Hör n[x] n[x] n[x], era [Könsord]huvuden!

Enligt Aftonbladet vill Ingrid Olsson (c), kommunpolitiker i Ljusdal Kommun, införa ett förbud mot svärord, mer specifikt könsord. som t ex [könsord], [könsord] och [könsord]. Jo, alltså, jag vill inte bli bötfälld för att ha sagt [könsord] i den här bloggen, eller [könsord].

Jag tycker det är ett utmärkt förslag. Jag vill ha mer censur! Jag vill förbjuda ‘jag’! Redan i de här korta meningarna har jag använt ‘jag’ fyra gånger! [xxx] skulle t om vilja gå så långt att låta skolan ta upp alternativa kraftuttryck.

Har ni förresten tänkt på hur ‘i’ ser ut? ‘I’ är misstänkt likt en fallos-symbol, så [xxx] vill förbjuda [x]! Det n[x]!

Om skolan [x]nte vet vad de ska h[x]tta på för alternat[x]v t[x]ll våra gamla [x]nvekt[x]v kan de med fördel läsa T[x]nt[x]n (håll ett öga på kapten Haddock när han bl[x]r arg), eller använda s[x]g av nedanstående – alldeles grat[x]s! – l[x]sta (jag har fått d[x]spens för nedanstående fula ord, samt användandet av [x]):

1 Hora – ersätts med:
‘Individ av honkön, vanligen, som medelst fysisk rekreativ sysselsättning efter erhållen betalning utför tjänster åt personer av hankön, vanligen.’

2 Kukhuvud – ersätts med:
‘Begrepp alluderande på det manliga könsorganets översta form i rest tillstånd’

3 Fuck – ersätts med:
‘Angofil term av det svenska ordet vi beklagligen inte kan delge er p ga förbud’

4 Motherfucker – ersätts med:
‘Angofil maternal bolare, en term av det svenska ordet vi beklagligen inte heller kan delge er p ga förbud’

5 Asshole – ersätts med:
‘vanligen förekommande ringmuskulaturinbäddad fysiologisk kloak’

Har n[x] andra förslag? Bl[x] l[x]te v[x]lda! Med l[x]te tur får n[x] [könsord], era [könsord]huvuden!

(Har verkl[x]gen [x]nte pol[x]t[x]ker [x]nget annat att göra?)

Annonser

Kvinnor och män har olika sorters makt

(Nej, så står det inte ordagrant. Jag klippte lite för en mer effektiv rubrik. Det har jag lät mig i Aftonbladet 😛 )

”Vi kan vidare konstatera att när både kvinnor och män gör karriär leder det till att giftermål, omgiften, samboförhållanden och andra typer av nära relationer knyter ihop personer i eliten i allt tätare nätverk. Både döttrar och söner ärver numera under uppväxten intresse och informell kunskap om ett yrkesområde såväl som nätverk och kontakter som ger fördelar i en senare karriär.
Jämställdheten skulle alltså paradoxalt nog kunna bidra till en förtätning av relationer inom makteliten och till en snävare, mer sluten rekrytering.”

är slutsatsen som Anita Göransson, professor i kvinnohistoria vid Göteborgs Universitet drar i sin rapport ‘Maktens kön, kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet’. I en DN-artikel om rapporten skrivs bland annat:

”Att rekryteringen ofta sker genom informella nätverk rankas av kvinnorna som det främsta hindret för dem i karriären. Männen ser i stället det största hindret i att kvinnor inte söker sig till ledande positioner i tillräcklig omfattning. Toppositionerna är emellertid inget man söker – man tillfrågas.”

Fråga: Kan detta problem, att kvinnor tenderar att nå maktpositioner inom t ex politik och media, men män tenderar att nå maktpositioner inom näringsliv, åtgärdas med kvotering? Dvs – skulle kvotering vara ett sätt att bryta upp de elitiska nätverken och få dem baserade på formella meriter, inte vilka kontakter, vilken släkt och vilken ‘klubb’ eliten tillhör?

För mig framstår kvotering som en dödfödd idé, i det att ett beslut om kvotering till syvende og sist skulle tas av just den elit som blivit elit genom nätverk. Det vore som att be kungen avveckla monarkin, ungefär.

I artikeln skrivs vidare:

”De nordiska eliterna har över tiden blivit allt mer specialiserade och åtskilda. Man gör karriär på ett enda område och det är där man samlar kunskap och erfarenhet. Det är där man har sina mentorer och kontakter och det är där man bygger sina nätverk.
Det tycks som om folklig opinion och ökade politiska satsningar på mångsidig representation är en viktig orsak till att andelen kvinnor i makteliten fördubblats under 90-talet. Strävan efter könsbalans på maktpositionerna har lett till att kvinnors erfarenheter i ökande omfattning ingår i underlaget till viktiga beslut.”

