Stream of consciousness – om Twitter (och andra grejer)

Till skräck för säkert många har jag upptäckt en sak om mig själv. Gudrun Schyman kommer förmodligen att twittra om mig och passar jag mig inte väldigt noga lägger nog någon upp hela min livshistoria på Wikileaks också, eller möjligen någon annanstans i nätet – kanske på (grind?) mobbosfären.

Vad jag upptäckt om mig själv är följande: Jag är en teknologisk taliban.

Ja, vänner, det här kommer att bli ännu en stream om consciousness-rant om Twitter och sociala medier och min oförmåga att förstå mig på dem. Ja, ni får gärna kommentera med ett QQ om ni vill, för jag vet inte (visste inte innan jag googlade) vad QQ betyder – och därför blir jag inte sårad. Enligt Urban Dictionary – en oumbärlig källa för teknologitalibaner och ”såna som inte hänger med”, såna som mig – betyder det:

”Contrary to popular belief, QQ is not a set of crying eyes. It actually originated with the advent of Warcraft II. On battlenet, you could press ALT+Q+Q to immediately exit the match and program. Thus the term ”QQ” was to tell people to just quit because they are unskilled. The term later developed and lost it’s origin and is usually mistaken as crying eyes. In contemporary gamer culture, QQ has become the mainstream emoticon for crying eyes, though it is still often used in it’s traditional sense.”

Inte undra på att jag blev lolad när jag utryckte ett ”Huh?” över när någon i senaste instancen klagade på DPS:en. Eftersom mitt GS var 3.4 K och de flesta andas var 5.1 K antog jag att det gällde mig även om jag inte riktigt visste, därav mitt ”Huh?”, men en DK i gruppen hade ett GS som var lägre, så det gällde hen (som f övr ragequittide DF-PUG:en eftersom tanken hade gnällt om ”moe DPS pliz!”). Iaf fick jag ett QQ till svar när jag undrade, på mitt diplomatiska sätt, om the fuckup tank menade mig.

Sen downade vi Loken för jag vet inte vilken gång i ordningen. Iaf gick jag därifrån med 2 frost, eftersom det var min första HC för dagen. Trots tre wipes.

Vad i helvete skrev jag nyss? Undrar säkert vän av ordning, förmodligen en politisk-blogg taliban, som styrt upp hela sitt nätokratiska liv efter att, med väldigt många ord, egentligen få ropa ”FIRST!!!”. På något utspel från det föraktade gammelmedia (alltså de där ”bloggarna”, som drog igång redan i början av 1500-talet).

Som passusen om GS osv – så där ser twitterska ut för mig, förstår ni. Det är snabel-a hit och snabel-a dit, grindar och konstiga tecken och ett underförstått språk som trots att jag läst FAQ:en inte förstår … därför att FAQ:en är skriven av etniska twittrare, de som fötts med språket.

Var i helvete tog TFII vägen – Twitter För InternetInvandrare? Det är som om jag kommer som flykting till ett nytt land och möts aven stor banderoll, som säger ”@Newcomer: LOL!!!”. QA-avdelningen, för att inte tala om Userability-avdelningen, borde gå lite mer empatikurser och mindre SCRUM. (Att jag kan slänga mig med QA och Userability beror förstås på att jag som nytillkommen twitternaut är medveten om de viktiga orden; Jimmie-ponken skulle förstå vad jag menar, bara jag menade ”bidrag” och ”svenska blonda flikka ja?”.)

Varje gång jag vågar mig ut i twitterflödet – inte sällan p ga min (svenska flikka ja) twitteretniska sambos ihärdiga småfågelljudande – så slås jag av samma tanke. Jag är en Krestina, en som frågar handelsmannen om ”blomma” – och kommer hem med tre kilo mjöl (flour). Min sambo är en Kal-OSka, som ”puttar” in veden fastän det heter LÄGGA IN veden …

Jag är en invandrare. En IT-blatte. Ut med mig. Antar jag. Låt mig traska runt i träsket av … ja, SMS. (SMS är en teknologi jag hyser enorm antipati för. Men jag är luddit, bara så ni vet.)

