtgärder för att tysta vår kollektiva röst. Blogge och jag måhända inte håller med varandra i ”affären Löwengrip” – men jag är övertygad om att vi skulle kunna samsas på samma barrikad, skällsord och nedvärderande uttryck till trots, när det handlar om det fria ordet i relation till den enskilde medborgaren.

Blogge, låt oss istället för att gräla vidare sälla oss till medborgarrättsrörelsen som motsätter sig en svensk demokratur? Vad säger du om det? Du är faen så skarp när det gäller integritet. När FRA-lagen är död och begraven så kan vi fortsätta dividera om feminism och blondiner. Det handlar om att välja sina fältslag, inte sant?

Dina kängor och hårda ord, som bemötts med skymf och sarkasm från mig … låt oss ta dem för vad det är: En fäktning med ord, en dust, en knytnäve på varandras axlar. Jag respekterar inte alla dina åsikter, men jag är villig att dö för dem, som Voltaire felaktigt påstås ha sagt. Så, ska vi dra ett par drag på fredspipan, Blogge? Min röst i FRA-debatten är kanske inte högljudd eller välläst, men den är ändå en röst – en bland många. Peace, brother? För nu?

Här har du kardan.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blondinbella och Blogge-drevet

av

Drevet. Blodhundarna har vittring på ett helt nytt offer. Faktiskt det mest perfekta offer man kan tänka sig. Risken att någon skulle gå på tvärs i det nya drevet är i stort sett obefintlig, eftersom drevet styrs av samma slags mobmentalitet man kan finna lite överallt. Antingen är man emot eller för – det finns inga nyanser i den enkla lynchningens konst. Eftersom reglerna är så enkla kan vem som helst haka på när väl den förste skrikhalsen har upphovt sin stämma.

Den här gången är offret i tonåren, blond, med lågadligt eller pseudoadligt namn, moderat – och tjej.

Kan det bli bättre? Ja, det kan det. Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella, utsattes för sexuella trakasserier på en nattklubb i Italien. Såsom varande hyfsat känd blev detta en nyhet i framförallt kvällspressen. Det tog inte lång tid innan någon skrek ”bimbo!”.

Den förste nymoralistiske fundamentalisten på plats var mannen som älskar att höra sin egen röst, Blogge Bloggelito. I ett osande inlägg fördömde han Isabella Löwengrip, som fick sin moral och person ifrågasatt, anklagades mer eller mindre öppet för rasism gentemot italienare och fick stå vid den libertarianska skampålen för alla tonåringar på utlandsresa. Blogge lyckades också få in ROKS i sin text, vilket nästan är värt en applåd. I och för sig var det öppet mål: En sexuella trakasserier-historia bjuder in till sedvanlig smutskastning av feminism. Starkt jobbat, B.

Blogges postning startar ett drev som förbiser eller uraktlåter att se vad som hände och koncentrerar sig på demonisering av dels Isabella Löwengrip, dels det bolag som står bakom hennes blogg. Faktumet förbises, och faktum kvarstår: Isabella Löwengrip har utsatts för sexuella trakasserier och går ut i media med det. Med andra ord gör hon tvärtemot vad ett offer ska göra.

Snart nog sluter sig andra röster till den kör av (mans)röster som ropar ”skäms, skäms, skäms!”. Jinge fokuserar främst på Isabella Löwengrips ålder och hårfärg och massmedialt skamgreppande, och avslutar med en riktig klassiker i majoriteten av fall kring sexuella övergrepp:

”/ – – – / men en välutrustad 17-årig blondin på nattklubb vid 02.00 i Italien? Vad hade hon förväntat sig? Respekt?”

Goes to character, som de säger i amerikanska advokatserier. Är du sjutton år gammal, blond och över genomsnittet snygg (därom tvistas det förstås) så kan du inte förvänta dig någon respekt. Med andra ord – du får stå ditt eget kast. Det är ditt eget fel om du får fingrar uppkörda i underlivet.

Viktigare är då hur frågan behandlas i media, ifall någon ”slår pengar” på det eller inte. Det blir en dehumanisering av offret till förmån för billiga politiska poänger. Kanske exemplifieras det bäst med en kommentar på Jinges blog (nota bene: han modererar sina kommentarer, men den här slank igenom):

”Vad handlar det hela egentligen om? Jag antar att det finns en hop med ekonomiska intressen som ligger bakom lanseringen av det det stackars barnet. Hon kan knappast beskrivas som söt med det utseende som så starkt påminner om en något lönnfet miss Piggy”

Förlöjligande, misstänkliggörande. Härskartekniker. Det är det första steget till dehumanisering.

SaraG, som skrev kommentaren, är således bättre (och snyggare) än Isabella Löwengrip, som får skylla sig själv. (Alldeles uppenbart finns en norm för dumhet – problemet för SaraG är att det är hon (?) som lever upp till den, inte Isabella Löwengrip.)

