För bibliotek barnporr i sitt bestånd?

När jag arbetade som biblioteksassistent var en av de populäraste produkterna för utlång till yngre, i åldern 7-17 år, Love Hina.

Det var därtill en ur feministisk synvinkel superbra produkt, eftersom den var genusöverskridande. Alltså – ungarna läste Love Hina oavsett om de var tjej eller kille. Om en person i kompisgänget fick en bok i serien före de andra – väntetiden på böckerna var enormt lång – hände det att de ibland läste högt för varandra.

Love Hina främjade således både läsförståelsen och läsglädjen, något som inte minst lärare kämpar med att uppnå (och ibland misslyckas med).

Problemet för de bibliotek som hyser Love Hina i sitt bestånd är, förstås, att de faktiskt mycket väl kan råka låna ut barnpornografi. Kanske hårddrar jag det hela, kanske tänker jag t om ”rättshaveristiskt” – men jag undrar ändå:

Vad händer den dag någon polisanmäler ett bibliotek för barnpornografibrott?

Relaterat:
Oscar Swartz

Rick Falkvinge

Erik Laakso

och många fler. Hos Rick Falkvinge finns en utmärkt lista.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om barnporr, barnpornografi, ecpat, bibliotek, Love Hina, manga, anime, litteratur, serier, tecknade serier, fundamentalism, moralism, 1984, övervakningssamhället, samhälle, politik

Naaru Vult! Om WoW och paladiner

Två år plus och dussinet toons senare börjar jag äntligen få grepp om Azeroth. Det är hög tid, också, för det pågår elaka rykten i de flesta större städer om en väntande musikal … jag menar Kataklysm.

Iofs ska man inte lyssna till lösryckta rykten – oftast mumlade över ytterligare en svaveldrink i den där puben i Blackrock Mountain, men iaf. Lite läskigt är det allt.

Och ska man bli riktigt teologisk nu, så påstår vissa ”fritänkare” att vi alla egentligen är skapelser utan egen vilja, som helt enkelt lyder ett komplicerat regelverk i slutänden exekverat av ”the player”. Alltså, inte nattalven i haliscan-kläder som kan recitera tråkiga poem för en lätt berusad draenei i någon joint i Dalarans ruffigare delar, utan en riktig en. En ”player”.

Bah! Som Loken sa när hen satte en gnome i halsen.

Så här i hindsight får jag tillstå att jag kommit en lång väg. Inte bara har jag sett hela världen – två gånger! – jag har också lyckats uppnå det inte fullt så ärorika. Som, t ex, ”death by Hogger”.

Så går det när man rullar en präst. Squishies.

Av alla de roller jag spelat finns det två som ligger mig närmast om hjärtat. Två diametralt olika, om än inte till kön så väl till livsinställning. Den ena – warlock – handlar om korruption.

Den andra – paladin – om absolut fanatism.

Fast ska sanningen fram är paladinen ”min” klass. Jag tycker om paladinen. De är ”Naaru Vult!” hela vägen (för att misshandla latinet grovt). Jag älskar dess kvalité som ”army of one” – speciellt framstående som retribution specced. Protadin är mer en vandrande robot och holydins … ja vaffan, alla behöver väl en fanatisk profet då och då. Paladinen är … korsriddaren, al Qaida-medlemmen, terroristen, utilitaristen – allt i en förpackning. För en paladin är inget omöjligt, så länge det sker ”in the name of the light”.

Inte ens att stjäla hundvalpar på uppdrag från sjölejon.

Retribution är ”min” pally. Det är något … amerikanskt … över dem. En sorts ”you bonked me on the head I will DESTROY YOU!!!”. Overkill, som när man av misstag eller när man har lite tråkigt på väg från mineralnod A till mineralnod B slår på en oskyldig kackerlacka och får in en 4500 crit.

Stackars roachie.

(Å andra sidan är jag, hos Azeroths level 1 critters, vid det här laget upphöjd till Da God o’ Death – bara några arter till och jag har ”Pest Control” i en ask. Ät det, Antcimex! Jag bara råkade komma tänka på troll-dialekt när jag ändå var inne på skadedjur, såatte… joorå. Draenei ftw!)

Vid det här laget har jag, över ett par olika servrar, 2 warlocks level 70+ och – på samma server – 2 paladiner, ret specced, level 80. Dessutom har jag ett blandat sortiment av alts från level 1 – 60’ish, varav samtliga utom en reducerats till bankirer och ”sweat shop”-toons. Jag har t om några hordies, så upprörda troll kan sluta böla i Vol’Jins knä, nu. Avsaknaden av 80’s beror på att jag inte bara är WoWaholic. Jag är också altoholic. Ofta, någonstans kring level 70, tappar jag intresset – och vips! En ny … draenei paladin.

(Jag har förresten en gnome warrior på gång. Warrior är skoj, gnome är rolig. Det kommer att bli magnifik humor när jag tankar Loken! Har jag tur får jag en crit i hans stortå.)

Orsaken till min faiblesse för pallys är ganska enkel. Jag tycker inte om att dö. Ju oftare jag dör, desto tråkigare blir livet. Go figure. Det är också en huvudorsak till att alla mina toons sen ett år tillbaka är dranei. Gnomen är ett undantag. Gift of the Naaru är en görbra panik-knapp. Heroic Presence skadar inte heller, fastän den av vissa kallas ”the coward factor”.

En paladin är hart när omöjlig att ta död på. Til och med låglevlare ha en förbluffande överlevnadspotential. Jag blev rent förvånad över hur _sällan_ jag behövde göra den långa marschen när jag väl hade rollat en pally.