Så därför tyr jag mig till det trygga – och blir luddit. Blir taliban. Jag har precis lärt mig det här med bloggar, modem, switchar, hubbar, DNS, RSS och Google Reader och sånt. Det är … Afghanistan, för mig. Trygghet. Twitter är en Elak Ockupationsmakt. En som säger ”Men så här kan det Bli Ännu Mer Demokratiskt! Varför måste du nöja dig med EN tebar när Vi Kan ERbjuda Både Starbucks Ice Moccachinoi och Dunkin’ Donuts!? Är du en bakåtsträvare? Okrist… Planekonom!?”

Och börjar vi prata om Facebook ska jag fan i mig ta flygcertifikat.

Jag hänger inte med. Min sambo, en utomordentligt intelligent kvinna som fattat inte bara det där med att datorspel kan vara mer än FPS med Ny Häftig Grafik, utan också mycket mer, hon har också förståttdet där med att @ inte enbart ingår i en epostadress. Hon försöker hjälpa mig, när jag ber om det (vilekt jag aldrg gör eftersom jag är man och därför SKA vara född med Twitterteknologigenen … vilket jag inte är, så anagligen är jag tjej fast jag ännu inte vet om det … Dessutom är jag förmodligen lesbisk. Iaf om man ska tro playlisten i Realplayer.)

Men hjälpen jag får, ja … Det blir lite grand som om dr Livingstone ska lära Kunta Kinte att det där vatenfallet som stavats med en mängd O och några B numer heter Victoriafallet. Fast oroa er inte, jag tänker inte skära av henne näsan (hennes näsa är på tok för söt) trots att jag är _lite_ svartsjuk på några av de där med någon sorts kanelbulle framför sitt namn.

Eftersom jag inte är paranoid utan tvärtom vill bli integrerad i Mitt Nya Land
nöjer jag mig med att inta en civiliserad inställning till Twitter, en som inte är helt olik den här:

PÅ MIN TID (!!!) fick man minsann sitta på en buss för att höra vad folk skulle äta till middag. OCh ville man få reda på hur och när och var och med vem och med vilka utensilier de hade haft sex med sina barn, då fick man gå till en tobaksbutik som sålde Pox eller ePix! (tror jag det hette, de däringa ”vuxenserierna” som var way beyond vuxenerien ”Heavy Metal”). Alla såna butiker ägdes av en medelålders man i T-shirt i en backslick som på den tiden gjorde skäl för sitt namn. Ägaren alltså, inte T-shirten.

Sen kom Facebook. Och den otroligt viktiga uppdateringen hos Inga Somhelst att ”klippt gräset, sugit av gubben, nu ska jag virka”. Och twitterflödet – ”gumman gav mig huvud, är kränkt.” Vilket snart står på en löpsedel nära dig (så länge gubben är någon Viktig Person, som – tja, han den där ättlingen till europeiska straffångar som numer retar gallfeber på ättlingar till europeiska straffångar (och europeiska religösa fanatiker). Känd Småhusägare Våldtogs Av Fru (alla lösnummerköpare läser det som Känd Våldtog Fru) eftersom löpsedlar är som Twitter -något som skummar förbi på väg till tunnelbanan.

Och såsmåningom slår auktoriteter,som t ex Per Ström, fast att det beror på att frun hade en bok av Unni Drougge i bokhyllan. Det vet man ju hur såna är, feminister alltså. Måste skriva böcker om hur de känt sig kränkta av en snyting. Typiskt bitterfittor.

Twitter*, sägs det, är kanalen där man får en massa vänner man inte känner. Alltså, det som kallas nätverkande. Det där är något jag (också) är dålig på, förutom att skriva alltså. Jag har ofta funderat på vad man ska ha ett nätverk till när man har Arbetsförmedlingen. Ungefär där någonstans brukar jag fundera på vad man ska ha Arbetsförmedlingen till när man känner någon som känner någon, som käner någon som känner någon, som känner någon på Twitter, som har ett nätverk. Så hamnar jag i ett cirkeltänkande som slutar med att jag kollar vad Jinge har skrivit om sina katter. I en värld av nyliberalism är Jinge en trygg punkt av … katter.