Det bloggdrev som påbörjats med förskylld hjälp av Blogge Bloggelito och sen backats upp av en rad andra (inte minst i kommentarfälten), visar hur det abstrakta begreppet patriarkala strukturer egentligen fungerar. Eftersom vi alla befinner oss mitt i smeten, mitt inne i strukturen, ser vi den sällan – såvida den inte visar sig ut-och-invänd, som nu. Det är ett generellt fördömande av Isabella Löwengrip, ett fördömande av offret inte därför att hon är ett offer utan därför att hon är motvall och vägrar bli ett offer, fastän hon är blond, tonåring – och tjej. Isabella Löwengrip är, kort sagt, en felaktig bult i hela bygget. Det som skrämmer är således att hon inte ett offer, utan att hon är ett offer med hämndlystnad.

Det är därför tämligen förvånande att Blogge Bloggelito et al höjer sin libertariananarkistiska stämma i fördömande av att Isabella Löwengrip, såsom varande en del av ett företag, slår mynt av det hela. Torde inte libertarianen Blogge snarare hylla detta exemplariska bevis på hur en människas olycka kan vändas till (pekuniär och materiell) lycka? Inte då – det är inte hans lycka det handlar om! Dessutom är det en blondin som näpsar hans mediakåthet, vilket antagligen gällar honom lika bra som ett glödjärn. Här kolliderar dock Blogges libertarianism med hans egen karaktär, för genomgående – ett grundläggande tema – för hans blogg är: Allt som JAG inte får eller kan göra är orättvist! Hans korståg mot övervakning och förtryck har ingen som helst tanke på vår frihet, det är hans frihet det handlar om.

Till yttermera visso alarmerande är det att hans röst bär. Såsom en av många ledare har han en svans av följeslagare, som om han ropar ”Hop, Frog!” – hoppar. Genom sin analrentitativa hyllning av sitt eget intellekt (?) upprätthåller han i lika hög grad den struktur vi lever inom, som nuvarande lagstiftning och allmänna åsikter kring [välj lunchmatsal eller middagsbord befolkade av Riktiga Män].

Vad Blogge väljer att inte se, är att så länge vi tyst och stillatigande, som så många många offer gör, tillser att förtrycksstrukturen fortsätter existera, så länge kommer den att finnas kvar. För att denna konstruktion vi tvingas leva inom ska hålla samman behövs ett samspel mellan många eller samtliga kompontenter. En av de viktigaste komponenterna är blindhet för hur fragil strukturen egentligen är. Det enda undantaget från regeln ”vi talar inte om våldtäkt” är överfallsvåldtäkter. De är exceptionella, enär de består av en klart definierad brottsling och ett oskyldigt offer. Så fort frågan blir grå, med fler nyanser, är det strukturen som är allenarådande. För vad är en våldtäkt? Hur ser offret ut? Inte som Isabella Löwengrip, väl!

Det här är ett våldtäktsoffer. Enkelt, klart definierat. Så här ser offret ut. Det är så här vi och domstolen vill se våldtäktsoffer. Det är ju så där det ser ut … Om Isabella Löwengrip hade sett ut så där, skulle bloggdrevet mot henne ha varit för henne, vi hade redan legat i krig med Italien. Vi har sett vad bloggosfären kan göra, den har orsakat totalt kaos i FRA-debatten. Så varför lyssnar (nästan) alla till skrikhalsen Blogge nu, när det gäller Isabella Löwengrip? Är det endast hans avundsjuka – eller något mer?

Det är något mer. Det handlar om struktur. Vi vill ha världen enkel, en bra och konkret plats att leva i, där skuggor är svarta och ljus är vitt. Delfältet av gråhet, där skuggorna övergår i ljus, väljer vi att inte se. Förnekelse är ett av människans starkaste vapen för att ordna världen efter hur den ”ska se ut”; förnekelse (och opportunism, vilket Blogge är väl medveten om) går som en röd tråd genom hela mänsklighetens historia. Den lilla del av förnekelsen som kretsar kring ”pseudovåldtäkter” – det vill säga sådan som inte genererar ett sådant resultat jag nyss länkade till – förvandlas till en gyllene regel: ”Det där är ingen våldtäkt, men det här är det”.

Så faller alla offer som inte är sönderslagna mellan stolarna. Så definieras våldtäkt i ett vitt spektrum, från sexuella trakasserier till sexuella övergrepp, bara så vi kan passa in det i vår världsbild. Vi upprätthåller denna bild med hjälp av lagen – men framför allt med hjälp av underförstådda tankar och meningar, som ”Vad hade hon förväntat sig? Respekt?”.

Upprätthållandet av den oskrivna lagen – att varje kvinna är ett potentiellt villebråd, även om de inte själva vet om det – sker ständigt och jämt. För inte alls länge sen hände det min fästmö. För inte alls länge sen hände det Isabella Löwengrip. Två i sig enskilda händelser, men hoplänkade genom den gemensamma nämnaren: Kvinnan är inte en människa, i första hand är hon ett objekt. Free for all motherfuckers.

Den omedvetna, underförstådda morallagens medvetna eller omedvetna tillskyndare, som Blogge, förstärker den, givet det genomslag Blogge har (eller anser sig ha). Det krävs inte mycket för att fängsla en människa i hennes eget hem, det räcker med en underförstådd mening. Den meningen finner sin tillskyndare i Blogge Bloggelito. För en libertarian är han osedvanligt totalitär.

Hur ska människan bli fri om den tvingas leva efter andras moral?

