Gud och jag

9_funny_jesus_thumbs_upFör någon vecka eller två sen fick jag ett visitkort, på vilet det stod ”Gud älskar dig!”. Det är då gott och väl och ett bevis så gott som annat att Gud faktiskt också älskar halvmesyrbögar som mig. Andra, kanske mer … galna? Andra skulle ha tagit det för ett mirakel – vi kan i alla fall få se Jesus i en toast, så varför inte via visitkort?

Jag tog det för vad det är. Nämligen att Gud, trots att Gud är väldigt upptagen, håller ögonen på mig. Så där lite lagom, alltså. För det mesta bryr sig inte Gud om mig, antar jag, men ibland så.

Som en gång, en gång nä jag var på den absoluta botten av alla bottnar, två steg bort från kanten på pendeltåget. Jag hade just tänkt ta de där sista stegen framåt och tåget nalkades i närheten och då …

Då går en präst förbi.

Men VAFFAN!!!

Gud! Inte fan kan jag hoppa om du skickar dina lakejer för att spana på mig!?

Så jag gick hem och satte mig ner framför skrivmaskinen – och skrev. Skrev. Skrev … i Två dygn. Sen mådde jag bra. Ganska. Ett tag. Tills jag mådde dåligt igen. Den andra gången kom ingen präst förbi, men det gjorde inte så mycket, för då hade jag kommit till en punkt i mitt skrivande att jag omöjligt kunde sluta. Jag vill ju se vad som skulle hända!

Så jag gick hem och satte mig ner framför skrivmaskinen – och skrev. Skrev. Skrev … i Två dygn.

Gud rör sig på mystiska vägar. Som nyss, till exempel. Eller nyss och nyss – egentligen är det ett gammalt nyss, men iaf.

Jag följer med visst intresse bloggen Apg.29. Där har vi en Övertygad man, en som inte ens Humanisterna rår på! Det är gung ho för hela slanten. Inte alltid politiskt korrekt, men det gör inget. För i bloggosfärbruset är en övertygad kristen sällsynt, liksom en övetygad fundamentalistisk muslim.

Att jag gillar Apg.29 över Omar beror förstås på sättet att skriva. Apg.29 är visserligen fundamentalist, men han är det med glädje och en önskan om att inte ens jag ska brinna i Helvetet. Sån är inte Omar. Han är tvärtom självförträfflig, intolerant och självförhärligande.

Så Gud och jag har en minst sagt komplicerad relation. För om nu Gud står på både Apg.29:s och Omars sida … så hamnar jag någonstans i det perifera Piratpartiet-fältet, varken höger eller vänster.

Mest av allt gillar jag Gud. Sen om Gud heter Yahve, Allah eller Tetragrammaton är sak samma. Gud är Gud, en schyrring som gärna bjussar på en öl … vilket har hänt, eftersom jag en gång fick en öl av en skäggig man.

Det kan ha varit en snubbe också. Men han hade skägg.

Det har inte Gud. Eller så har Han, Hon, Den, Det! Så har Gud skägg. Spelar det någon roll? Vi pratar ändå om en obevisad eterisk varelse med allomfattande medvetande … vilket för mig in på en klassisk fråga: Teodicéen.

Om Gud är allvetande och God, varför finns det då ondska?

Nu har gubbar och en del gummor rådbråkat sina hjärnor i flera tusen år utan att komma fram till något vettigt. Så grejen är den, anser jag, att vi helt enkelt inte ska bry oss. Svaret på frågan ”om Gud nu är så God, varför finns svält!?” är helt enkelt ett -whatever.

Vi snackar om en eterisk varelse med indefinitiv livsängd. Vad är svältdöd, vad är mord, för en sådan? Det är VI som blir upprörda, eftersom vi inbillar oss att Gud bryr sig om oss. Hela tiden. Ser allt. Som FRA.

Gud har på tok för mycket att göra för att bry sig om Kjell-Ivan Mladic, krigsförbrytare från Skåne. Gud är upptagen med att leta i sina fickor efter femtio spänn till en bira. Gud är upptagen med att _studera_ oss, inte sällan genom ögonen på Rutger-Thabo al Haq, nyss till döds torterad av påstådda Gudsmän.

Sen frågar sig Gud – varför i helvet håller de på så där? Sa jag inte åt dem att det är fel att dräpa!?

Sen kommer Gud på att det finns advokater. Doh!

Jag är respektlös mot Gud. Och vet ni – jag är fullkomligt övertygad om att Gud hellre ser en respektlös människa än en slätstruken medlöpare till mänsklig tolkningsföreträdesondska. Guds ord har blivit perverterat av tusenfallda röster, jag tror att Gud är ganska trött på det.

Tänk er själva. Ni har en blogg. Ni skriver ”Jag vill att ni ska vara snälla mot varandra!”. Någon länkar och kommenterar att ”men jag tycker att i ‘alla’ ska inte judar ingå”. Sen länkarn ågon och påstår att Gud vill att alla judar ska dödas, och någon annan citerar men glömmer bort CTRL+C först oc htar det ur minnet och det blir ”alla borde ha skägg!”. Och så säger någon att ”Allah har skägg!” och vips!

Vi har en ny bloggpost, som såsmåningom utfragmenteras till exakt hur _långt_ skägg är det som gäller?

Tröttsamt. Särskilt om man bara vill väl.

Själv är jag polare med Gud, lite grand som Lebowskis bowlingpolare. Fan själv, det är Peter Stormare, som insisterar på att pissa på mattan. Ni fattar?

Jag respekterar Gud genom att vara respektlös mot Gud. Är det svårt att förstå? Nå, tänk så här – vem följer ni helst, någon som hotar er med ett vapen eller någon ni kan skratta ihop med? Vem är er bäste kollega?

Jag gillar Humanisterna också, fast jag tror på Gud. Dessutom är jag lite betuttad i Big Jee, men det var det fler som var när de begav sig. Kanske borde jag undvika romare … Men Humanisternas sentens är, i grunden, just _den_ som Gud föreslår att vi ska följa:

Var snälla mot varandra. Respektera varandras olikheter. Ty ett paradis där alla är lika är ett rent Helvete.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Wow! Azeroth goes Gay pride!