Det är både bra och dåliga nyheter, tycker jag. Det är bra att det i ökande omfattning tas hänsyn till kvinnors erfarenheter, men jag undrar ändå om dessa erfarenheter har något konkret genomslag i tillämpningen av politiken. Alltså hur politik används för att nå ned i de breda folklagren, s as. De dåliga nyheterna är nog, anser jag, just specialiseringen och åtskillnaden mellan olika områden. Det riskerar att bli en polarisering av åsikter, därigenom gör det systemet mer sårbart för enskilda intressegrupper och lobbyister. Eller drar jag fel slutsats?

Det ska i alla fall bli intressant om rapporten ger något resultat, eller om den helt enkelt försvinner in i dimmorna …

Böcker Som Vi Påstås Ha Läst

Huj vad det går undan i bloggosfären! Här har jag varit delinkvent ett par dagar och ägnat mig åt att skriva annat (b la min ideologi), dödat kloner (jag snackar Jedi Outcast här, nu alltså) och firat födelsedag (en släktings) – och dessutom tänkt. Tänkt på hur jag ska formulera mig, just angående vad jag nu ska dryfta. Nämligen böcker.

Enligt en artikel i Expressen, denna ständiga källa för sanningar (eh … ), ljuger folk vitt och brett om vad för böcker de har läst. Gärna på fester, gärna för att imponera på tjejer (och killar, förmodar jag). Förmodligen hänger det samman med att allmänbildning anses stå högt i statuskurs, iaf enligt en artikel i
Dagens Industri. Händelsevis råkar jag veta att Expressen har rätt den här gången (sluta måla kors i taket, det blir fult och dyrt att sanera).

Expressen har en lista över de vanligaste sexton titlarna folk påstår sig ha läst. Så här blev mitt resultat:

1. ”Jack” av Ulf Lundell.
2. ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg.
3. ”Hemsöborna” av August Strindberg.
4. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinsson.
5. ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
7. ”Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien.
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj.
9. ”Svindlande höjder” av Emily Brontë.
10. ”Män är från mars, kvinnor från Venus” av John Gray.
11. ”1984” av George Orwell.
12. ”Lysande utsikter” av Charles Dickens.
13. ”Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling.
14. ”Jane Eyre” av Emily Brontë.
15. ”Da Vinci koden” av Dan Brown.
16. ”Anne Franks dagbok” av Anne Frank.

Nu ställer jag mig ett par frågor … Varför ska man ha läst Ulf Lundell? Riskerar man att uppfattas som ointellektuell och/eller ett pucko om man inte har läst Strindberg, Brontë och gamla Dostan? Är inte att ha läst J K Rowlings Harry Potter-serie eller Dan Browns ‘da Vinci-koden‘ snarare ett raggtips? Och vem vågar egentligen erkänna att de har läst J RR Tolkien?

Det mest glädjande är dock att Neil Strauss ‘Spelet‘ inte återfinns på listan, men så klart … Ingen vill väl avslöja att hen har läst ragg-manualen. Jag har läst den, jag har dessutom aldrig skrattat så mycket som då. Eller, jo, det har jag, skratta lltså. Det gör jag varje gång jag läser Terry Pratchett, eller Jaroslav Haceks ‘Den Tappre Soldaten Svejk’, eller min egen bok, Recept För Domedagen.

Varför ska man ha läst Ulf Lundell?
Jag förmodar att man måste ha läst Ulf Lundell för att framstå som så där lagom rockeraktigt tungsint á la samtidsmänniska med koll på alltets existensiella vanitet. Jag antar att man ska ha läst Ulf Lundell för att framstå som lagom cool, lagom medveten om hur jobbigt det är att leva – och Manlig. Minns väl att här snackar vi om en författare som en gång frågade en kvinnlig debattör om alldeles hade kissat på sig (kanske någon minns debaklet kring boken ‘Fittstim‘?). Härskarteknik, någon?

Jag ska läsa honom, någon dag. Kanske. Om någon frågar mig på en fest om jag har läst ‘Jack‘, tänker jag svara: ‘Nej, jag har nog av verkligheten om det är nu, tack’. Antagligen kommer jag att framstå som en tråkig stofil, men låt det vara så, då. Om böcker må man icke ljuga! (Däremot kan man ljuga i bokform, men det är en helt annan historia.)