Svara på det, Blogge.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En åsikt om kaffe med grädde

av

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Jag läser i tidningen, i Svenska Dagbladet, mhröh! Jag menar nu förstås inte att vara elak, för jag har alldeles för mig att jag skrivit någonstans i den här nätdagboken … blogg, det är vad det kallas det, det har min systerson sagt. Fredrik, han är allt en alldeles utmärkt människa! Spelar tennis, gör han. I Båstad. Tog tåget dit.

Grädden är tvättmedel. Inte i Båstad, men väl i DN. Eller, nä nu har jag fått nåt om bakfoten … det är de här pillren jag äter; jag har fått en släng av malaria ser n, fick det efter senaste resan till Nahaggidhaggadah, en by norr om Yomshapour i nedre ytrre Bengalen. Eller om det var i Skåne.

Palestina!

Det var det. Det var – jag minns det bestämt! – 1948. Jag och Geoffrey nånting, KB, DC, GKR, FRA … nåt sånt, riddare var han i vart fall, rätt nedstigen i analen – annalerna – från Rickard III. Den gamle gossen, höh! Där hade vi en engelsman som minsann tog hela det svenska spettet utan att klaga! Ja, jag menar, alltså, ni förstår … när man ligger så där i fält så är det ibland ont om damerna. Dessutom var de flesta damer i Palestina, på den tiden, täckta ned till fotknölarna. Det var minsann en verklig pärs!

Jag minns så väl hur jag och några glada käcka gossar tog oss med jeep in till Jerusalem en lördagkväll. Där gick vi mellan hashishstånden och kashishishish eller vad de hette. John Doe, jag kommer inte ihåg vad han hette men amerikan var han, gick in i ett ”beryktat hus” och blev raskt utkastad. Tydligen höll man på att smala ihop vapen där inne, inga horor alls. Så gossarna och jag vi gjorde det bästa av situationen: Vi tog helt enkelt fatt på en burnus – för det var så vi kallade infödingarna – och tryckte upp henne mot en mur.

Ack! Den gamla haggan hade skägg! Och dessutom något som inte ska vara där, i vanliga fall! Nu gjorde det inte så mycket, en soldat är van vid att improvisera, förlika sig, erövra. Den galningen tjöt som en stucken … ja, gris. Men det får man inte säga. Han var muslim, bevars.

Så min engelske kamrat, Geoffrey nånting, han var i vart fall van den där kvällen i Medelhavets månsken när det pockade på. Vi hade ägnat dagen åt att jaga palestinier (på förmiddagen) och Sternligan (på eftermiddagen) och med en varsin kyld drink i näven så kom vi att samspråka om just hans anfader, Rickard III. Eller var det Rickard I? Nå, den där Rickegossen som va och rotade runt i Outre Mere, Palestina då. Israel – fast det fanns inte då.

Grädde i kaffet var en lyx då. Vi fick nöja oss med att ta en skopa ur den där burken med salpeter vi använde för att tvätta oss. Det var hårda tider, men jag är son till en utsocknes stugsittare och växte upp med en livrem om halsen och en far som till sist kastade mig i sjön fast det var vinter. Farsan, han kastade hårt, han … Gosse!

I alla fall tycker jag att folk klagar så mycket nu för tiden. Och det här med datorer, vad ska det vara bra för? Min systerson Fredrik, han sitter inte i riksdagen men väl utanför, hemlös är han, det nötet. Han kan ändå det där med datorer, kunde. Innan han nu gick på det där med, vad det heter, nåt med f… Fildelning!

Sen blev han pirat. Knäppskallen. Han passade aldrig i livrock och dubbla pistolbälten. Fast förstås, det ligger i släkten. En av mina anfädrer påstås ha spridit skräck på de sju haven – kapten Yarr, hette han. Jajamensan. Sen blev jag skolgosse efter att far min kastat mig genom isen. Jag växte upp och gjorde beväringen på Revinge Hed och hade en riktigt elak jävel till löjtnant. Han gifte sig med en Amanda sen, och i kyrkan så sa han, med dundrande röst:
”För djävulen, Amanda! GÅ I TAKT!!!”

Vart var jag nu? De här jämmerliga pillren … Det är malarians fel, den jag ådrog mig i Nougodougadougou, i djupaste svartingland. Förlåt, Afrika. Slängen jag fick i Palestina var bara en liten feber. Men det jag fick i Hottentottland, det ni! Afrikanerna, de gamla gorillorna, de är inte bra på nåt – men jävlar i mig vilka sjukdomar de har! Så jag går på piller. Ja, jag äter två piller, tre. Ett är för febern, ett annat för det gamla lårbenet och ett tredje för att hålla mig lugn. Alla fyra fungerar utmärkt ihop med konjak, men minnet blir lidande.

Så vi brukade ha salpeter i vårt kaffe, där i Skåne. Eller om det var i Palestina. I vart fall är det inget att klaga över, att bara få lite fett och socker i kaffet. Har ni någonsin druckit kaffe gjort på fotogen med salpeter, då klagar ni minsann inte över automatkaffe. Jävlar i min låda, det var rent
livsfarligt att gå på dass!

BOOOOOM!!!

Se där ja. Nu behöver jag gå på dass. Ses på skithuset, kamrater!