Vilket är typiskt. Den största behållningen av en av Sveriges skarpaste bloggar är vad han skriver om sina katter. Skatter brukar också debatteras, men enär skatten sällan är lika intressant som katten, så …

Det är lite Laakso (lattjo Voltaire, menar jag) hur jag jag verkligen försöker hitta en nisch i vårt moderna samhälle, ett styrelseskick som domineras av en uppenbar discordia mellan vad som är Sant och vad som är Rätt (Rick och Troberg och såna dära andra opassande politiker försöker fungera slev i en ganska stagnant politisk gumbo, där den stora skandalen blir att en medioker författare inte kan pissa om en tjej ser på, och jag menar inte Ranelid nu – men i stort rör sig svensk politik som … som en våg av melass. Mycket långsamt men väldigt, väldigt segt. Det kanske är därför Federley åker taxi (till vårdcentralen?)? Allt måste ju gå så fort på Stureplan, det är kanske kokainets fel, den där prematura ejukalationen av hysterikapitalism.)

(Btw: Idag är jag kommunist. Imorgon är jag antagligen något annat. Om SD i Höör passar in det riktigt bra kanske jag t om gräver fram min bruna skjorta i närheten av valet … fast jag kommer nog att gå til vallokalen i kjol, eftersom jag är en kuvad Riktig Man. Men vänta bara. Dagen efter valet ska jag minsann säga, säga … säga ”Nämen usch!”, åt löpsedlarna som säger ”FEL PARTI VANN!”).

Den gamla rapparen Tage D hade kanske rätt när han sa att ”Att tänka fritt är stort. Att tänka om är större”. Fast numer måste vi inte bara tänka rätt – dvs tänka på samma sätt som Intressants och Knuffs topplista tänker – utan också tänka snabbt, en tanke på högst 140 tecken.

Platon skulle antagligen ha ogillat Twitter, eftersom allt han hunnit med var ett ”Jag har några funderingar kring något jag vill påstå kallas Om staten” – och sen blivit RT till förbannelse tills någon kom underfund med att Platon var ju grek (!). Alltså invandrare. Och så skulle hans debattartikel ha förstörts av ”demokrater” (vilka förr eller senare skulle beskylla honom för att vara antingen från MENA eller feminist, eller både ock, trots at han såvitt jag vet aldrig fick näsan avskuren).

Alla vet, vet ni väl, att greker … tja. Greker …

Jag gör mitt bästa för att förstå språket i det nya land jag hamnat i. Men mellan alla retweets och grindar är de ofta svårt att förstå vad någon menar med ”@Tjoalhopppsanhej RT Dethmember – LOL QQ Nub (skritit fron Iphone sekta stavinen!”).

Där är en dator. Den ska jag slå sönder. Fast inte om den har WOTLK eller Cata Beta installed.

Luddits FTW!

(Rolig gubbe -> 🙂

^THIS!!!^

– – – – – Fotnot – – – – –

*Från min sambos andra blogg plockar jag det här visdomsordet ang. Twitter:
”Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter.”
– – – – –
Intressant rant? Njae …

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

En stilla fundering kring Slaget vid Ostagar

Efter att ha rage-quittat två toons i rad i World of Warcraft, därför att Herr Tråk teamade upp med Fröken Nyfiken* och övertygade mig om att rulla först en druid, sen en rogue … varav bägge gick mig på nerverna redan efter level 2 … och drog sig tillbaka 15 levlar senare för att bli värdshusvärdar** …

I alla fall!

Jag är Wow-bränd, helt enkelt. Att med min senaste pally jaga fatt på både Exalted- och Loremaster-titeln (och i farten dinga level 80 plus en del andra intressantheter) gjorde mig lite … less. Vid WoW. Iaf spelmässigt. Skvallret, inte minst på Wow.com, är fortfarande en källa till både frustration och skratt, ity det blandas allt från beta-info till Konstiga Idéer Om MMO:er (varav den senaste utgår från en leet, som anser att den ultimata spelupplevelsen är någon sorts sadistisk preussisk disciplin á la ”punish the player”; få utom andra leets verkade hålla med om denna premiss). Men WoW, just nu, går på sparlåga. Jag har inte ens loggat in på … två dagar. Eller om det är fyra.