Riskerar man att uppfattas som ointellektuell och/eller ett pucko om man inte har läst Strindberg, Brontë och gamla Dostan?
Ja. Så – spring iväg och läs ‘Hemsöborna‘ nu, och ‘Röda Rummet‘, och den däringa boken hon Eyre skrev vad den nu heter … Eller ljug, men ljug smart. ‘Det var en afton i början av maj och den lilla uteserveringen på Mosebacke hade ännu inte öppnat‘ ska inte följas av det fortsatt citatet ‘Klara och Lotten voro inne med sin eka‘. Ljug smart, gå snabbt vidare till att prata om något annat, som t ex hur tungsint du är, hur svårt det känns att se på hur solen kastar sig över till Tyska Kyrkans branta tak när det bara är du och din skugga som ser det. Med lite tur får du vara ifred resten av kvällen, för ingen jävel vill ha en tungsint typ som one night stand eller partner, right? Tungsinta partners med existensiella kriser har folk nog av i Ulf Lundells ‘Jack‘.

Jag har inte läst Strindberg. Jag har inte läst Jane Eyre heller. men jag har läst Fjodor ‘gamla Dostan’ Dostojevskij. Jag läste min första Dostojevskij på en balkong på Kanarieöarna med en Jack Daniels bredvid mig, medan kompisen satt nere vid poolen och försökte ragga brudar. Gissa vem som hade roligast?

Är inte att ha läst J K Rowlings Harry Potter-serie eller Dan Browns ‘da Vinci-koden‘ snarare ett raggtips?
He he … Nudge nudge, wink wink. Harry Potter (f övr är det bra böcker) funkar som en ungdomens källa. Även om du är bitter singel och nästan fyrtio kommer du att framstå som ‘en man med kontakt med det inre barnet. Så där lagom fantasifull, så där lagom världsfrånvänd; du läser ju om tomtar och troll, typ! eller okej då, du läser om osynliga magiska universitet (huh?), järnvägslinjer bortom tid och rum och tonåringars ständiga ångest inför att en dag … Tar barndomens magi slut och du tvingas konfronteras med en mystisk resning i buxan när du ser på Hermione ur ett nytt perspektiv. Och, förstås, hela tiden finns Den Manliga Förebilden där; den gode fadern, den vänlige jätten och vuxendomens mörka hot. Med lite tur kan du brodera ut den terorin till ett timslångt samtal, som kommer att få stjärnor att tindra i din partners ögon och skänka ett saligfånigt leende till hens läppar över din brillianta intelligens.

Undvik Dan Brown. Risken finns att du efter tio minuter framstår som en konspirationsteoritroende paranoiker med personlig relation till David Ickes (han som hävdar att världen egentligen styrs av ödlor). Alternativt en strikt religiös galning med självplågarkit i fickan. Personligen skrämdes jag bort från Dan Brown redan ett par sidor in i ‘da Vinci-koden’, när albinon gjorde entré. En thriller med en albino … Luktar Manhattandeckare lång väg.

Och vem vågar egentligen erkänna att de har läst J.R.R Tolkien?
Få. Numer är det dock helt okej att säga:

‘Tolkien? Är det inte han som skrev manus till den där filmen med Orlando Bloom?’.
‘Menar du Kingdom of Heaven?’
‘Nej, den där med monster. Och vad han nu heter, den där gamla bögen som var med i den där filmen om en gammal nazistförbrytare?’
‘Cary Grant?’
‘Var han bög?’

Och sen kan ni utbyta bögiga erfarenheter, alternativt slå er för bröstet och uttrycka lättnad över hur heterosexuella ni är (‘fast stjärtgossarna i Fab 5 är ju rätt bra på kläder, så det finns nog nåt gott i alla‘).

Om ni nu mot förmodan inte alls är intresserade av hon den blonda vid bardisken med en Cosmopolitan i ena näven och ‘Jag vill prata om Carrie Bradshaw‘ i blicken, så ska ni definitivt säga att ni läst J.R.R Tolkien. Benämn honom gärna som John Ronald Reuel också, och nämn något om ‘Silmarillion‘. Om blondinens blick inte har slocknat efter tre ord in i meningen ‘azg nazg gimbatül, azg nazg thratakulük‘ … så har ni haft tur. För då har ni råkat på en rollspelare (som tydligen också ser på ‘Sex in the City‘). Har ni kommit så långt är det bara att köra på (men undvik teorin om Sauronögat som en symbol för det inflammerade feministiska vaginala samtalet).