– – – – –
Intressant? På min ära!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sökordens magiska litteratur, del 4

av

Jag gick igenom min lista över vad för sökord folk har använt – och ur min något förvimsade hjärna sprang detta fram: En till novell baserad på den gångna tidens sökord! Första delen finns här, den andra finns här, och den tredje finns här.

Resumé: Sökaren, en medelålders vinddriven före detta porrsamlare, och Stats, en uppgiven, modstulen och förbittrad man, sökte sig till Moskva på jakt efter Jaques Louis David, en person bägge tror kan hjälpa dem ur deras djupa kris Deras sökande efter Jaques förde dem dock på villovägar. Efter äventyr på både porrklubbar och gränder tog de så en färja tillbaka till Sverige, utan att ha funnit några spår efter Jaques.

– – – – –

”Porr”, sa Sökaren. ”Jag börjar faktiskt tröttna på hela skiten. Det är som en tavla av Odd Nerdrum, fast alla fula ord är målade istället för sagda.” Han suckade. Färjan hade just glidit in till kaj vid Frihamnen och nu stod ala i god ordning och väntade på att få kliva av. För många andra var det en ytterst nervös tid, ty längst fram i kön stod sex
benrangel, men varken Sökaren eller Stats var tillräckligt koncentrerade för att se skeletten.

”David, jacques louis?” ropade en purser. Vid det tillropet hajade både Sökaren och Stats till, sträckte på sig, slutade muttra om porr och såg sig om över huvudena på alla andra passagerare. All hårfärg var blond, det här var en typisk svenskbåt, där alla passagerare kvällen före varit fulla som blötdjur, såna som ser ut som en penis. Uppstötning på uppstötning fyllde alla papperskorgar; det hade varit stormigt, men kaptenen på skutan – kapten Michanek Levin – hade förr handskats med rallybilar innan
porr och Jesús fick honom på fall. Därför sadlade han om, ungefär som Ica-stig, och blev kapten på en fyllebåt.

”Jacques-louis David?” ropae pursern. Men ingen svarade. Det var ett gammalt båtbygge, rosten dämpade purserns röst och förjagade ekot. Efter ett par rop till tröttnade han och gick sin väg; om Jaques-Louis fanns där, någonstans, hade han antingen inte hört eller inte önsakt ge sig tillkänna. Så varken Sökarens eller Stats triumf blev av, ingen konst alls, faktiskt.

Kön rörde sig framåt. Efter en halvtimmes segt väntande stod de så på hemlandsjord, på den svenska tomten där persiska bilder var ett lika vanligt inslag i hamnbilden som alla ryska unga slampor. De senare var här på semester.

”Jag vill höra Laibach”, sa Sökaren. ”På handukstork.”
Stats suckade.
”svenskan är fantastisk”, sa han. ”Eller hur? Du borde ha försökt säga det där på ryska, men det enda ryssen duger till är väl, ja … Jag vet inte.”
”Ryska brudar knullar bättre till svensk porr”, sa Sökaren, trosvisst. Han visslade efter en rysk slyna men hon gav honom fingret och pekade sen på en affisch för _persian kultur_.

”Helaflex är bra för djur”, sa Stats. ”Det står så, på den där billboarden. Se du?”
”Va?” Sökaren slet motvilligt ögonen från en ryska med extremt kort kjol. Han suckade. ”Det borde vara kjolförbud. Såna där kortkorta får mig att tänka på smisk, eller en novell.”
”svensk kultur, skillnader”, sa Stats och nickade. ”Det är vad problemet är, det. Ditt problem alltså. Ja…”

Sökaren och Stats tystnade. De hade hunnit fram till en busshållplats när ett halvdussin svarta Saab dök upp från bakom byggnader och skjul, ur gränder och bakgator, och omringade dem. Bildörrarna slogs upp. Män i mörka kostymer ch solglasögon tog skydd bakom dörrarna och riktade automatvapen mot både Sökaren och Stats. En röst ljöd, ur en megafon:
”I enlighet med fra-lagen – ni är under arrest!”

”Inga fula ord nu”, sa Stats tyst, höjde långsamt händerna över huvudet och gick ned på knä. ”Och inga kommentarer om den svenska synden, eller att de där agenternas kläder är sååå 1908!”
”Uggla, Dan, Magnus”, ropade megafonen och tre kostymer reste sig och skyndade fram. De slog handklovar om både Sökaren och Stats och fängslade också en gammal tant. Men hon släpptes stax fri när megafonrösten ropade ”Inte hon! Hon är så ointressant, plattfot är hon också!”

Truppen skuffade in Sökaren och Stats i en skåpbil, dörrarna slog igen. Alldeles som bilen körde iväg hörde de en vakt muttra ”operation celsius, grabbar … ” Vakten flinade. ”När ni kommer ut nästa gång är Stockholm en spökstad, det kan ni slå er i backen på.”

”Håll truten, din jävla
dalek”, sa Sökaren, spottade på vaktens långa ben och fnös.
”Vad har vi gjort?” sa Stats.
”Ni har sålt gratis barnböcker och gratis porrstreams”, sa vakten. ”Det är vad … ‘Dänicken’ sa i alla fall.”
”Dänicken?” sa Sökaren, en ljusglimt i ögat. Ett vagt minne lösgjorde sig … ”Smal med stora bröst? Ser ut som Odd Nerdrum? Gillar gamla filmer, som den där ‘it came from the desert’, och smisknoveller?”
”Bröst och Nerdrum går inte ihop,” sa vakten. Han sträckte fram handen, vänligt. ”Så ni några svenska pumor i Ryssland?”

