Oops

Lite lagom mör i fotsulor och ben efter en snudd på totalt vilsen promenad slås jag av dåligt samvete. Bara lite lagom så där, faktiskt nästan inget alls. Men pyttelite. Där var jag på gator och gångvägar, förlorad i mina egna tankar … som mest gick ut på ”rör på fötterna, snart hemma, oh, aj, oh blech, fan jag tar bussen hem”.

(Den tanken inträffade omkring en timme och fyrtiofem minuter in i promenaden. Då var jag fortfarande fyrtiofem minuter hemifrån.)

Jag segade mig vidare. I motvind. Följande saker inträffade som en sorts prolog till det dåliga samvetsframkallandet:

En tant med tax glodde på mig från en garageuppfart. (Det hade förmodligen att göra med min klädsel, en inte helt exklusiv sådan … åtminstone inte för det villaområde jag just då råkade röra mig i. Dessutom har mina skor dödskallar på sig.)

En liten flicka gömde sig bakom en bil. (Se klädseldetalj ovan.)

Två äldre män följde mig med misstänkta blickar; den ene höll på att sätta upp en skylt om ”Grannsamverkan”. (Jag förmodar att de misstänkte mig på grund av skorna.)

En mycket muskulös man stod på en busshållplats … och spelade fickpingis. (Han var upptagen och lade inte märke till mig. Dessutom hade han en aningens saligt flin på läpparna.)

En salongsberusad äldre kvinna höjde en ”gutår!” åt mig från en balkong. (Hennes make, antar jag att det var, såg tämligen generad ut.)

En äldre dam på cykel hejdade mig och frågade om vägen till ett ställe. (Ah, pudelns kärna!)

Den äldre damen … det är på grund av henne jag har lite dåligt samvete. Jag pekade och förklarade vägen; ”följ den här cykelbanan och ta till höger där nere.” Glad i hågen tackade hon och cyklade iväg. Glad i hågen spatserade jag själv hemåt. Då slog det mig.

Jag menade det andra höger.

Oops.

Jag är tråkig

Det här är ohämmad Stream of Consciousness. Om ni tar det på allvar eller låter underkäken falla ned och utstöter ett ”wtf!?” spelar ingen roll. Det är dessutom satir – något som är Mycket Farligt. Satir är nämligen den nakna sanningen. Fri från skönmålningar och omskrivningar. Risken finns att någon – särskilt kukbärare – kan känna sig sårade. Deal with it, du är väl karl för din hatt?

Satiriker brukar för övrigt vara de första att ställas mot muren när Revolutionen kommer.

– – – – –
Jag är tråkig. Jo, det är alldeles sant. Jag är en sån där tråkig typ, en som alltid ska gå motvalls och göra tvärtom mot vad som förutsätts av någon med mitt kön. Eller ja, nästan allt. Orsaken till att jag är tråkig beror på en elak feminist-tant som en gång hjärntvättade mig. Visserligen välkomnade jag den mentala kemtvätten – för mycket gamla fläckar solkade ner min själsliga kostym – men det är därför jag är tråkig.

För ser ni, en man måste vara på ett visst sätt. Jag är oftast på mitt eget sätt och därför blir jag per definition en tråkig man. Det talas ofta om objektifiering, sexualisering och sån där generell härskartekniksinfluerad misogyni och det är bra att det talas om det. Ju fler spöken som släpas fram ur männens gemensamma garderob, dess bättre. Ja, det är återigen en sån där åsikt bara tråkiga män har. Alla andra?

De frustar ett ”höh höh!”, slår varandra i ryggen och gratulerar varandra åt ännu ett vågat skämt om sapfisk nötboskap (ja, lesbiska kossor alltså). Så ja, jag är tråkig. Det värsta som finns för en man – förutom att vara bög – är att vara tråkig. Inkonsekvent. Ickerationell. Ologisk. Det vills säga – kvalitéer som vi ser dagliga prov på i vilken människa som helst. Den ende som klarar av att vara ständigt Där – rationell, logisk osv – är Spock. Han är inte ens från Jorden.

(Star Trek-referenser är också ett ebvis för att man är tråkig. För säkerhets skull nämner jag därför också Uhuras bröst. Så, nu är de nämnda.)