Istället har jag sett på film. Eller ja, jag har spelat Dragon Age: Origins*** (fantasylångflmen förklädd till datorspel). Jag har harvat upp en ilsken dvärg-rogue till slutstriden med Ärkedemonen och dumpat dvärgen p ga logistiska problem (15 lesser health potions och ingen Wynne), kommit halvvägs med en krigare men tröttnat därför att hon gjorde sig ovän med alla utom sin hund (och möjligen nakenråttan Schmooples).

Så, som ett tvärt kast i min sedvanliga toon-rullning har jag embarkerat på en Ny Färd. Den här gången med en chasind-liknande rogue (vars ”föräldrar” är uppenbart vita, vilket fått mig att karaktärisera min nya toon som någon sorts bitter bortbyting, vilket ställt till problem med Alistair men å andra sidan fått halva inne med Morrigan; by the maker! Det är som att läsa löpet på Hänt Extra!).

Nå, något som stör mig och har stört mig genom alla mina toons (inklusive mina gamla magiker och misantropiska alver) är kung Cailans absoluta fadäs vid Ostagar. Till saken hör att jag är ganska intresserad av militärhistoria och dessutom en stundligt ivrig brädspelare av ”taktiska brädspel” (som, t ex, Squad Leader). Att jag läst Klauswitz gör inte saken bättre, för varje gång jag likt en svältfödd iller tittar igenom den där cutscenen om Slaget vid Ostagar så vill jag bara utbrista i ett ”MEN DIN JÄVLA IDIOT!!!”.

Titta på den själva, får ni se. Finn fem fel.

Få se nu … Ett av DA:O’s egna tooltips säger något om att placera fällor i ”chokepoints”, alltså en mycket trång passage där fienden kommer att tvingas pressa sig igenom. Och där, vid Ostagar, har vi ett mäktigt fort med en enda passage upp till Ferelden, en passage fullproppad av Cailans trupper. På bron ovanför står det mängder av bågskyttar (nåja, femton stycken). Och framför fortet finns ett stort öppet fält …

Och så går den dumma jäveln och gör en Pickets Charge!

Gah! Inte undra på att Teyrn Loghain slår till reträtt!

Jag vet, jag hänger upp mig på smådetaljer. Jag borde fokusera på ”den episka historien”, men vaffan! Duncan, din idiot! Du är för bövelen medlem av en orden, som t om blatten Sten av Qunari respekterar för dess strategiska tänk – och så går du med på … nåt sånt? Bara för att en imbecill kungslyngel i guldrustning kommit på det!?

Snälla lilla vän, hur tusan kunde ni rädda Ferelden från de andra Blight-angreppen? Inte undra på att alla kungar hatar oss, om höjden av the Grey Wardens stategiska tänkande är ”Ours not to reason why”.

Varför står alla era ballistas inomhus, i ett torn!? Varför lämnar en underlägsen armé skyddet av en ointaglig fästning för att möta de där jädrans orch-wannabee Blighten (som är tio gånger så många) på ett öppet fält? Nä ni vet att de har … Ogres (som dessutom är smartare än medelmåtte-ogret i Azeroth; de där i Outland räknas inte, eftersom de käkar kristaller)!?

Inte undra på att vi förlorar. Vi är fan värda att bli uppätna.

Jag vill kunna rulla en genlock nästa gång, Bioware. Så jag får vinna.

Hen ska heta ”Schmooples”.

– – – – – Fotnötter – – – – –
*: Herr Tråk är Den Där Rösten alla gamers har i sitt huvud, den som säger vid (ofta) olämpligt tillfälle att
”kanske skulle du prova … något nytt? Nu har du ju spelat det här i nästan en hel timme …” följt av en djup suck . Fröken Nyfiken säger samma sak, men med den skillnaden att hon viftar med ögonfransarna och utlovar två gånger så mycket mindre rustning på alla female chars som tidigare. Eftersom jag har kuk går jag på det. Varje Gång.