”Det här är … ” Stats skrattade till. ”Det är unreal! Va!? Du, Sökaren – har du någonsin sett en FRA-agent med så där lång kuk!?”
Vakten grymtade och korsade benen.
”Vart tar ni oss?” sa Stats.
”Palatset, Svansele”, sa vakten. ”Men vi stannar på vägen så vi får knulla rönninge.”
”Öh?” sa Stats och Sökaren i mun på varandra.
”Visst,” sa vakten. ”En del av budgeten får vi från porrbilder och böcker om härskarteknik.
Fast porr, särskilt sån som nämner Odd Nerdrum, är mest lukrativ.”
”Rönninge”, sa Sökaren, ett stort leende på läpparna. Han lutade sig bakåt mot skåpbilens vägg och suckade lyckligt. ”Där har jag läst om heshet i en läkarjournal och ägnat mig åt
dogging. Det var en massa turkar i sverige där också, du vet – ormet kruper?”

”Vet inte det jag,” sa vakten med långa ben. ”Men jag köpte en grilltermometer för lax där i förrgår.” Han lutade sig fram och sänkte rösten, konspiratorisk i varje rörelse. ”Om jag … släpper er fria? Ni verkar vara reko grabbar, så … Ge mig adressen till några schyssta pumor på banérgatan, så.”
”Har du hört talas om Jacques Louis David?” sa Sökaren, men vakten skakade på huvudet. Sökaren nickade och sa: ”Okej då. Banérgatan 5, det är fett mycket blond porr och några ho’s där. En av dem jobbar snart på Delphinum, men inte förrän någon övertygats om att Bibeln är lögn.”
”Hon har en Youtubevideo”, sa Stats. ”Den är inte så bra, det är för många nakna barn i den som leker Ernst-Hugo, men de har en schysst hårfärg. Sen blir det bättre, med tjejer, biffiga killar och en djävul i månsken. Fast månen är en reflex, men det blir bra porrbilder med en printscreen.”

Vakten satt tyst, övervägde. Så lutade han sig mot en lucka fram mot förarsätet och viskade ”stalin+tobacco”. Bilen stannade en halvminut senare. Vakten öppnade dörrarna, lösgjorde Sökaren och Stats och gav dem deras packning.

De klev ur, såg efter bilen när den körde sin väg och skakade klentroget på huvudet.

”Det var en schysst väktare”, sa Sökaren. Han skuffade på sin kamrat. ”Ska vi hitta en sjömansfitta?”
Stats tänkte just svara när en Mercedes stannade till, sidofönstret vevades ner och en stekartyp med engelsk accent tittade ut på dem och bräkte:
”sweden! Bitches! Eh …pumor?”
”Nope, just rebel music”, sa Sökaren.
”Stockholm är en gammal spökstad”, sa Stats. ”Det finns ingen
porr i det offentliga, inte ens en hård mormorporr.” ”Jesus!” sa stekaren, så chockad att han helt gick över till svenska. Han hade en tydlig accent av Robertsfors. ”Inte ens en brud med smal midja?”
”Nope”, sa Stats.

”Känner du Jacques Louis David?” sa Sökaren.
”Nä … ” sa stekaren. ”Men jag vet vem Lotta Lotass och Maja Lundgren är? Men ni, kolla med Roger Fransson i Uppsala, han kan nog veta.”
”Vart bor han?” sa Sökaren.
”Men Enira honom!”
sa stekaren och flinade. Därpå drog han iväg med en rivstart och lämnade Sökaren och Stats ensamma.

”Enira?” sa Sökaren.
”Eniro”, sa Stats. ”Som en telefonkatalog på internet.”
”Internet är en fluga”, sa Sökaren. ”Det har Clara Ferdman sagt. Eller om det var Gary Gygax. Nån shunne var det i alla fall, tror det var han som sa att ‘definiera+kultur=trasdockorna’. Existensialistisk krispoet.”

Stats nickade, slog up kavajkragen kring nacken och hivade upp gymväskan på axeln. Stockholm hade blivit kallt, de stod mitt ute på Gärdet och vinden rev och slet i deras hår. Efter en stund följde Sökaren Stats exempel och tillsammans, medan de delade på en cigarett, traskade de vidare.
”Kommer vi någonsin att hitta honom, tror du?” sa Sökaren, sparkade modstulet på en gammal pamflett för ryska cheerleaders med stora bröst och suckade.
”Någon gång,” sa Stats. ”Någonstans … ”

– – – – –
Inte direkt intressant, men …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Profraism – Ingsoc – nyspråk

av

Jari Karivainio, som skriver i Aftonbladet, missar målet. Hans (eller rubriksättarens) jämförelse mellan FRA och Facebook baseras på felaktiga premisser. Det finns nämligen en väsentlig skillnad mellan FRA-lagen och sociala medier och/eller sökmotorer, som till exempel Google och Facebook. En enda likhet finns – nämligen den mer eller mindre urskiljningslösa informationsinhämtningen. Där är både FRA, Facebook och Google ett potentiellt hot mot vår integritet. Vi har ingen eller mycket lite kontroll över informationen när den väl har samlats ihop.