Mången norm kontrollerar vår manlighet. Bortsett från de rent fysiska kraven – utan muskler är du ingen man – finns en rejält tilltagen flora förhållningsregler för att förhindra förfärliga avsteg från Konsten Att Vara Man. Många av dem är välkända, andra dyker bara upp i samklang med andra män. Ofta är de senare reglerna aldrig uttalade. Vi förutsätts förstå dem, inrätta oss efter dem, lyda dem.

Hegemonisk maskulinitet, som R.W Connell, kallar det. Men honom ska vi inte lyssna på – han är också tråkig. En av ”de där”. Avvikare.

Gång efter annan ställer min tråkighet till det i huvudet. Gång efter annan upptäcker jag hur jag råkat bryta mot någon outtalad regel. Som, till exempel, att inte veta vad jag talar om.

Jag vet sällan vad jag ska säga förrän jag har sagt det.

Jag vet ofta vad jag talar om. Missta det inte för senilitet (eller ännu värre – irrationalitet). Att vara irrationell är något Mycket Fult — om man är man … Man ska veta var skåpet ska stå. Ens käke ska vara lika fyrkantig som ett formpressat betongblock. Ens medvetande lika klart som kristall. Ens hand ska peka med hela handen, inte vifta lite lätt som någon jävla bög. Det finns en särskild plats i Helvetet för män som inte pekar med hela handen.

Allt det här går att avskriva med ett enda ord, särskilt om jag för ögonblicket iklär mig den klassiska kostymen: ”Svammel”. Det är tillåtet att svamla men bara under rätt förutsättningar och i rätt sällskap med rätt dryck. Helst ska man vara full som en alika också. Då slipper man, som man, att ”tappa ansiktet”. Att svamla är helt enkelt omanligt.

Kvinnor svamlar.

Men jag är tråkig. Jag talar om tråkiga saker, jag tänker på tråkiga saker. Jag talar dessutom öppet om tråkiga saker. Mest av allt svamlar jag. Tycker somliga. Gärna med ett nedlåtande Dressmanleende och kanske ett Gary Cooper-höjt ögonbryn. Finns där en fittslickarmustach också blir Patriarken komplett. Motherfuckers.

Varför tänker jag på det här, nu? Tja – det kan väl omöjligen ha undgått någon att det råder en tråkighetens backlash i samhället. Skämtsamheter baserade på kreatur från en grekisk ö (se sapfisk nötboskap) duggar tätt. Grabbarna Grus kämpar med näbbar och klor för att bekräfta varandra inför oss, de tråkiga.

Här och var blir det så övertydligt att världen är patriarkal att om det inte vore så jävla sorgligt skulle det vara skrattretande. Rysslands böghatare har carte blanche för ett förtryck vi inte sett sen herr Schickelgruber lackade ur på Ernst Röhm och sköt både honom och hans älskare. USA tycks ha lagt i högsta växeln för att ta ifrån kvinnor de mest basala rättigheter. Här i Sverige, ja … I världens mest jämställda land får en kvinna inte vara bättre än en man. Om hon är det är hon en hora (som ska våldtas). Oavsett om det gäller Call of Duty eller fotboll.

Tacka fan för att jag är tråkig.

Det är inte lätt att vara tråkig. Allra minst i en illuster skara testosterondyrkare. Jag gör som jag alltid gjort; jag går nog min egen väg istället. Om där finns en norm ska den brytas mot, endast då sker utveckling. Det var en jädrans tur att Gallileo blev lite queert normbrytande och gav (katolska) Kyrkan fingret. Annars hade vi aldrig kunnat flyga till USA.

(Vespuccis sjömän gjorde för övrigt myteri när de kom för långt från land; de vara rädda för att havet skulle ta slut. Vespan var också en tråkig man som insisterade på att havet aldrig kan ta slut. Sålunda upptäcktes Lenapernas Land, som nästan 1000 år senare skulle förpassa Kvinnan till ett tillstånd strax över värdet av boskap.

vete fan om utveckling är särskilt bra, egentligen …)

Jag är tråkig.

– – – – –
Fotnot: Om det blir lättare för er kan ni byta ut ”jag är tråkig” mot ”jag är feminist” istället. Eller om ni är på det humöret – ”jag är könsförrädare”. Det finns säkert ett bögskämt ni kan avsluta med.