Hur ska man egentligen göra, om nu någon frågar om böcker?
Det beror på sammanhang. Generellt sett är det dock bäst att undvika böcker, åtmisntone tills ni sitter på en romantisk middag och det ligger mer i potten än bara en natt med medioker fyllesex. Håll inne med er personliga boklista (alltså böcker ni har läst) tills ni vet att ‘nu gäller det, nu är det all in som gäller!‘.

Sen, förstås, finns det en bok ni definitivt ska säga att ni har läst, även om ni ännu inte har gjort det. Åtminstone om ni vill ha en puss av mig (eller mer än så). En liten varning, dock: Om ni inte har läst den så kommer jag att avslöja er (sen beror resten av kvällen på hur väl ni fortsätter att föra er). Vad för bok? Min bok. Recept för Domedagen. Köp den. Läs den. Gör det nu.

Min personliga ‘Sexton I Topp Av Böcker Jag HAR Läst‘-lista:

1 ‘Recept för Domedagen‘ av Joakim Andersson
2 ‘Den Tappre Soldaten Svejk’ av Jaroslav Hacek
3 ‘Salamanderkriget’ av Karel Kapec
4 ‘Iditoten’ av Fjodor Dostojevskij
5 ‘Trilogin om Härskarringen’ av John Ronald Reuel Tolkien
6 ‘Stäppvargen’ av Hermann Hesse
7 ‘Pesten’ av Albert Camus
8 ‘Präriehundarna’ av Jonas Gardell
9 ‘Bibeln’ en antologi av flera profeter
10 ‘Koranen’ av Allah (genom Gibril)
11 ‘Pestens Tid’ av Stephen King
12 ‘Det Andra Könet’ av Simone de Beuvoir
13 ‘At the Mountains of Madness’ av H P Lovecraft
14 ‘Den Tunna Röda Linjen’ av James Jones
15 ‘De Nakna och De Döda’ av Norman Mailer
16 ‘the Haunting of Hill House’ av Shirley Jackson

Ordets Död … En Myt?

Jag blev tipsad om en artikel angående lingvistik på DN:s kultursida via Bloggen Bent och tänkte att artikeln kanske var värd att spana in. Det var den. Inte så mycket för dess budskap – ett budskap jag inte håller med om och ska återkomma till – utan mer för dess formuleringar. Jo, jag erkänner: Jag är ordfetischist. Kanslisvenska gör mig kåt. Bildat språk gör att det låter ‘schwiing!‘ i byxan. Går det att få annat än mental erektion när man läser sådant här?

‘Inom parentes kan nämnas att krisen för grammatiken som norm för hur man korrekt uttrycker sig i skrift, en norm som för övrigt också reglerar bildat uttal, fick språkvetenskapligt uttryck i den strukuralistska rörelse som i början av föregående sekel utgick från Frankrike med dess från revolutionen 1789 stammande tvivel på alla andliga inklusive språkliga auktoriteter.’

Eller sånt här?

‘Strukturalismen ville inte längre normera språkbruket, man ville beskriva det sådant det faktiskt förelåg i umgänget människor emellan – ett skenbart progressivt men egentligen rätt tvivelaktigt steg, som ansågs göra språkforskningen till en samhällsvetenskap, efter fransmannen F. de Saussure.’

Wow-faktor 10, you bet. I alla fall om man är lika kär i Ordet som jag är. (Med Wow menar jag inte World of Warcraft, bara så ni vet.)

Så vad säger karln, då? Rent konkret säger han: Domedagen är här! Vi kan snart inte läsa! Universiteten – och jag förmodar hans födkrok – är hotade av 2000-talets wannabee-Homerosar (alltså, de som framför böcker i talspråk, som i ljudböcker)! Förlåt, jag raljerar. Det var inte alls meningen. Nästan.

Sven Öman, professor emeritus i fonetik och lingvistik vid Uppsala universitet, har fel. Eller, inte fel direkt, men inte alldeles rätt. Det här är i och för sig bara min åsikt, och jag kanske är en liten mask i jämförelse med professorn, men hey! Fuck respect! Jag dissar de felsta auktoriteter, med mindre än att de verkligen lyckas övertyga mig om att de har rätt. Visst är jag allt bra jävla dum, va?

Jag tror att Öhman främst pekar ut litteraturens ‘tillbakagång’, vilken, ur min synvinkel, är en modern myt; det skrivs mängder av böcker, här är t ex min – Recept för Domedagen. Jag tror vidare att Sven Öhman känner sig lite echaufferad över att ingen tycks bry sig om hans specialistämnen – fonetik och lingvistik. Där har han rätt. Vi bryr oss inte, gemene man hinner inte med att tänka efter om hen* utrycker sig grammatiskt korrekt, lingvistiskt följsamt och med rätt fonetiskt struktur. Tid är en färskvara.