**: Alla spelpersoner som överges slutar som värdshusvärd, vilket är intressant eftersom det sällan finns fler än ett värdshus i varje by man kommer till. Dessutom delar alla värdshus samma generiska meny av rökt skinka och kokta rovor, även om det är en cantina eller vattenfarmare i Galaxen Långtborta. SKillnaden är att i Galaxen Långtborta körs den rökta skinkan och de kokta rovorna först genom en mixer.

***: Jag har en antipati mot konsoler, därför spelar jag det på PC. Det beror på mina tummar. Och mitt närminne. Jag gav mig lös på Bioschock en gång, på Xbox. Två minuter in i spelet frågade jag min nuvarande sambo (då var jag fortfarande gäst hos henne och det är hennes Xbox) ”var det den här knappen?” En och en halv timme senare sa hon, en än gång men denna gång något mer frustrerad, ”Nej, det är DEN HÄR KNAPPEN!!!”. Då hade jag nyss lyckats lämna den första hallen. Fråga mig inte om Guitar Hero

WASD ftw, m ao.

– – – – –
Ointressant spelrant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En uppdaterad önskelista för Jämtin

Carin ”jag är inte moderat bara förvirrad sosse” Jämtin och Illija ”Nynäshamn blev för litet” Batljan skriver en önskelista för vad de vill ha för att kunna göra som alla andra – och åka pendeltåg, redigeringssaxat från DN:

• Din matkasse – beställ mat på nätet. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.

• Din förskola – se till att bygga nya förskolor i kollektivtrafiknära lägen.

• Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen.

• Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.

• Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.

• Din parkering – fler, större och säkrare parkeringar för både bil och cykel i anslutning till SL:s stationer.

Måga bra idéer, alldeles. Men saknas de inte några? Nå, för att hjälpa dem på traven vill jag tillfoga dessa små förslag, en del av dem kommer t om att uppskattas av andra socialdemokrater:

• Utökade befogenheter för tågvärdar och säkerhetsvakter. Detta är viktigt, eftersom tunnelbanan är en grogrund för omstörtande verksamhet, så för att stämma i bäcken tycker jag att det för alla kollektivresenärers bästa blir tillåtet också för icke uniformerad ickepolisiär personal att gripa misstänkta. Faktiskt skulle vi kunna låta alla få ingripa, det borde t om vara ett rekvisit för att få åka trick. Ett roligt sätt att lära känna sina medpassagerare.

• Låna en dator-tjänst. Det vore utmärkt om man kunde låna en laptop i spärren och lämna tillbakaden i spärren vid resans slut. Tänk så mycket jobb vi kunde få gjort – helt gratis dessutom! För många resenärer blir det ju t om kanske mer än en timmes övertid, redan innan man är på jobbet! Sånt gillar arbetsgivarna; här blir det arbetstidsförlängning, inte förkortning. Eftersom man jobbar på tunnelbanan gör man det ju på sin fritid. Kanske man t om kunde skippa att kliva av, så kunde man spendera tolv timmar på jobbet på tunnelbanan, med en lunch från någon godisautomat. Bra va? Rand is de shit!

• Upmuntrande ordstäv i högtalarna. Tänk så många som skulle uppskatta omsorgen. Att medan man slavar med nästa kvartalsrapport (eller försöker använda sig av ett schemaläggningsprogram för att pussla ihop de fyra deltidsjobben med hämtning av ungarna på T-banedagiset) så kunde man få uppmuntran. Kanske klämmiga saker som ”Produktivitet Ökar Vårt Välstånd”, eller ”Normativitet, Solidaritet, Konformitet – Folkhemmets Grund!”, eller nåt i den stilen. Man kunde kanske t om erbjuda hörlurar vid alla säten och i valfrihetens namn låta passagerarna själva få välja uppbyggliga tankar. Eller nej, stryk det sista. Annars slutar det bara med att de kopplar upp sig mot Piratpartiet.

• Stora porträtt av Thomas Bodström. Även när han inte skrivit en ny bok. Han är snygg, tunnelbanan är ofta ful – då behöver man något fint att titta på. Särskilt som medpassagerarna just beslagtagit din manga.

• Små porträtt av Rick Falkvinge och/eller Gudrun Schyman eller Jimmie Åkesson. Med texten ”Har du sett den här personen? Kontakta tågvärden!