Men skillnaden mellan FRA och google är större än likheten. Skillnaden är – frivillighet.

Den dag du köper ett bredbandsabbonemang kollektivansluts du inte per automatik till Facebook eller andra sociala nätverk. Du väljer att bli en del av soiala media. Du väljer att potentiellt sett avslöja allt om ditt liv för Google. Du väljer att sälja ut din integritet. Du väljer att din mamma kan råka hitta bilden av dig där du har flygarhjälm, en apelsin i munnen och en påsklilja uppkörd i … eh … ja. Det är ett fritt val. Fri vilja.

Massavlyssning á la FRA är inte frihet, inte ur någon ideologisk synvinkel (med undantag för INGSOC). En automatisk överföring av delar av ditt liv till en superdator ingen utom ett fåtal Utvalda Lojala har tillgång till, är inte frihet (utom för INGSOC). Där inget val finns existerar ingen fri vilja (utom hos INGSOC).

Profraismen – det vill säga den ideologi som styr ja-sägarna till FRA-lagen – undviker med en dåres envishet att ens nämna tvånget. Samma dag, om ett år, som du kopplar upp dig mot nätet kollektivansluts du i hemlighet till FRA. Dessutom får du betala det själv. Bredbandsleverantörerna kommer att få bära kostnaden för anslutningen till FRA:s kontaktpunkter. Du tvingas skjuta din integritet – och sen får du betala för kulan. Lägg därtill idén om en svarsavgift för mobiltelefoner; du får dessutom betala för knallen från revolvern när du sköt din egen integritet.

Likheten mellan Profraisterna och INGSOC blir än mer tydlig i deras vokabulär. De för sig med ett allt skummare nyspråk av nyord, betydelseglidningar, verbala dimridåer och trygghetscertifierat dravel (”kampen mot terrorismen!”). Mellan svadorna slängs teknik in, här och där, eftersom ”alla vet” att den vanlige läsaren inte vet något om teknik.Ett axplock ur den senaste tidens media:

”Echelon för realtidsskanning av digital kommunikation, samtal eller e-post med hjälp av sökord eller strängar i en gigantisk router. Det kan liknas vid ett antivirusprogram eller brandvägg. Syftet är inte att blockera eller stoppa samtal eller e-post, syftet är att spåra upp samtal och meddelanden knutna till terrorism.”

(Jari Karivainio i Aftonbladet, länk ovan)

Som alla vet eller borde veta (datoranalfabetism är ett av våra största samhällsproblem) är varken antivirusprogram eller brandväggar ogenomträngliga eller utgör ett fullständigt skydd. Virus, trojaner, maskar och annan digital ohyra utvecklas i lika snabb takt som skyddsmurarna höjs. Liknelsen mellan Echelon och FRA, och antivirusprogram eller brandväggar, fallerar betänkligt.

Huvudsyftet med sådana förklaringar är nu inte att förklara vad FRA gör. Syftet är mycket enklare – och draperat i mer eller mindre ohöljt förakt för dem som inte tror på att INGSOC, Folkhemmet, alltid har rätt. Argumentet är ett ”det här är vetenskapligt bevisat, ni kan vara lugna, vi har full kontroll, ni kan vara trygga, Staten är er vän. Normativitet! Solidaritet! Konformitet!”.

Nu var det förstås vetenskapligt bevisat att Neurosedyn var alldeles ofarligt det med, inte sant, Jari?

”En ny tid kräver andra spaningsmetoder. Det som förr var ”yttre militära hot” är idag möjliga och betydligt närmare hot som kan vara allt från industrispionage till hackare som vill it-kapa våra kärnkraftverk. Men det kan också vara direkta terroristhot där baser redan finns i Sverige.”

(Siwert Öholm i Gotlands Allehanda)

Yttre militära hot står som exempel för betydelseglidningen som skett. Det talas inte längre om militära hot, utan enbart om yttre hot. Vilket faktiskt kan vara vad som helst. Industrispionage, hackare, terrorism … och terrorism kan också betyda vad som helst, terror är nu ett begrepp som är alldeles upp till betraktaren. För i runda slängar 70 år sen ansågs ett gäng norrmän vara terrorister. Sverige upplät med god vilja baser åt dessa terrorister, vars mål var att störta en tysk demokratiskt vald regering med, förvisso, dubiös utrikespolitik. Gränsen mellan terrorist och frihetskämpe är lika flytande som betydelsen av yttre hot; Axel von Fersen ansågs av revolutionärerna i Frankrike vara en terroristledare. Här i Sverige var han en bon viveur och hjälte – i alla fall medan de politiska vindarna blåste rätt. Sen blev han misstänkt kungamördare och lynchades. Så, beroende på ur viklen synvinkel terror ses, kan den vara antingen ett yttre hot eller en rättmätig kamp för frihet, solidaritet och rättvisa.

I Ådalen, 1931, sköts ett helt gäng terrorister till döds. Vi har väl varit mycket tryggare sen dess, Siewert?