Jag kan hålla med om att många skulle må bra av att sakta ned och tänka på sitt uttal eller stavving (fuck), inte minst hon den dära vaffanhonhettenui Little Britain då asså nivetva hon blonda typ fjortisbruden me typ massaå sägaåfölittetiid? Men, summan av kardemumman blir ändå: Tid … Är en färskvara. Och vi har, ofta, för lite av den. Så vi tar genvägar, hoppar över ett och annat tempus, fimpar verben, drar ihop, kokar ned, misshandlar och – ja, faktiskt – slår sönder språket. Men dör det av misshandeln?

Nope. Ordet är en överlevare. Även om färre och färre människor hinner med att uttrycka sig på ett ‘bildat’ sätt, i tal- och skriftform, lever språket. Det utvecklas och utvecklar subkategorier och särarter tills det blivit så diversifierat att man kan tro att det dött. Särskilt om man utgår från ett bildat hörn. Och spelar det verkligen så stor roll att typ grammatiken håller på å kola dårå? Är negligeringen av strukturalistiska språkregler ett potentiellt hot mot litteraturens existens?

Nix. Se på mig. Jag vet fan knappt vad ett substantiv är, ändå skrev jag en bok – Recept för Domedagen. Ni får gärna förakta mig och kalla mig korkad och obildad eller rent av lingvistisk mördare – det bjuder jag på. Jag har kevlarsjäl. För jag vet det här: Aldrig förr har det skrivna ordet trängt fram i så stor mängd som nu. Vi möter det överallt; i SMS, på MSN, på internet, bloggar, communitys, portuppgångar … Tvättstugor (där litteraturen verkligen går en fattigdom till mötes om fru Legio inte börjar omformulera sina ‘VEMS LUDD ÄR DET I TORKTUMLAREN!!?’). Ordet – det talade och skrivna – lever i högönsklig välmåga. Domedagen är inte över oss (möjligen ett Recept för Domedagen).

Vi kommer att fortsätta att läsa och lära oss att läsa. I takt med utvecklingen ökar behovet av korrekt förstådd information och enda sättet att ta till sig information på ett kvalitetsmässigt säkerställt sätt är att få den i tryckt form. Sven Öhman kan vara lugn; talböcker kommer inte att konkurrera ut det tryckta ordet. Gutenberg, den gamla hederspaschan, behöver inte heller oroa sig för att leka karusell i sin grav. Boktryckarkonsten kommer att leva, sida vid sida med alla andra ordmässiga konstformer; bloggar, t ex.

Förresten! Tänk på Gutenberg, nästa gång ni skriver ut något på er Canon eller HP eller vad för skrivare ni nu har. Tänk på snubben, för asså – nog hade han en fett smart idé, va?

Shit yeah.

—————-
* Jag vill slå ett slag för ‘hen’. Hen är ett utmärkt könsneutralt ord. Visst kan det tyckas fånigt när det finns ‘han’ och ‘hon’, men varje resa börjar med ett steg. Varje förändring – inte minst av könsroller – börjar i det lilla. Så nästa gång ni per default skriver ‘han’ när ni egentligen menar ‘någon ej könsbestämd’ … Skriv hen ;o)

And if you are a mad dog or an englishman, use ‘hir’, instead of ‘his or hers’.

Ett Oanständigt Förslag Om … Dagis

En av orsakerna, kanske t om den främsta orsaken, till att pojkar behandlas annorlunda än flickor på dagis och i skola är … Tada!

Könsroller. Om flickrollen upphöjs till norm av aningslösa/outbildade (btw måste du vara akademiker, dvs universitetsutbildad, för att jobba på dagis) dagispersonal styr könsrollen dagiset, inte personalen. Vilket är fel.

Barn busar. Det är deras rättighet. En annan rättighet de har är att få ha friare tyglar från alla vuxennormer, som ändå kommer att pådyvlas dem ju äldre de blir. Om pojkar behandlas olika p ga av ‘busfrekvens’ upphöjer man flickrollen, som säger ‘lugn, huslig, omvårdande, empatisk’ till drottning över allt annat beteende. vilket hämmar inte bara pojkar utan även flickor. För (det här kan komma som en överraskning för somligt dagisfolk) – flickor är också barn, vad än modeindustrin vill få oss att tro.

Den standard den moderna kommunala barnförvaringen borde utgå ifrån borde vara den könsrollsbefriade, den som erkänner både pojkar och flickor som lika benägna att bryta mot de av oss vuxna statuerade samhällsnormerna (pojkar ska busa lagom mycket, flickor ska leka med den rosa plastspisen). Inget annat. Vi borde erkänna mänsklig potential i de små liven, inte redan strax efter att de dumpat sina Pampers knäcka in dem i slaveri.