WoW – Gay!

Via Sidentrosor & magiska amuletter hittar jag en artikel från Kotaku om hur WoW:ers på en server – okänt vilken, förmodligen inte en europeisk – firar Gay Pride Week.

Något för Blizzard att implementera worldwide, tycker jag.

Förstås, mitt problem är att alla mina avatarer är lesbiska. Inte av sexuellt tvång utan helt baserat på estetiska värden: Male WoW Avatars är helt enkelt för Biffiga för min smak.

Ge mig en female BELF som inte bryter ryggen p ga spänn när som helst!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jarnhammaren.se

Tack vare en kommentar från Nikke på min förra blogpost har jag nu gett mig ut på en Fantastiskt Äventyr! Med hjälp av Djävulskattungen är således jarnhammaren.se registrerad och tack vare öl och Black Velvet … ja, up and running.

Än så länge är det ett projekt under arbete, men strukturen börjar arta sig. Än så länge har den största nervositeten inträffat när disketterna (jo, disketter) var svårlästa. Järnhammaren, mitt aldrig publicerade hatfantasy-epos, arkiverades nämligen för nästan tio år sen, på diskett.

Lyckligen har ”bara” 200 sidor försvunnit i arkivhanteringen (bortappad diskett). Lyckligen är de sist – och ju mer jag jobbar med den gamla texten, desto mer kugghjul i hjärnan drar igång. Jag kommer ju ihåg nästan allt!

Om ni är nyfikna så får ni gärna titta in. Men ta det för vad det är än så länge – ett renoveringsprojekt. Därför är köket en kaoszon och vardagsrummet belamrat med färgburkar, inredare och en mycket förvirrad hamster.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Personligt – den mest transparenta jobbansökan ni någonsin läst

Nu har jag också bliwit twittrare. Efter att ha registrerat mig för typ ett par månader sen så har jag slutligen tagit tag i det och sagt, som sig bör, ”hello world!”.

Efter fem minuter börjar jag känna av stressen.

Hur orkar ni?

Just nu genomgår jag en dry spell vad det gäller självfötroende. Att öppna mailen och finna sexton ”tack men nej tack” på jobbansökningar är liksom … inget vidare. Och sen är det en del annat också, vilket sammantaget drar ner humöret till en abyssymal eon av djupaste mörker, med bara en enda liten tindrande underbar ljusprick – Djävulskattungen.

Så slår det mig. Det är mig det är fel på. DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. För så här är det, förstår ni, en transparent förklaringsskrift om Herr Klokboks Kollektions förflutna (samt förtäckt arbetsansökan) följer:

När jag var elva år läste jag en Fantastisk Bok. Händelsevis Sagan Om Ringen, av Tolkien. När jag var tolv böjade jag skriva på det allra, allra första utkastet till en egen fantasyhistoria. Dessförinnan hade jag skrivit sen jag lärde mig att skriva, i sjuårsåldern … för på den tiden behövde inte barn lära sig skriva och läsa förrän de började grundskolan. Då stavade jag Berlin med två Ä, men det är skit samma.

Tolv år gammal visste jag vad jag ville bli. Tolkien. Eftersom gubben var död och dessutom en Gigant fick jag nöja mig med att bli författare. Därmed verkade min hjärna assimilera sig till tanken om att skapa kreativt med text. Faktum är att jag enda sen dess, när jag var tolv år gammal, har använt Ordet – men inget mer.

Jag sket i matematiken, för när jag ska skriva OCR-nummer måste jag skriva en siffra, kontrollera att den är rätt, skriva en siffra till, kontrollera att den är rätt,skriva en siffra till … tretton gånger.

Jag sket i gymnastiken, för ser ni … När jag var liten liten pilt drabbades jag av eksem. Svårt atopiskt eksem. Landstinget förskrev Cortisonsalva – mamma blandade ihop flytande kortison i brun glaskflaska med vaselin i en Tupperwareburk – men salvan hjälpte inte.

En Klok Gumma hjälpte mig. Antagligen ingick bergamotolja i hennes Hemliga Salva. Eller möjligen pelargon. I vilket fall som helst kommer jag alltid att minnas doften av den där salvan (och vid ett tillfälle en incident på väg hem som involverar en obstinat vägran att dricka ”komjölk”, detta efter att jag hade sett kor på en äng och min bror sagt att det var från dem vi fick mjölk. Kor är Äckliga om de inte är stekta!).

På grund av eksem blev jag tidigt medveten om hur viktigt det är att Se Bra Ut. Men där kom jag till skolan, jag … en spinkig liten ängslig vasker. Efter ett par veckor dök den första utpressningen upp. Alla andra var ju Starka. Jag var bara en liten pilt, en som ibland flagade på benen och sov med Nalle nallebjörn och My – en bebisdocka i tyg – i famnen. Allt för att kanske kunna lura hjärnan att benen och armarna, och armvecken och knävecken, inte alls kliade.

Hjärnan låter sig dock inte luras _så_ lätt.

Lågstadiet karaktäriserades av slagsmål och bortförklaringar om varför jag hade ”glömt” sockiplast-skorna, ännu en gång. Eller badbyxorna. Jag var för liten, för klen och för blek för att vilja lära mig simma, inte minst eftersom simhallen hade en vattentemperatur av kanske tolv grader plus. Ibland spred sig eksemet till Andra Kroppsdelar. Gissa vad som händer om man försöker dölja vätskande eksemsår på kuken när man är åtta år gammal?

Jag hade nästan inga vänner. En del kompisar, ja, men inga vänner. För en sak fick jag snabbt klart för mig. Människan är jävligt snar till att förråda sin nästa. Där var en hel del svikna förtroenden och ännu mera slagsmål. Det pågick genom mellanstadiet – och då fick jag dessutom gå hos talpedagog, eftersom Någon ansåg att jag uttalade ‘S’ på fel sätt.

Jag sa ”moderaterna”, när jag skulle ha sagt ”socialism”.