Det genomgående tonläget i det mesta som skrivs och sägs av profraisterna är det av en gammal auktoritet, som plötsligt inser att ingen längre lyssnar på honom. Ungefär som polischefen, 1971. Klicka på länken, demagogin och argumenten är lika aktuella i dag. Då handlade det om något så profant som en tunnelbanestation. Idag ligger mer i potten – men ordalydelsen är densamma. ”Det är för vårt eget bästa. Bråka inte nu, gå hem.”

Sällan blir den omkörde gamle folkhemsprotektionistens klagan så uppenbar, som när byggmaterielinjicerade arslen (ehm, betonghäckar alltså) uttalar sig. När jag läser vad sossen Göran Ericsson skriver sätter jag kaffet i halsen: Det är patriarkens dundrande röst mot Dom Som Mopsar Sig (företrädesvis Maria Leissner).

”Det framgår alltså med all tydlighet att en stat får inskränka skyddet för en individs rättigheter om det är förenligt med exempelvis kravet att skydda den nationella säkerheten. Så är det med det, Maria Leissner.”

Han fortsätter sen i en indignerad krönika om folks dumhet, hur vi inte är kapabla att förstå komplicerade ting, att vi helt enkelt borde hålla käft och låta experterna göra sitt jobb. För att verkligen skriva oss på näsan om vår egen oförmåga att förstå knepiga grejer ger han en känga åt en annan folkpartist med ”Ta bara uttalandet nyligen från en annan folkpartist att FRA bara skulle få spana om det finns brottsmisstanke. Hur korkad får man bli…? ”

Lyckligtvis är dumhet helt oavhängig partifärg, eller vad säger du, Göran?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla läget, annars kommer Putins Pojkar!

av

I likhet med Opassande vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över den rehabiliterade landsförrädaren Stig Berglings krönika i Expressen. I varje fall ger det inga pluspoäng till pro FRA-lägret, om de tvingas damma av gamla ”Rysslandskännare” som Bergling. Mannen kände visserligen Ryssland väl, så väl att han till och med önskade att Sverige skulle bli en del av det, men hallå! Kom igen, liksom …

Å andra sidan är det ett tecken på att svensk kriminalvård verkligen fungerar. Kanske. För Bergling är väl rehabiliterad? Han har väl sagt sina ”mea culpa, mea maxima culpa” och tagit ner porträtten av Stalin från väggen? Visst går det att lita på honom – han vill, i likhet med andra i hans lag – ändå bara vårt eget bästa. Inte går det väl att argumentera mot hans svada, inte – speciellt inte som han drar till med den vid det här laget klassiska

”Har man rent mjöl i påsen, har man inget att vara rädd för, eller hur?”

Hur är det med Berglings eget mjöl? Siktat och klart, inga gamla skelett kvar i garderoben? Han har ju sonat sitt landsförräderi nu och får väl, i likhet med alla andra laglydiga svenska medborgare, anses vara en man höjd över varje misstanke. Väl?

Jag blir dock lite fundersam … för skildringen av rysk militär säkerhetstjänst, GRU, tar sig rentav hyllningskörliknande former. Det är t om propagandavarning, nästan så jag får för mig att krönikan är ett beställningsjobb från det Röda Slottet. Kreml, alltså. Delgiven den sovjetiska randstaten Sveriges lojala medborgare via en före detta spi… överste i GRU.

Krönikan dryper av förakt. Det är en von Oben-ton i texten som får det att krypa i mig. Jag visste inte att vi hade blivit anekterade av Ryssland, men uppenbarligen har det skett medan vi varit upptagna med FRA-debatten. Tonläget, budskapet – gilla läget, annars kommer Putins pojkar! – är obehagligt diktatoriskt. Det är nästan så jag får lust att citera Olof Palme, när han sa ”så talar diktaturens kreatur”. Äsch, nu citerade jag ju ändå.

Men krönikan följer mallen. Pro FRA-lägret har ju inte direkt bjudit in till debatt; vi har fått veta att vi missförstått, att vi ska lugna oss, att frågan är utagerad. Vi har fått veta att allt sker för vårt eget bästa. Utan FRA kan ekologiska hot drabba Sverige med full kraft, för att inte tala om terrorism – och Ryssland! Senaste given i spelet kring FRA är just rysskräcken, denna pålitliga arbetshäst när det gäller att få folket att lyda. Gustav Vasa använde sig av den, Karl XII använde sig av den, Per Albin Hansson och Tage Ehrlander använde sig av den. Ryssen kommer!

Det är således för att skydda oss från ryssen, som vi behöver veta allt om hela Sveriges internetvanor. Utan en superdator är vi rökta, en dag vaknar vi upp och får äta borstj till frukost. Enda glädjeämnet är väl att vodkan kommer att bli billigare. FRA-lagen är en bitter medicin men vi måste nog till och svälja, för om vi inte sväljer så får vi dra till skogs och kämpa mot spetznaztrupper … och eftersom våra soldater befinner sig i Afghanistan (ett av de få länderna i världen som sparkade pungkulorna av Berglings gamla uppdragsgivare, Sovjetunionen), så är vi illa utsatta. Tack gode Gud för hemvärnet när ryssen kommer!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

A tourists guide to Sweden (pronounced Svaerje)

av

Har du nåt leg ditt fula drägg?
Kom hit igen när du har skägg!