Borde, borde, borde … Fina ord. Fina, naiva ord. För när det kommer till kritan kan vilka braiga utredningar som helst inte påverka vad Legio, med 45 års erfarenhet av barnförvaring, anser om hur barn bör vara. Alla äldre lärare är ingen Legio, självfallet. Men det finns redan för många legionärer där ute, lärare och pedagoger vilka anser sig fullärda och stå över nyare kunskaper och infallsvinklar. ‘Det här har funkat i trettio år så då funkar det i trettio till’. Det är visionslösheten och visionsrädslan som är ett av de stora problemen, grunden för att flickrummet på dagis är fyllt av kuddar och sagoböcker och pojkrummet är fyllt av klätterstegar och actionfigurer. Utredningarna biter vidare inte på föräldrarna, vilket i sig skapar problem. För, om barnen möter en uppfostringsmall på dagis och en annan hemma (där farsan mekar bil och morsan hänger upp gardiner), då blir de … Förvirrade. Och rädda.

‘Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering’, som Yoda sa. I slutänden står vi där med en nyvuxen generation som inte vet varken ut eller in. Å ena sidan ska de få busa eftersom ‘pojkar är pojkar’ och ‘barn är barn’, å andra sidan ska de _inte_ få busa eftersom ‘man måste vara ansvarsfull’ och ‘fina flickor knullar inte runt’. Så, för att göra en grov förenkling, har vi skapat en generation av Sith-lords, inte Jedis.

Enda sättet att från grunden bryta upp det gamla och stagnerade mönstret inom både skola och dagis är att _först_ byta ut alla de gammelgenerationlärare som finns nu. De i åldern 40-65. Eller kanske t om 30-65. Det ska böjas i tid det krokigt ska bli – dvs för att uppnå en till så stor del könsrollsbefriad generation som möjligt, måste böjningen ditåt börja redan nu. Inte med barnen, utan med dem som ‘lär dem att bli vuxna’. Eftersom man inte kan byta ut föräldrar hur som helst, och eftersom dagis och skola står för en väsentlig värdeutbildning av barnen, måste vi börja i plugget.

‘Hey! Teacher! Leave them kids alone!’, för att citera Pink Floyd.

Mannen, Hjälten – och Statusen

‘Det är ingen självklar vits att flasha med en dyr märkesklocka i Sverige. Risken är stor att få fattar hur fin klockan egentligen är. Materiella ägodelar rankas lågt när svenska folket bedömer vad som ger en människa status. Gedigna kunskaper och en fri och självständig livsstil slår högst. Och när klockor ska rankas är det ofta fler än hälften som aldrig ens hört talas om klockmärket. Status är viktigt för många människor därför att det avgör den ställning som de tillskrivs av andra. Statusen avgör den sociala rangordningen.’skriver Dagens Industri, 20061208.

Det här fick mig att fundera kring status, vad det är, vad det gör med oss och … Är det bra? Eftersom jag hyser ett fortfarande nyfött men blommande intresse för intersektionaliteten mellan fördomar och könsroller, faller det sig naturligt att jag börjar fundera kring Mannen. Mer om Mannen kan ni f övr läsa här, http://www.mansidealet.se/ . Hur det kommer sig att jag intresserar mig för fördomar och könsroller … är en annan historia. Men jag samlar på fördomar. Det är en hobby.

Så, är status viktig? Svar ja. Dessutom – status är ännu viktigare för Mannen, för de små Männen på dagis ända upp till 89-årige Eskil, som just byggt till sin sommarstuga trots diskbråck och höftleder av metall. För vissa är t om status så viktig att den är en fråga om liv eller död. Status … är mätvärdet för Manlighet. Ju mer manlig du är, desto bättre status får du. Kombinerar du din manlighet med kunskap blir din status ännu bättre, för precis som Master Charge-snubben säger: ‘Remember, you’re not the watch on your wrist.‘ Han är jäkligt snygg, btw.

Redan från barnsben fostras män till att räkna status. Antal segrar på fotbollsplanen. Antal kompisar i gänget. Antal fyllor, antal tjejer. Vilken plats man fått och har i karriärstegen, antalet kronor i lön, kuklängd, antal synliga muskler osv osv. Mansrollen genomsyras av en svårgripbar och olustig känsla av att ju mindre status du har, desto lägre värde har du. det blir en självuppfyllande profetia: Ju lägre värde du anses ha, desto lägre värde anser du dig själv ha. När du börjar anse det om dig själv, försvinner först självförtroendet och sen självkänslan ut genom fönstret. Och du blir blyg, tafatt, mindre manlig … Får mindre status. När du kommit dit, då spelar det ingen roll om du kan allt om börsen eller Porsche, för … ‘Remember, you’re not the watch on your wrist‘.