Rivstart

För en lång tid sedan ”annonserade” jag om en ny blog, The Exodar Sisters. Nå, det projektet gick in i väggen lite grand.

Det tog bara ett år ungefär att röja upp i vraket.

Men nu är den född – min alldeles egna engelskspråkiga World of Warcraft-blog 🙂

Jag måste ju göra något med all den tid jag har fått över eftersom datorn inte vill veta av spelet. Av någon outgrundlig anledning blev det sisådär totalt en 60.000 tecken fördelat på ett antal sidor och poster. Jag var till och med tvungen att lära mig GIMP.

Här är den: http://exodarsisters.wordpress.com/

Back to the drawing board

Jag gick en manuskurs en gång. Det var en utmärkt grupp och mycket duktig lärare. Vid ett tillfälle efter en ”skrivövning” hade jag, som brukligt är när jag inte har någon fast deadline eller tydliga riktlinjer att följa, så att säga … kommit bort från ämnet. Istället för att skriva en 2 minuter lång scen om en söndagsmässa (valfri religion) blev det inledningen till en seriemördarthriller. (Bowlingmördaren, som media kallade honom, lämnade avhuggna polishuvuden på kyrkoaltare. Som ni säkert förstår skrev inte mer än 5 sidor manus på denna förfärliga soppa av klichéer.) Nåväl, min lärare förkunnade med ett skratt: ”Sällan har jag sett ett så triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande!”. Jag blev faktiskt riktigt glad av denna nedsabling. Idén var inte … särskilt bra. Ahem.

 

Så här kan också ett triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande se ut. Jag tänkte skriva en uppföljning till (NSFW) ”Grannsamverkan” men … Min hjärna kidnappade mig. Jag protesterade högljutt, det gjorde jag! Men …

 

– – – – –

Det kallades K-tan. Ett ursprungligen serotoninbaserat preparat som med diverse oväntat enkla metoder kunde raffineras till en lättflyktig gas. Vad preparatet egentligen hette var det ingen som brydde sig om; ett namn med fler x än nödvändigt som kännarna av den nya tidens designdrog sa … innan de steg in i Katedralen.

 

”Är det den där lådan?” sa Ida.

”Japp. Vill du pröva?”

”Jag … vet inte om jag törs. Är jag inte för gammal för den där?”

”Älskling, du är inte ens 55 år.”

”Jag är gammal nog att vara din mormor, Peter.”

”Det finns ageplayprogram om du..?”

 

Ida skrattade. Hon skakade på huvudet. Bläddrade genom titlar på en touchscreen stor som en iPad fastskruvad på väggen.

”Det här kanske?”

”Är du säker? End Time är … ovanlig.”

”Gullet, den innehåller zombies. Du vet vad jag tycker om såna.”

”Jag tror den tekniska termen bland folk som förstår sig på subkulturer är – levande döda.”

 

Massive Associative Super Simulation, MASS, hade gett den komplicerade riggen smeknamnet. Mass, mässa – Katedralen. Det märktes att det var tekniker som designat den. Maskinen hade inget egentligt syfte (även om forskningsanslag baserats på en mängd olika föreslagna medicinska ändamål). En svart låda, omkring 2 meter lång, 65 centimeter bred, bred mot toppen och smalare nedtill, ställd på högkant i en bakåtlutning av drygt 30 grader. Katedralen liknade en kista. Någon medicinsk framgång hade aldrig rönts, däremot hade MASS-maskiner dykt upp inom diverse underhållning. Inte minst hos populära Laserdome-lokaler.

 

”Kära nån! Nog för att jag är kinky, gullungen. Jag trodde aldrig jag skulle klä mig i latexdräkt!”

”Det är egentligen en sorts gummi. Så, börja med fötterna.”

”Ska jag klä av mig först?”

”Det behövs inte, men det blir bättre om alla anlägningsytor möter hud.” Peter log. ”Ska jag vända ryggen åt?”

”Jag skäms inte för mina kilon, lymmel.” Ida skrattade, men hon såg klentrogen ut medan hon började klä av sig; jeans, t-shirt, BH, trosor. ”Får jag verkligen plats i den där? Den ser så … smal ut.”