(The above is a ”snapsvisa”, a drinking song, about a poor man without an ID. He went blind.)

This blogpost is not in swedish.

WELCOME TOURISTS!

Welcome, welcome, welcome to the friendly and safe country of Sweden. From the plains av Skane (pronounced Sk-auuuu-ne.) to the forests of Dalarna (pronounced Daaaala.nna.) we greet you, salute you,almost buy you a beer! The citizens of this more than a thousand year old democrac… monarchy … says ”Hi, fella!”, or ”Ge mej mobben, kompish!”!

The people of our major cities welcomes your hard earned cash or equally hard earned plastic. Göteborg (pronounced ”fecking shait uva town”) likes you! Stockholm (pronounced the ”greatest city in the galaxy”) adores you! Piteaau (pronounced ”tjeck zeir paperz!”) abhores you (as long as you’re not a communist or don’t like porn). The major foodmarket franchising company of ICA (pronounced STASI) would like to see your ID before you shop for groceries, but it’s for your own good. But, now … Before you take a tour of this wonderful country where, contrary to popular belief, polarbears can only be found in a zoo, I would like to adress you most sincerely about a few things that will make your stay a better stay than if you would have stayed in … let’s say Norway. I speak to you out of concern for your ultimate comfort and safety. It won’t take long, just listen:

* Beer
Beer is abundant in Sweden. You can get a brewskie in more or less any place. Just keep in mind a few simple rules and your stay here will be much more pleasant. There’s helluva lot of beer brands to choose from, but all of them comes in four cathegories: Light, people, middle, and strong beer. Light beer is more or less a softdrink, kinda like water with a slight tinge of beerishness. Peoples beer is a bit stronger and slightly less tasteful than middlebeer, wich is stronger than the other two but weaker than strong beer. Strong beer is the strongest. Well, duh!

When buying a beer in Sweden it’s imporant to remember these four types of beer. Light and peoples beer may be purchased in any food- or supermarket. Middle and strong beer may only be purchased either out of the back of a van outside a school, or in a liqour shop. There’s just one kind of liqour shop in Sweden – the Systems Company, or Systembolaget (pronounced ”Glasbanken”). Opening hours are equal to the needs of thirsty citizens, that is – from half past eleven to 10:30 a.m.

Now, I won’t fool you. Purchase of light or peoples beer in any food- or supermarket may be a bit tricky. You see, dear foreigner, in Sweden we are very serious abot age. Goddamn serious, to tell you the truth. Fucking crazy about it, ok!?

So, if you’re fourteen or fifteen and in possession of a fake ID, you can buy a shitload of light or peoples beer, amphetamine or other substances except alchohol. If, on the other hand, you’re somewhere between twentyfive and eightynine, even if you have a legit ID, you may not buy a beer in a supermarket. It’s a bit strange to outsiders, but we take good care or both our citizens and tourists. As long as they’re not from Egypt.

Send your kids to buy the booze. As long as they keep to ICA. Try and send them into the Systems Company and you’re pretty much screwed; no beer for you, next!

* Tobacco
Tobacco is just as abundant as beer. You may purchase cigarettes, cigars, pipe tobacco, and cigarilles in just about any newsstand (the major newsstand brand in Sweden is the Press Bureau, or ”Press-Baijrooon”, or ”Alis Livs & Delikatesser”). You may also purchase another form of tobacco – weed. Though not in the Press Bureau (Iäm not sure about Ali … ). Weed is prohibited to use, even in small quantities. Sorry, hon’. It is not allowed to smoke at or near babies, mothers who do not smoke, transit train platforms, on buses, in the subway, in parks, on the street, in or at the pub, waiting in line, from a balcony below a non smoker sub-let, in your own apartment, in a hotel, in a bus stop, at a bus stup, fifteen miles from a bus stop or in a forrest, on a hill, near a cave, in a gas station, in a diner, in a car, cab, truck, ambulance or cop car. If you need a smoke, check where the nearest rökruta (pronounced ”schoolyard”) is located and please, please, try not to look like a pedophile. Swedish teens always craves a cigarette so you might score a blonde swede babe, dude.

Should you not be a smoker but still like tobacco, you could try snus (pronounced ”prilla”). It’s a wet tobacco, it comes in neither grain or filtered versions. You can buy it wholesale, a ”stubbe”, or just a wee amount equal to red line bag of coke. Every kind of tobacco comes with a horror novel, a color poster of a smokers lungs and a curse from God (pronounced ”Folkhälsoinstitutet”). Stay clear of tobacco!
Hard drugs is available at the nearest bar!

Keep these simple things in mind and your stay in Sweden will be, like, totally awesome. Oh, just one more thing before I quit:

Don’t use your cellphone. Don’t use the internet. Don’t use the phone. Don’t blog, don’t send a postcard, don’t speak in any other language than swedish. Don’t mention FRA (pronounced ”gestapo”).

Welcome! Enjoy your stay!

(This blogpost was inspired by Aftonbladet (pronounced ”the National Enquirer”)

– – – – –
Interesting?

Read other blogs regarding: , , , , , , , , , , , , , ,