Det är fascinerande vad i grunden en god föresats kan göra med en människa. Eftersom alla i klassen visste att jag gick till Knäppfröken – talpedagogen – var de snara att bli som barn är, dvs generellt onda och ibland utstuderat elaka. Bäst vore om vi slog ihjäl dem, för jag hatar barn. Jag har varit ett själv. Nå, de fixar det så bra på egen hand, förstås … och nej, jag tror inte att jag passar i en skola. Jag tycker inte om höga ljud. Jag har dessutom svårt för hög musik.

Jag slutade vissla ‘S’, till sist. Tack för det, Normen Om Hur Vi Ska Tala. Numer visslar jag bara ‘S’ när jag har krökat. Eller när Mona Sahlin dyker upp. Jag är inte knusslig, jag kan jobba för sossarna fast jag röstar på Fi. PP … M … Den som ger mig ett jobb.

Högtstadiet började bra. Det började med att Klassens Starka snabbt fann att det var ju roligare att hacka på en liten klen jävel utan glasögon än Den Tjocka Tjejen (hon hette Elke och hade tyskt påbrå). En annan Tjock Tjej (som generellt gick under smeknamnet Madrassen, eftersom hon tyckte om sex) var ivirig att bli Populär, så det glada Grabbarna Grus-gänget fick feminint tillskott. Det var nog först efter att jag drämt ett par skridskor i huvudet på en av dem – inte Madrassen, men en som hette Micke – som de lät mig vara. I alla fall fysiskt. Psykiskt … ja.

Åby, utanför Norrköping, är en Djävulens Håla. I alla fall för sådana som mig.

Lärarna hjälpte till i Nu Ska Vi Krossa En Människa. Ett par år tidigare hade min bror haft samma svensk- och samhällsfröken och min bror var då engagerad i MSU. Det var inte min lärarinna. Tvärtom. Inte den dåvarande rektorn, heller. Det politiska hatet fick således en förlängning i mig – jag fick, händelsevis, en 2:a (dvs IG) i svenska. I högstadiet. Därför att min bror var moderat?

Första terminen i gymnasiet fick jag en 5:a (dvs MVG) i svenska. Go figure, motherfuckers.

Resten av gymnasietiden var jag, med Gil Grissoms förklaring kring hur han var i High School, ”a ghost”. Ett spöke. Efter ett års sumpade studier på Naturvetarlinjen lyckades jag med knapp nöd hamna på tvåårig social, en avskrädeslinje för de skoltrötta, de utstötta, de mediokra, de meningslösa. Natur, på den tiden, var Vägen Till Framtiden. Inte minst för att Natur erbjöd undervisning i BASIC.

Jag lärde mig BASIC genom PC för Alla, eller någon liknande tidning. Skolans BASIC handlade mest om algoritmer, inte om att Få Något Att Fungera.

Den där femman i svenska förresten … Nå, kanske den inte är något att hänga på väggen, med tanke på Socials rykte. Kanske hade hon rätt, Hägglundskan. Jag blir ju trots allt refuserad av lvl 980 Elite redaktörer, gång på gång. Vad ni, den där gängse mobben utan drake omkring porträttet, tycker spelar föga roll för De Som Bestämmer.

En god företeelse förde de två åren på social, ett förlängt högstadium, med sig. Det var att jag å ena sidan förstod hur Viktigt det var att Vara Som Alla Andra, och å andra sidan att jag introducerades till rollspel (och i förlängningen brädspel och datorspel). Att vara Normal, förstår ni, är viktigt. VIKTIGT!!! VAR NORMAL!!!

(Blogga inte.)

Min pubertet kom igång när jag var sjutton. Då hade majoriteten av min proletärklass redan knullat i tre år – i alla fall sa de att de hade gjort det. Madrassen var antagligen ärlig. Resten ljög kanske, men det är skit samma. För Normen är baserad på en Lögn: Om du inte uppfyller den, Se Till att du uppfyller den. Det är okej att ljuga om man vill verka Normal.

Att ha en ohårig kuk fram tills man är arton är Inte Normalt. Händelsevis fick jag anonyma lappar inlämnade i mitt skåp om just den fysiska fadäsen.

Tacka fan för att jag aldrig gick på disko?

(Jag söker nu inte porrfilmsjobb om ni tror det. Det ser säkert bättre ut på bild än AFK. Fast med rätt erbjudande så … eh … )

Åter till det som hände i elvaårs- tolvårsåldern. Skrivandet. Ordet. EN ENDA SAK höll mig borta från självmordet under den ljuva ungdomen (yeah, ljuv ungdom, right) – Ordet. När mina ”kompisar” trimmade mopeder satt jag och skrev. När mina ”kompisar” sålde kakor för klassresan satt jag och skrev. När mina ”kompisar” fick åka till Linköping istället för Helsingfors – de hade sålt för lite kakor – satt jag och skrev. När jag var ”sjuk” satt jag och skrev. Närj agh ade glömt badbyxor, gympakläder eller läroböcker … satt jag och skrev. På biblioteket. Snart hade jag lärt mig hela Deweys systrem. Snart visste jag var alla signum fanns – samt att la Veys Djävulsbibeln inte är en lånebok.

När jag inte skrev läste jag. När jag inte läste lekte jag – jag lekte enda fram tills dess jag var tjugotvå. Allt möjligt, men mest krig, Erkännes. Någonstans måste väl agressionen ta vägen, antar jag. Och nej, det är inte ”feministiskt” att som man erkänna att den största glädjen ett sommarlov gav var att tortera en bekant tills han avslöjade var Fienden fanns. Är jag således ond?

Förmodligen. Eller än värre – jag är bara mänsklig.

Förr eller senare dyker dock Framtidsutsikterna upp. Normativt sett dyker de upp alldeles i början av gymnasiet. För när vi är femton, sexton, så bestämmer vi därmed vad vi för resten av livet ska vara. Det är en enda väg rakt ner i Helvetet, om vi har otur. För kan vi säga vad vi vill bli när kuken inte ens har täckts av tillräckligt mycket könshår för att det ska vara värt att raka av det? När vi inte slutar leka med plastsoldater, skala 1:72, förrän vi är 22?