• Gratis busskort … Äh jag bara skämtar. Inga jäkla Ohly-idéer nu.

VIP-vagnar för dem som faktiskt betalt sitt busskort. Kommunister kan åka i resten av tåget.

• Som ett komplement till tvätterskorna före spärrarna och butlern efter spärren ska det också finnas rekreativa intimkonsulter (jaja ja, horor då, ska det vara så) i vagnarna. Jämställda intimkonsulter, förstås. Inte nog med att vi kan jobba två timmar gratis – vi kan också se till att få den där dunderorgasmen vi inte kommer ha tid att fixa hemma eftersom kön till tvättinrättningen var så lång och någon packade ned fel varor i matkassen och någon fick med sig inte bara fel väska utan också fel dotter och innan det var uppklarat hade vi spenderat tio minuter i bil, träffat en fantastisk ny människa och spenderat större delen av kvällen och natten med att umgås.

• Nattbussar, nattlinjer och andra nattliga kollektiva äventyr (som Midnattsloppet) kunde ge repriser av direktsändningar från kommunfullmäktigemöten. Då sover passagerarna gott hela vägen hem.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Last night a Wow:er saved my life

Gång efter annan dyker det upp en röd panik-knapp på landets löpsedlar, en panik-knapp som handlar om datorspel. Kring denna mediala panik-kultur har det i sin tur växt upp ett, förmodar jag, luckrativt hälsoområde inriktat på att rehabilitera spelmissbrukare. Vanligt är att när ”det senaste Tv-spelet” orsakat någon form av hysteri bland titelns fans, intervjuas experter – eller i alla fall Owe Sandberg.

Hysterin följer alltid samma mönster. Det börjar med en emotionellt uppskruvad artikel om NN, som oftast är i åldern 15-18 år, ibland äldre. Men för svensk media är spelargruppen 15-18 år viktigare; äldre spelmissbrukare hämtas oftast istället in från Sydostasien, t ex som föräldrarna som lät sitt barn svälta ihjäl eftersom de var upptagna med ett grind (grind = att tålmodigt och tröstlöst samla poäng, material, ”kills” eller liknande för att uppnå ett specifikt mål, t ex att få bättre rustning, eller bättre rykte med en viss fraktion, etc etc).

Dåliga nyheter är alltid en nyhet. Det är därför vi aldrig i t ex Aftonbladet (som postionerat sig som Sveriges mest spelhatande tidning) kommer att få se en rubrik baserad på det här:

When I first started playing, I was recovering from a major surgery and was mostly confined to my house. You can only watch the same movies and read the same books so many times before you’re bored with nothing to do. Enter WoW — and everything changed.

All of a sudden, I had a connection to the outside world. / — / Unfortunately, I fell ill a year ago and was off work yet again. WoW was my saving grace (next to my fiancée, of course), and it helped me keep my head above water. I had a connection to the outside world, was able to talk to friends that lived hours away and wasn’t sitting around the house bored out of my mind.

(Källa: Wow.com – Breakfast Topic: WoW as rehab )

Artikeln som sådan är egentligen för kort för att bli riktigt intressant, men vad som gör den än mer intressant och definivt läsvärd i sin helhet är kommentarerna. Det här är interaktiv nyhetsmedia i förtjusning. Allt baserat på något så ”barnsligt” (enligt svenska mått mätt) som ”tv-spel” (vilket f övr är fel eftersom World of Warcraft är ett datorspel).

Svårt sjuka, fysiskt handikappade, socialt handikappade, autister, aspergers, olycksoffer i rehab, människor som på egen hand eller med hjälp av nära och kära försöker ta sig ur narkotikamissbruk, långtidsarbetslösa, blyga, kroniskt ensamma – alla får komma till tals i kommentarerna. Och än viktigare – alla har funnit ett nytt människovärde via ett virtuellt universum.

Ett socialt tidsfördriv får via ett socialt media en helt ny innebörd, en positiv sådan. Vilket kanske förklarar varför det inte blivit en nyhet.

Är det skadligt att hitta en livlina i en personlig katastrof?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,