När din status är ifrågasatt kan det bara sluta på ett av två sätt: Antingen resignerar du och ‘försvinner’. Du skyr dina vänner (och om de bara varit ‘vänner’, skyr de dig) och förvandlas till en miserabel enstöring, som kanske, t om, en dag tar livet livet av dig. Varför? Därför att du inte var man nog.

Eller så gör du allt i din makt för att öka din status. De allra flesta väljer yrkesvägen och får till en (ny) karriär; den medför ett nytt socialt kontaktnät, som om du spelar enligt reglerna ställer krav på dig att leva upp till och förbi statuskravet. Däri ingår lön, vänner, lägrade tjejer, bra familj, bra hem, snygg bil osv osv, trots att ‘you’re not the watch on your wrist’. Så länge du inte misslyckas med statusjakten och hållerdig kvar på karriärstegen är du lyckad. Bättre inkomst, bättre självförtroende, bättre manicker, bättre tjejer (eller killar; jag är inte knusslig) … Bättre liv. Könsrollen för en Man gör Mannen. I samma ögonblick du misslyckas börjar huggen. Och så fortsätter ‘den onda cirkeln’. Den självuppfyllande profetian slår till igen. I värsta fall förlorar du allt och vid sådana tillfällen hjälper det inte att gå ‘all in’. För det som i slutänden ligger i potten, är ditt eget liv. Somliga väljer en annan väg. De blir kriminella, vilket ändå ses som lite okej så länge de väljer ‘rätt’ brottslighet. Rätt brottslighet är sådan kriminalitet som inte primärt ämnar skada andra, utan åverkar egendom eller ger snabba – och helst stora – pengar. Kriminialitet är ju, också, en karriär (dock utan kollektivavtal; något för facket att ta i tu med, kanske?). Dessutom är det en karriär som på ytan verkar så oändligt mycket mer tilltalande än civilingenjör. Det är ju liksom roligare att spränga pansarbilar från Securitas, än att rita linjer på papper, eller vad nu civilingenjörer gör, right? Aa-iight!

Här börjar jag tangera en annan del av manligheten, statusen, vad som skapas ur dessa två och vad som skapar det. Ta brottslingen, t ex. Skurken har ett romantiskt mansideal omkring sig. Han är killen som går sin egen väg, som ställer sig utanför samhället. Rebellen, easy ridern. Det är Manligt att vara kriminell, för Skurken karaktäriserar konkret alla ideal som ingår i manlighet. Driftighet, målmedvetenhet, risktagande, äventyrlighet, stresshantering, fysisk och psykisk styrka, humor, mod, etc etc. Se bara på kapten Jack Sparrow. Att verklighetens skurkar oftast är fega hör liksom inte hit … Ingen vill tänka på att Jesse James var en massmördare som dödade ur bakhåll, när vi kan tänka på honom som revolvermannen på en dammig gata i Nowhere Gulch, Nevada. Gärna att han ser ut som Johnny Depp också.

Statusen och mansrollen är fullständigt integrerade. Alla som i delar eller helt faller utanför statusidealet är misstänkta ‘könsförrädare’. Det brukar talas om ‘vinnarinstinkt’, men jag tror att det snarare handlar om ‘statuskänsla’. Ju bättre den är, desto mer Man är du. Ju mer Man du är, desto närmare idealet har du kommit och arketypiserat dig själv.

Det stereotypa hjälteidealet, arketypen, för män betraktas samtidigt som ett ‘moraliskt rättesnöre’ och ett ideal som måste uppnås. Idealet, vars rötter kan spåras tillbaks till tidig action (dvs medeltida riddarromaner, som t ex riddar Roland), schabloniserar de egenskaper en man anses måste ha för att lyckas ta hand om sin familj. Några av egenskaperna är styrka, chevalierism, mod, händighet, virilitet, osjälviskhet, rättvisa … och många fler. Alla dessa ideal surrar i var och varannan mans tanke, mest hela tiden. T om i min, och jag har ändå alltid föraktat Manlighet! Få förutsätter visserligen att moderna män ska _bli_ en hjälte á la Bruce Willis i ‘Armageddon’. Hans handlingar (att osjälviskt offra sitt liv för mänsklighetens och sin dotters fortlevnad och lycka) bedöms dock som positiva, rentav altruistiskt ärevördiga, Manliga. Med tillräckligt många hjältar i böcker och på film, upphöjs fiktiva arketyper till en livsnorm för oss, oss män. (Kvinnor förutsätts leva upp till andra ideal, vilka gradvis har förändrats från blondinen som svimmar framför stereoidgorillan King Kong, till den vältränade, kunniga och attitydrika Lara Croft. De förutsätts dock ändå vara dummare än Mannen, för kvinnor … Ska ju föda barn, nån gång, det är ju liksom det de är till för, right? Aa-iight!).