(Numer leker jag med skala 1:44 tennsoldater istället. Handmålade. Alla tvåtusen av dem.)

För min del betydde min ”framtid” tre saker. 1) Min alkoholiserade SYO-konsulent gav blanka fan i vad jag ville bli och pratade om ”industri”. Aldrig ”bibliotek” eller något annat. Utan ”industri”. Han påminde om ett jobbtest på Arbetsförmedlignen jag en gång gjorde online, ett tst som tyckte att jag skulle passa som väktare eller polis. 2) Min klassföreståndare (vars son var en av mina mest hotfulla belackare) brukade vräka sig bakåt med armarna bakom nacken och säga att ”Näää Joakim, honom blir det aldrig något av” under kvartssamtalen. 3) Jag växte upp i en bruksort dominerad av socialism och Arbetarkultur. Orten har en av världens få Arbetets Museum, förresten.
Googla på Norrköping eller Surbullestan. Birro har fel – Norrköping är en Jävla Stad. Helt enkelt.

De här tre sakerna medförde en ganska … ska man säga … uppgiven syn på tillvaron. Jantelagen in effect, tidigt fick jag smaka på den. IPRED är ingenting i jämförelse.
För vem behöver en storebrorslag när vi då, då när jag växte upp, hade Wernersson som kommunordförande?

1989 flyttade jag till Stockholm för att studera på universitet. Det gick inget bra. Jag visste att jag inte var något, att jag inte kunde något, att jag inte skulle låtsas om att jag kunde något. Jag visste ju att det aldrig skulle bli något av mig – en lärare hade ju sagt det, t om. Så fast jag ville läsa beteendevetenskap, eftersom hur människor beter sig intresserar mig, hamnade jag på femtehandsvalet – Sanhällsplanering. Allt för att komma bort från Peking.

Istället för att gå på föreläsningar, skrev jag. Ibland satt jag i tre dygn utan sömn och skrev. Snitt låg på hundrafemtio sidor per dag. Jag skrev, läste, skrev, söp, läste. Och söp lite till. Däremellan köpte jag skivor – LP-skivor, för då fanns varken Spotify eller CD-skivor.

Orsaken till att jag maniskt hamrade sönder skrivmaskinen – datorer fanns men jag hade varken kompetens eller råd med en 286 – var, förstås, depression. Då visste jag det inte. Det jag visste var att Konstärer måste Lida, så därför led jag. Och söp. och skrev, skrev, skrev. Och drömde …

Drömde om en flickvän. Drömde om framgång. Drömde om att kunna sova en enda natt utan mardrömmar. Det första lät vänta på sig – jag förlorade oskulden när jag var tjugotvå. Hon som tog den finns på Facebook. Det andra väntar fortfarande. Det tredje, nå … Mardrömmar behöver inte vara av ondo. Ibland kan de ge en en alldeles underbar insikt i vad man ska skriva.

(Att min oskuldsfröken finns på Facebook säger förresten en hel del om hur snabbt Samhället har utvecklats. Jag hade inte en tanke på att ens tänka på henne förrän där dök upp en Friend Request; hur kan vi förmedla den känslan till politikerna, till De Som Bestämmer?)

Status update, således: I början av vuxenlivet hade jag följande på pluskontot: En så gott som möjligt osynlig tillvaro under den period vi ska formas till Produktiva Medborgare, dvs skolan. En medioker studieinsats – jag har aldrig gjort en enda läxa i hela mitt liv, tills då. Istället har jag läst på om vad som intresserar mig, inte vad som Stipuleras. En ständig kamp för att framstå som Normal, som Glad, trots att jag så tidigt som när jag var sju år övervägde att ta livet av mig. Då var orsaken en katt som hoppade ur famnen på mig – och när man är sju år och alldeles otröstlig och inte vet vem man ska fråga så är en Katt en underbar tröst. Tills den hoppar ur famnen. För grejen är den, att det är jävligt lätt att _säga_ att man ”ska prata med sina föräldrar”, men svårare att genomföra. Som barn, som ungdom, är ens föräldrar just föräldrar – dvs att de tenderar att reagera kraftigt emotionellt på ens ångestar, och det sista man vill mötas av är en förälders rädsla för vad som kan hända när man är olycklig. Right?

Då fanns inte BRIS. Och förresten – tror någon ung människa på allvar att BRIS kan hjälpa till, när ens katt hoppar ur famnen? Don’t call us, we call you. Förrsten finns det dom med värre problem än en katt, så shut the fuck up!

Minuskontot: Ingen utbildning, i stort sett under fel omständigheter social fobiker, otränad, låg stresströskel, klen, intensiv rökare (nikotin är en lyckodrog men numer snusar jag efter att ha fått ont i hjärtat under promenad), inget självfötroende, ingen självkänsla. En absolut, grundfast övertygelse om att jag drevs av Hat. Så där allmänt. Generellt, mot människor. Fast då, mest, bögar. Och blattar. Fast då kallade vi dem för lakritstomtar, eller syntetnegrer. Då … Och, ibland. Nu. Självförtroende och självkänsla är tämligen fluktuerande efter omständigheter. Med andra ord vet ni aldrig hur bra jag mår förrän det är försent.

(Det här är intresssant. Jag kommer på mig själv med att vilja självcensurera mig nu, eftersom jag ändå riktar mig också mot presumtiva arbetsgivare. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nä, så där kan jag inte säga, jag måste ju ljuga”. Ljuga om vem jag är. Nå – jag är en social fuck-up med en enda vän och flickvän, och två kompisar. Där. Nu. Så. NU vet ni hur jävla twitter jag är.)

Räddningen ur misären då, som nu, var Drömmen om Framgång, och då, som nu – Ordet. När jag var glad så skrev jag. När jag var ledsen så skrev jag. När jag var likgiltig skrev jag, när jag _sov_ … skrev jag i tanken vad jag skulle skriva som vaken. Ibland när jag är väldigt ledsen skriver jag ingenting, inte på papper eller skärm, men i huvudet.

Mitt huvud är en bok som aldrig blir klar.