”Dräkten formar sig efter dig, älskling.”

 

Konceptet var enkelt. Klienten fick iklä sig en tunn dräkt av gummiliknande ventlierande material med elektroder mot lämpliga kroppsdelar; vadmuskler, knän, innerlår, ljumskar, könsorgan, svankrygg, ryggrad, midja, hjärta, bröstvårtor, underarmar, överarmar, skuldror, hals, kinder, tinning, hjässa och nacke. Inga kablar eller trådar behövde fästas vid dräkten; information överfördes med hjälp av laser. Ett osynligt nät av ljus kring klienten, som förutom själva dräkten också fick bära polariserade simglasögon.

 

Klienten ställde sig bekvämt i Katedralen. Där fanns stöd och handtag, allt bekvämt vadderat. Katedralen var luftkonditionerad. Så snart klienten valt ett program behövde hen inte göra mer än luta sig tillbaka, koppla av – och uppleva.

 

”Tänk om jag får cellskräck?”

”Det får du inte. I samma ögonblick jag stänger dörren är du … precis där du vill vara. Lycka till.”

”Vänta!”

”Vad?”

”Jag glömde inhalera.”

 

K-tan var den springande punkten. Utan en kemisk murbräcka lyckades de allra flesta människor bibehålla sin logiska rationalitet. Känslan av att upphöra blev aldrig tillräckligt stark för att skapa den illusion som krävdes för en lyckad session. K-tan öppnade alla dörrar. Hur det gick till är det ingen som längre bryr sig om. I vart fall blev K-tan först narkotikaklassat, sen läkemedelsklassat – och sist receptfritt. Det ryktades på bloggar och bland ”truthers” att Stora Medicinska Pengar låg bakom. Majoriteten människor brydde sig inte: K-tan gjorde till och med Bingolotto mycket mer spännande.

 

”Redo?”

”Mmm … ”

”Du ser lite hög ut.”

 

Ida fnittrade.

Peter stängde dörren.

 

Men inget hände.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter, du. Jag tror det blev nåt vajsing. Det är bara svart.”

Inget svar.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter! Peter öppna!”

 

Hon pressade händerna mot dörren. Den gled upp utan problem. Ida steg ut, slet av sig simglasögonen och blinkade i skenet av panelljus. Stockholm Katedral på Sveavägen var en av de bättre, modernt inredd, grönväxter, bekväma möbler – och 4 rader med 6 katedraler efter varandra. Dörrarna stod öppna. Det låg en död man halvvägs ut från en av katedralerna.

 

Ida hickade. Det borde ha varit ett skrik, men det var bara ett enkelt hickande. Biverkning: 1 fall av 10.000 kan drabbas av en långvarig, ibland kronisk, desensibilitet; oförmågan att känna framför allt negativa känslor. Vrede, ilska, avsky, skräck … allt sådant. Hon hade läst på <i>mycket noga</i> om K-tan. Det fanns en del mediciner i hennes kropp, inte många men några och viktiga. K-tan skulle inte användas av gravida eller hjärtsjuka men i övrigt var det fritt fram. Inga problem, sug i dig bara. Över 100 miljoner doser sålda bara i Europa; över en miljard i Nordamerika och Afrika.

 

”Hallå?” Ida såg sig försiktigt om. Dräkten stramade och kändes obekväm. Hon svettades; hon hade aldrig gillat helkroppsdräkter även om hon hade en gammal gummitrasa i garderoben. Det hade varit Karls idé. Peter var inte intresserad av mer än doktorshandskar. Ida var ganska glad för det (hon blev fortfarande varm inombords vid minnet av den där augustinatten).

 

Lokalen var … inte tom. Allt tycktes fungera. Katedraler, belysning, surroundljudet av mjuk musik – någon RnB. Men ytterdörren stod vidöppen. Sveavägen verkade insvept i ett gråaktigt dis. Någonstans inte långt borta ljöd ett butikslarm. Lokalen var inte tom. Ljudet av någons långsamma steg. En skugga mot en vägg.

”Hallå är det någon där?”

Inget svar.

”Det … en man här, jag tror han behöver hjälp!”

Stegen upphörde.

”Hallå?”

Det kom någon sorts stön som svar. Ett långt, utdraget, dovt vibrerande stön.