Här börjar problemen för både män och kvinnor, eftersom dikt och verklighet inte går hand i hand. Hjälten är ju nästan alltid misstrodd och missförstådd och utskälld. Ta Harry Callahan, t ex. Hans uppenbara manlighet (Clint Eastwoods ‘rugged charm’ är ju omtalad) ifrågasätts av hans chefer. Just genom att han blir ifrågasatt, känner vi med honom. Ändå, trots att han i verkliga livet skulle föraktas av de allra flesta, skapar han ett ideal kring hur Mannen (och kanske Snuten) ska vara. Harry Callahan är inte ensam, inte ens den förste. Alla hjältar delar de grundläggande och sen urminnes tider accepterade egenskaperna som en hjälte ska ha.

Den mest framgångsrike hjälten är den, som i så många delar som möjligt, lever upp till riddar Rolands ideal; att med Durandal i ena handen och Oliphant i andra hålla tillbaka morernas flodvåg tills kungen samlat styrkorna. När hornet hörs, då har hjälten fallit och en martyr skapats. Martyren är en minst lika potent arketyp, som hjälten. Ibland t om ännu mäktigare – se på Jesus, eller Muhammed.

Riddar Roland, ensam i sitt bergspass med Durandal i hand, motsvaras för vardagsmannen av att bita ihop, knyta näven i fickan och svälja gråten innan han går till jobbet – trots att allt inom hnom skriker ‘nej!’. Så en dag tar han livet av sig och alla frågar sig ‘varför?’. Därför att han inte fixade det längre. Durandal blev för tungt. Läpparna var för torra och munnen en hoptorkad klump av ångest och skräck inför morernas (dvs idealens) anstorming. Han var inte Man nog.

Han var inte Man nog, för att vara Man. Så, med tanke på att vi ytterst spelar med vårt liv … Är det värt det? Är spelet kring Mannen värt det? Är det inte dags att sluta vara Man, och börja vara Människa, med alla dess geschäft och brister?

Apropå Sverige, förresten …

100% svensk torde vara en praktisk omöjlighet, med tanke på den blodsblandning som förekommit genom århundradena. Och ‘svensk’? Sverige grundades ju inte förrän efter slaget vi Lena (har jag för mig) och Jarl-släkten hade väl från början norska anor, om man går tillbaka till vikingatid. Sen kom, i nämnd ordning, följande influx av vad som skulle dana den svenska rasen:

danskar
norrmän
mer danskar
finnar
fler finnar
ännu fler finnar
balter
ännu fler balter
ännu mer danskar
tyskar
fler tyskar
ännu fler tyskar
en hel drös med tyskar
mängder av tyskar
statslösa judar (vilka blev svenskar om de betalade 2000 daler i lödigt silver; å andra sidan fick de fullständiga rättigheter)
fransmän (åtminstone en fransman – Descartes)
skottar (vi är nu framme vid 1640-talet, när skotska legoknektar fick ‘medborgarskap’, s as, i Sverige som tack för hjälpen under 30-åriga kriget; släkterna Hamilton och Douglas, t ex)
fler tyskar…
tyskar *gäsp*
tyskar
belgare (eller, ja – valloner)
holländare (eller, ja – valloner)
tyskar… *suck*
turkar (en liten turkisk delegation försökte få Sverige att betala tillbaka vad vi var skyldiga, men lyckades inte så bra har jag för mig. Omkring 1720.)
tyskar…
ryssar (ockuperade b la Norrköping och ställde till många barn på bygden)
danskar…
finnar…
norrmän…
fransmän (whoo-hoo! Nu är vi framme vid 1800-talets början!)
fransmän
fransmän
tyskar (omkring 1920)
finnar (från 1920 och framåt)
judar (1940-talet)
finnar…
greker
turkar
/—/

Därmed är vi framme vid modern tid. Och så, mina vänner, kan vi konstatera att en 100% svensk är en människa med pangeografiskt blod i sina ådror.

Stolt svensk? Jo jag tackar jag …