Elva år tog det, det tog elva år att slutföra mitt Magnum Opus, mitt autodidakta författarepos. En ohyggligt mörk fantasyhistoria, Järnhammaren. Ettusen etthundrasjuttiotvå ( 1 172) sidor. Jag kommer fortfarande ihåg när jag skrev ”slyna” (på engelska, dvs ”slut”). Inte exakt datum, men vad som hände, hurdet kändes, hur vädret var.

Den första jag ringde för att berätta att Järnhammaren var klar var mamma. Sen ringde jag flickvännen. Bägge var måttligt begeistrade.

Elva år. Men shit, mannen! Jag har spenderat en 400-poängs akademisk utbildning på att skriva något som aldrig publiceras. Jag har spenderat elva år på att tillgodogöra mig en bred bas av kunskap inom humaniora, som _motsvarar_ 400 poäng. Därför att jag var ett eksemöst spöke i grundskolan.

Så en dag för länge sen fick jag för mig att ”nu när Järnhammaren är klar så måste jag publicera den”. Så jag skickade den till förlag. Vilket på det hela taget var ganska dumt. Marknaden för dystopisk hatfantasy i Sverige är försvinnande liten. Det är lättare att hitta en bebodd planet i Universum än dystopisk svensk hatfantasy.

Sporrad av motgången gav jag mig på nästa projekt. Fast forward några år och några projekt senare … projekt som inebgripit både flickvänner och oavslutade manus … och så, en dag, fann jag mig inte bara med häst- och hundtokig (ung!) flickvän (numer ett ex), utan också ett _publicerat_ manus. Det här, kände jag, var underdogens återkomst, den hatande misantropens revansch.

Icke.

Oturligt nog tycktes det tradtionella förlaget inte särskilt intresserat av att marknadsföra mig, utöver deras hemsida och de traditionella friexemplaren till gratisläsare (recenscenter). Försäljningen av frukten av Min Livsdröm var således … nästan obefintlig. Ett eller två år efteråt fick jag veta att den resterande upplagan köpts upp av en ”distributör” (dvs hade bränts, antar jag).

Plötsligt var jag tillbaka på högstadiet.

Kan situationen bli värre för en arbetssökande? För det här är inget annat än en arbetsansökan. Det är dyrt att anställa folk, det är dyrt att inte veta vad de går för. Har du en gång fuckat upp ditt liv därför att kuken inte blev hårig när den skulle ha blivit, enligt alla normer, så är det kört. Eller?

Schematisk skiss av mig: Ibland deppig men utmärkt social kameleont, mycket kunnig inom en mängd områden utan att ha specialiserat mig någonstans. Jag sover ibland för länge om morgonen och tid är, enligt Einstein, relativ. Eller hur det nu var … fysik är inte min grej, inte matematik eller ekonomi heller. Men under rätt förutsättningar har jag en jävla hunger, ett jävla driv. Bara det handlar om Ordet – hur Ordet nu gestaltas. Kanske är det som en slogan för konserverad gröt eller senap riktad mot målgruppen gravida (”grossessenap, alltid på burken” … fast det där har jag stulit från Beverloo), eller … nåt annat. Gevalia kanske. Kaffe är gott.

Den här bloggen är min portfolio. Den här bloggposten är min CV. Skit i vad jag har jobbat med, skit i vad jag har för meriter. Jag har referenser om det behövs – men jag har inga betyg.

Gimme a fucking job, man (or woman)! Okay?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En åsikt om Vellinge och Östermalm

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Mrrhöh höh!

Nu när jag har suttit på hemmet en, som löjtnant Karlsson sa efter attt han slapp ut ur cellen efter att ha slagit överste Oskar von Platten i schack, en jäkla lång tid så inser jag att Östermalm, där jag bor, minsann har blivit nerlusat med … Ja, ni vet. De där.

Grannen i mitt hus heter Pascalidou. Det låter inte alls svenskt, tvärtom. Nå,, jag har nu inget emot invandrare – men varför måste de bo så nära mig!? Så därför har jag efter moget övervägande bestämt mig för att flytta. Sånt tär på en, ska ni veta. Jag har i alla fall bott på Östermalm sen 1872, eller om det var 1981. Nåväl! Jag har bott på Östermalm så länge att jag har sett Östermalmstanterna springa omkring i små små klänningar med sängkammarblick! Tanterna, alltså. Inte klänningarna. När jag var ung så åkte klänningen av väldigt raskt, inte minst när löjtnant Karlsson dök upp.

Jag bad således min sonson … son … son? Jag bad Frederick Bromsklouss, han är numer piratpartist eftersom han upptäckte att det går att få en bättrelö n i EU än i Framfab, jag bad honom att hitta mig en ny bostad. Nyligen installerade han något jagvetintevaddetheter brandvägg eller trådlöst eller … Ha… doopi?

Han vet i alla fall vad jag vill. Han ser allt jag skriver, i realtid. Som han säger, gossen. Jag säger det jag, att vore han inte släkt med mig fast han kommer från Huntabuntaland (han är en sån där svenskatrapp, en sån där svensk som riktiga svenskar inte kan få till därför att det är nåt fel på kärringen eller att mannen är bög, så de importerar; som jag med min senaste fru – hon var från Thailand).

Han, löjtnant Karlsson, han hade en fru som var från Tyskland. Fast det var senare. Då hade han blivit kapten, eller som det hette då – unterscharführer eller nåt sånt. sån där jäkla rotvälska är inte gott att förstå sig på, som det där eviga vadheterdet twittrandet. Eller heter det swahili?

Mousavi! Det är en go’ gubbe det! Jag minns så väl när jag låg i ett dike med han den där engelsmannen, Lawrence, och så kom det en get gående. Och Lawrence, han tvekade inte en sekund, han! Han lade an och KABOOM!!! Vi skötte en 37:a då, men där fanns inga flygplan i närheten. Men getter däremot, getmotorerna dånade, höh höh!

Nå, nu ska jag i alla fall flytta. Först tänkte jag på det mytomspunna Persien, men det varförl ångt, för varmt och dessutom hade visst de persiska myndigheterna någon notering om mig, något om Bromsklouss ad portam. Så det blev inte Persien – eller Iran, som det heter numer – utan det blev en ypperlig liten landsbygdsavkrok för såna som mig.

Vellinge.

Med lite tur kan jag få bättre handikapp också. Hästar rör jag inte sen jag råkade ta fel på löjtnant Karlsson och hingsten Stursker i mörkret på Revinge Hed. Det tog flera dagar att bli av med smaken och inte hadej ag en aning om att jag var så stor i käften.

Min hemhjälp … hushållerska … Shulamit heter hon … Hon säger att jag borde vara lite försiktig med hur jag uttrycker mig. En del pigor vill inte bli kallade pigor, ser ni. Märkligt. Nåväl – sådant slipper jag när jag har flyttat. Och dessutom slipper jag de där förortsungarna, som inisterar på att flytta till gamla hederliga malmen. Ni vet … Abdul och såna där. Pascalidous.

Åh helvetes jävlar! Det bor en Abdul i Vellinge!

Var ska jag bo då?

(Via Badlands Hyena och PaoloPissoffi)

*****TÄVLING!*****

Vill du illustrera vem Bromsklouss är? Och vinna, ehm … Ära! Rita en fin Bromsklouss och blogga om den så lovar jag … Bromsklouss … att länka tillbaka. Läsarna får avgöra vem Bromsklouss egentligen är, deal?

– – – – –
Intressant … kanske … näe …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lycka är att levla upp – en filosofisk flumtext om normativ vuxenhet kontra ny nätidentitet

(Jag ville ha lite 1700-tal så därför blev det en lång rubrik. Jag tycker om långa rubriker, men det är fult att säga!)

Vad är lycka?

Den frågan har engagerat Stora Tänkare sen eoner tillbaka. Jag vill minnas – rätta mig om jag har fel – att det var Aristoteles, en av Giganterna, som föreställde sig lycka som något så enkelt som en sömnig stund i skuggan av ett olivträd med lite ost och svalt vin. Om han följde sitt eget recept torde han ha varit tillräckligt lycklig för att tänka Stora Tankar.

Fast forward några tusen år, med ett mellanspel av en timmermansson, som ansåg att lycka var att få Tänka Själv (vilket snart missuppfattades och utlästes som ”tänka enligt [förhandenvarande dominerande politoreligiös auktoritet]”). Så nu sitter vi här, miljoner människor i varierande ålder världen över. Enligt Owe Sandberg ”hålögda, överviktiga eller utmärglade” (parafras). Miljoner människor – med en sak gemensamt:

Hjärnan skickar iväg ett helt lass lyckomolekyler i kroppen när den stora gula explosionen av ljus uppstår. Somliga jublar, andra låtsas inte om att de är lyckliga men är det ändå. Känslan av att ha överkommit, känslan av ”fulfillment”. Jag har inte tålamod att dra någon char till lvl 80 utan startar ofta om på nytt efter lvl 70, men att nå lvl 70 är alldeles förtjusande trevligt. Orgasmer är bättre, förstås. Tror jag.

Den här blogposten tillkom efter inspiration från en kommentar av PaljettenQ till min post Scarlet Monastery. Den posten var en ”spur of the moment”-post, föga genomtänkt. Nu har jag haft tid att tänka till (och dessutom är jag nöjd med att ha nått lvl 40 med en ny char), så jag hara anylserat lite mer. För sånt gör nämligen datorspelare, också. Vi ägnar oss inte bara åt att döda – och lära oss att döda AFK. I skolor.

Dungeons, således, är inget för mig. Det vidhåller jag bestämt, men analysen ger också vid handen att rätt grupp är än mer viktig. Med rätt grupp skulle jag nog t om trivas i Uldaman. Som det föll sig hakade jag på några helt okända, vilka leddes av en hybrisgalen paladin som drog på sig runda dussinet 30-32 elites i varje pull (gruppen spände från lvl 27 – lvlv 40). Sen blev hen sur när helarna inte såg vad som hände, eftersom alla jämrans Scarlet Crusade-munkar stod i vägen. Hens ledarskap kokade ner till att gå på och gå åt – och sen tala I VERSALER när han blev återupplivad. Och ja, det finns en massa kortvägar till att hitta rätt char, men när tre dussin saker och två dussin ljud inträffar samtidigt låser det sig också för en välutbildad marinkårsofficer. Typ. Jag säger n00b redan nu, så slipper ni 😛

Incidenten lärde mig en viktig sak – och nu ska jag bli misantrop. Incidenten lärde mig att Vikten av Gott Ledarskap är A och O. Med andra ord – du får ut mer av dina gruppmedlemmar om du behandlar dem med respekt (inom loppet av tio minuter hade samtliga i gruppen lämnat Scarlet Monastery och lämnat henom, paladinen, ensam). Tänk vad lite pre-dungeon kommunikation hade kunnat göra?

Incidenten i Scarlet Monastery lärde mig också något annat. Upplevelsen är en bedräglig illusion som vår alltjämt stenåldersfixerade hjärna inte riktigt kan hantera. Så när mina ögon registrerade mängder av arga fiender på skärmen, tolkade min hjärna det hela med en egentligen mycket förnuftig tolkning: RUN AWAY!!!

Problem: Jag satt ner, var egentligen ganska avslappnad och lite lätt packad. RUN AWAY!!! tolkades med ett W00t!? av mina muskler, så hjärnan skrek i tysthet. Vilket fick adrenalinet att reagera, vilket höjde pulsen, vilket fick mig att kallsvettas och plötsligt känna mig som Llugh!

Llugh är den oturlige förfadern, som rundade en klippa och stod öga mot öga med en bakfull sabeltandad tiger. Händelsevis gömmer sig den där tigern fortfarande inom oss, nu reducerad till stresshormoner. Så medan allt talade om för mig att jag skulle FLY därför att om jag inte FLYR blir jag UPPÄTEN, så satt jag kvar – och ”flydde” (hearthstone tillbaka till Grom’gol). Resten av äventyren i Azeroth kändes med ens meningslösa och futtiga, för jag hade ju nyss undvikit att bli uppäten
(”dödad”)
av en sabeltandad tiger

(ursinnig ultraortodox lynchmob, med yxor … nej, jag menar inte Hamas … och Schulman:

Jag menar inte fildelare, heller [via DeepEdition]).

Kanske läser jag in för mycket i WoW, men jag har funderat på det … att när jag är verkligt engagerad i spelet så reagerar jag, eller rättare sagt min kropp reagerar, med just de rätta reaktionerna; adrenalin, rädsla, stress, skräck, eufori, glädje. Glädje över att bli omgiven av gult ljus till tonerna av ett Massivt Crescendo – och alla stats ökade med 1.

Visst är det fånigt?

Ja, självklart, skulle somliga hävda. Om nu min upplevelse är fånig. Vilken den är, givet vi tittar på den ur ett klassiskt kollektivistiskt perspektiv. Vad gör min individuella glädje för gruppen, för kollektivet, för – Svärmen?

Nada.

(Jo, den gör att jag vill vara hipp och slänga mig med löjliga slanguttryck enbart proletärer använder. Vore jag välutbildad, välmeriterad akademiker, skulle jag inte använda ”nada”. Inte ”Zilch” heller. Vilket jag inte gjorde. Vilket innebär att jag är autodidakt välutbildad akademiker utan papper men med en jävla massa go. Eh … jag menar existensialismeftertraktande kollektivism med en stor, enorm önskan efter
(skribentjobb)
forskningsanslag – dvs gamecards.)

Fast upplevelsen är ingalunda fånig, för vad jag upplever framför datorn är, just då, verkligt. Mn hjärna säger åt mig att ”this is for real”. Min hjärna talar engelska, förresten. Jag tänker, ofta, på engelska. Vilket säkert täcks in av någon bokstavskombination (QFEECD – Queen Fucking Elisabeth English Cerebral Disorder; jag har sett hela säsong ett av Dr House på DVD i helgen, so sue me).

Min hjärna sa samma sak för … åh, 35 år sen, när jag försökte hindra att min nalle skulle dö genom att sätta plåster på den. Hjärnan luras av lek, för barn är Leken Verklig – och datorspel är, i realiteten, en lek. Vilket … koilliderar med normen om hur en vuxen ska vara; en vuxen använder datorn på samma sätt som en vuxen använder en skiftnyckel – som ett verktyg. Nå … jag kan låtsas att skiftnyckeln heter Nisse och är kär i hammaren Hertha, gör det mig till ett barn? Eller bara enppåhittig hantverkare (snart representerad av IKEA)?

Datorspel är verkliga. I alla fall just då. Alldeles som det faktum att jag en natt när jag var sex år gammal vaknade och visste att min My – en docka – var död (och enda sättet att återuppliva henne var att ge henne ett nytt ansikte, ett som inte var söndergnagt av mina tänder om natten … så morsan gjorde henne till vitprickig neger, för brunt tyg med vita prickar var det enda tyg hon hade till hands, just då).

Det sista punkten – ”just då” – är vad som är svårast att föra fram till (normativt vuxna) datorspelskritiker. De slutar ofta lyssna efter ”är verkliga”. Och glömmer ”just då”. Vilket, händelsevis, är kännetecknande också för internetkritiker: Internet är både ett verktyg och mer än ett verktyg. Fråga vilken ”nätberoende” som helst (det är bara att maila Piratpartiet).

Givet min egen erfarenhet av WoW och andra datorspel ( Medal of Honor är en adrenalinstinn skapelse, och Call of Chtulhu; Dark Corners of the Earth är riktigt riktigt jävlig, ur stresssynpunkt), givet detta funderar jag på om argumentet ”det är en generationsfråga” är legitimt. Jag tror inte det. Jag tror att vi helt enkelt får omvärdera klassisk argumentation kring Gammal och Ung.

En generation är inte längre betydelsebärande åldersmässigt, utan hur långt i (vår virtuella) utveckling vi har kommit.

Det finns 80-åriga tanter (?) som bloggar – och bloggar effektivt. Men när jag hör ”Farmorgun” tänker jag automatiskt på en äldre kvinna med rock, hatt, handskar och käpp. Gärna en som vill betala i Konsumkassan med småmynt – 2 631 stycken av dem. Knappast en skarp röst som får politiker att darra. Den senaste tanten som fick politiker att darra var förresten en sagotant – Astrid Lindgren. Jag har för mig att Gunnar Sträng använde härskarteknik re frf:innan Lindgren. Det kan förstås betyda en farmor med en pistol också – farmor, och engelskans ”gun”.

Nåväl! Själv är jag fyrtio år gammal. När spelare i WoW frågar hur gammal jag är möts jag oftast med ett ”OMG!” (vilket betyder Oh Min Gud!, vilket i sig innebär att majoriteten datorspelare och nätbrukare är … religiösa. I alla fall enligt Humanisterna). De möter mig med detta, därför att uppfattningen är att WoW:are är tonåringar – tvärtemot vad statistiken visar. Den uppfattningen hänger samman med den seglivade myten om att datorspel är något för barn – och det är därför vi får ESRB-ratings och Stora Rubriker kring, till exempel, GTA IV. Och i förlängningen Jack Thompson (googla honom).

Vuxna använder datorn som ett verktyg. Förvånansvärt många vuxna använder dessutom verktyget på fel sätt, men det är en kompetensfråga. Vore jag normativt vuxen skulle jag använda datorn för att betala mina räkningar, leta recept och ta reda på när bussen går. Fortbildning, samhällsanalys, omvärldsorientering, hobbies – sådant kan väl media och ABF ta hand om. (Jag tar förresten också reda på när bussen går via internet, och betalar räkningarna … och letar recept! Eeep!).

Varför arrangerar inte ABF WoW-kurser, förresten?

Orsaken är vad jag kallar Problem Nummer 2: ”Vuxna”, dvs auktoriteter via sina egna meriter, applicerar synen på datorn som ett verktyg på datoranvändande i lagstiftningen. Lagen är en förlängning av Normen. Följden blir att vi får auktoritativt vuxna aparta lagar som FRA-lagen, som IPRED, som ACTA. Vuxna tjänar dessutom pengar (ungdomar vill ju ha allt gratis, som ni vet) – och då får vi HADOPI, Telekompaket och, igen, IPRED.

Vuxenperspektivet är alltjämt norm. För den reaktionära vuxenheten spelar det ingen roll att internet inte bara har överbryggat internationella gränser – vi skulle ha fått veta om kravallerna i Iran om tre veckor utan Twitter och internet – utna också generationsgränser.

Jag hjälpte en sjuttonårig finländsk lvl 27 mage genom Shadowfang Keep, efter att ha kommit i kontakt med – och hjälpt – hans alt, en lvl 10 troll priest. Under de timmar vi spelade ihop – han i Finland, jag i Sverige, fick jag veta att han gillar hockey över innebandy, har en jobbig farsa (normativt vuxen man) och var helt ny på WoW (därmed dissad). Han fick reda på att jag är fyrtio, bibliotekarie och har en flickvän. Små detaljer, men små små detaljer som fick oss att lära känna varandra, lite. Ungefär som om vi hade stått på en busshållplats, eller vid en bardisk. Social samvaro inom ramen för en virtuell värld (som snart är förbjuden?).

Med andra ord måste vi justera ”vuxenperspektivet”. För annars hamnar vi i en sådan obekväm situation att Håkan Juholt (s) anses vuxen, men Emma ”Opassande” förblir ett barn. Eller i alla fall piratpatist, dvs ”ung stöldbenägen man med dator”.

För att avsluta med en klassisk emotionell demagogism: Vill vi ha det så?

(Nu ska jag lära mig att döda med hjälp av WoW. Jag gjorde aldrig lumpen, så någonstans måste jag ju lära mig, right?)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Scarlet Monastery

Stress är något intressant. Egentligen. För det har ju sagts då och då – t ex på ”söka jobbkurser” – att stress inte behåver vara något negativt, utantvärtom en energihöjare, som gör en mer motiverad och än mer effektiv i sitt arbete. Och Teknostress – det där irriterande trummandet man gör med fingrarna mot bordsskivan medan datorn gör endera det andra, endera det ena … ja. Den har vi alla känt av. Ofta.

Nåväl. Ikväll upptäckte jag en intressant sak. Med mig själv. Den hänger ihop med ett par andra saker – grupparbete och förmågan att göra fler saker samtidigt, att ”ha koll på läget”.

Fyra minuter in i Scarlet Monastery hade jag en puls på 180 och svetten pärlade på överläppen. Således sa jag något fult (”I don’t like your tone of voice, man … ”) till gruppledaren och hearthstonade tillbaka till Grom’gol. En liten liten stund efteråt fick jag hemskt dåligt samvete – då med en puls på 160 – och bad mina guild-medlemmar i gruppen om ursäkt.

Slutsatsen jag dra av detta är dock tvåfald: Jag kan inte samarbeta med folk jag inte känner – och jag får ångest om för mycket händer samtidigt.

(Nu var det iofs en korkad pally, som pullade dussinet lvl 30-32 elite, så jag kanske kan skylla på hens bristande taktiska tänkande; tidigare idag rensade jag nämligen Shadowfang Keep endast i sällskap med en lvl 27 mage, från Finland, och det gick mycket bättre.)

Men ändå … trots parentesen där ovan … Det här är något jag är van vid. Så fort en grupp består av fler än två personer så klappar mig Stressmonstret på axeln och sätter tänderna i halspulsådern. Vilket förstås gör mina chanser på arbetsmarknaden ännu sämre än de redan är – för om något efterfrågas numer så är det ”driv”, ”hunger” och ”prestigelöshet”.

Jag är så jävla fri från prestige att jag till och med kan arbeta ihop med kommunister. Men bara om de inte stressar mig genom att pulla för många kunder.

Eller så drar jag för stora växlar på World of Warcraft. I vilket fall som helst så försvann spelglädjen i ett enda slag när jag upptäckte att det inte handlade om att ha skoj, utan om att vara ”driven”, och ”hungrig”. Förmodligen återvänder den i morgon – men då endast om jag undviker att samarbeta med andra (såvida jag inte känner dem väl) eller om jag helt undviker dungeons.

Raids kan jag glömma.

Uldaman vore rena rama hjärtdödaren för mig. Liksom – hur i hela friden ska jag kunna passa in i en hel svärm av 25 personer?

Jag tycker inte om svärmar. Fast om jag ska få vara en snäll och godartad pilt av bloggosfären så måste jag förstås hylla svärmen – trots att den förr eller senare kommer att bli min död.

Infostress är också en del av all stress omkring oss. I min … bokmärkeslista (för jag blir stressad av RSS-feeds) har jag ett fyrtiotal bloggar. Eftersom många, nästan alla, av dem uppdateras dagligen och ibland flera gånger per dag innebär det en svallvåg av information. Varav hälften, mer än hälften, egentligen inte är särskilt informativ, utan mer en … ja. En stressfaktor.

Här uppstår ett stort problem: Om jag ska _lyckas_ som författare måste jag skapa min egen svärm, men eftersom bruset svärmen skapar får mig att bli mer eller mindre låst kreativt sätt så kommer jag inte att skapa något den vill ta del av. Utom gnälliga bloggposter – och dem finns det nog av redan nu.

Ska jag således ge upp min livsdröm därför att den nya affärsmodellen kräver en ”driven” entrepenör, inte någon som bara vill skriva … eller ska jag börja knapra blodtrycksdämpande medusin? Är den enda vägen in i framtiden bara ett piller om dagen bort?

Det är nattkrök nu. Jag försöker få mina händer att sluta skaka. Pulsen är normal, jag kan andas igen. Men mardrömmen – mardrömmen om att det är kört för mig – den har bara börjat. För om jag inte klarar av en dungeon – hur ska jag då klara av att hålla koll på Facebook, LinkedIn, Delicious, Twitter, bloggarna, nätidningarna och det enorma informationsbruset?

Somliga människor dricker information genom brandslang, som Rick Falkvinge uttryckte det en gång.

Jag håller på att drunkna.

– – – – –
Ointressant själviskt gnäll från en idiot (jag säger det, så slipper ni säga det i kommentarerna)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,