Så paladinen är ”min” klass. Två stycken 80’s är gott nog som bevis, och eftersom jag lärde mig en massa nytt med den första är den andra ännu bättre. Det är som shampoo, ungefär – ”nu med ny formula, Divine Storm!”.

Paladinen, ret specced, är ”min” klass av många olika anledningar. Överlevnadspotentialen, arsenalen, rustningen … och inte minst – the cool factor. Men viktigast av allt, särskilt för mig (som inte är en social ekvilibrist) – solo-faktorn.

Vid det här laget har jag förstås fått bita i det sura äpplet och börjat harva heroics i Wrath of the Lich King. Innan dess downade jag allt vanilla instance content med fortfarande gröna XP-questar (vilket iofs inte är särskilt imponerande för er 1337 peeps, men för mig är det gott nog).

Det brukar gå rätt bra i heroics (om man borter från den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub, hen som ALLTID SÄTTER SIG PÅ MIG!). Jag är inte på något sätt en bra WoW:are, jag har crappy gear (GS 3300 nånting) och förmodligen en rotation som Elitist Jerks skulle starta en egen forumtråd om – men det fungerar. För mig. Med tanke på hur sällan jag wipat i heroics, är det förmodligen en bra rotation också för andra. Min DPS ligger på en hyfsad nivå och saken är ju den här:

Så länge bossen biter i gräset spelar graden av individuell DPS ingen roll.

(Vissa, ja många då, använder DPS eller GerScore som statistik för en individuell tävling och speciellt då Death Knight tanks -WoW:s motsvarighet till dokusåpakändisen som blir putt och ringe Alex Schulman efter att ha portats på Spy Bar.

DPS-tävlandet och Gearscore-hysterin får mig att tänka på italiensk fotboll. Italiensk fotboll består av elva stycken ensamspelare i samma lag, där varje spelare blir upprörd om någon vill ha hjälp av tio andra och alla i slutänden skyller på sin healer, dvs målvakten.)

Jag är inte bara en huvudsaklig solospelare. Jag är dessutom konservativ sådan. Därför undviker jag heirlooms (som jag tycker är gräsligt fula och dessutom fusk) och de flesta addons (som gör det svåra lättare, vilket visar att folk som spelar WoW inte spelar WoW för att känna sig själva utan för att hitta genvägar till sitt Det, vilket förmodligen säger en del om deras Jag). Sant, för den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub skulle jag kanske behöva en boss mod – men då skulle jag åandra sidan gå miste om innovationen. Dvs hur min hjärna gradvis lär sig ett nytt mönster. Om den bara ville lära sig att …

INTE STÅ BAKOM DEN PESKIGA SKALBAGGEN

… skulle det bli ännu bättre.

(HÖR DU DET, HJÄRNAN!!?)

Men min hjärna är inte min vän. Den är en egen entitet.

Som feminist borde jag förstås bli upprörd över den latenta sexismen i WoW. Feminister har ju aldrig roligt, som ni vet. De spelar inte heller World of Warcra… vänta nu.

Ur det perspektivet är då min faiblesse för WoW:s ”skimpy outfits” något svårförklarad: Jag ska ju vara renlärig men likt förbannat samlar jag på Glorious-rustningens olika delar. Nästan komplett nu.

(Som ni vet är varje enskild feminist ansvarig för vad varje enskild feminist i kollektivet gör, tänker, säger eller uttrycker. Därför är alla feminister förtäckta ”politiskt korrekta” sexister eftersom jag A) tycker om sx, och B) tycker om ”skimpy armor outfits”. Nu vet ni det. Varsogod och skriv en Newsmill-artikel under taggen ”Män som Hatar Kvinnor”.)

Men jag tycker om mina skimpy outfits! Jag vill ha en själv! En sån här!

(Jag lovar att vem som nu skapar en sådan till mig, gratis, ska kunna kräva foton av mig. Jag kan t om göra dem offentliga. Det gör inget om jag har skägg, va?)

Faktum är att jag inte blir särskilt upprörd över rustningsmodet, som f övr har blivit långt mycket bättre (dvs tråkigare) i om Wrath of the Lich King. För där vi förr hade metallbikinis har vi numer heltäckande maoism i två färger: Brunt och brunsvart.

Ibland med röda ränder (den var så ful så jag var tvungen att dölja den under en tabard). Jag blir isf mer upprörd över hatet, föraktet, misogynin, homofobin, xenofobin och epeen-elitismen i inte minst vilken tradechat som helst. Att fokusera på avsaknaden av heltäckande rustning är en elegant rökridå när man insett att man inte kan eller vill förändra den djupgående sexismen, som inte alls är WoW-betingad utan samhällsbetingad. Och nej, att skylla på ”unga män” funkar inte heller eftersom det är en myt att de om spelar WoW är i åldern 7-17 år. Jag är 41, alla i min guild är över 25, en majoritet av WoW-spelarna är i åldern 20-45 år.

Främst är WoW, för mig, escapism, en tävling mot mig själv, en önskan om att alltid bli bättre. Skimpy outfits är bara en del av det (min sambo, som är radikalfeminist, skulle antagligen slå mig i huvet med Dworkin men jag är MAN, jag är PALADIN! Jag kan ta det, bara jag får upp min holy shield … Oh fuckin’ ‘ell She fucking threw a Silenced on me! Bloody banshee! What to do!? Wha to do!? What to wear – oh …)

WoW är och är inte politik, det är och är inte ett spel. Det är dock, för mig och säkert för en stor del många andra oavsett kön, en säkerhetsventil, en Gift of the Naaru, en lay on hands, en panikknapp i en vardag som ibland är överväldigande med alla crit hits om att jag enligt de flesta rådande normer är Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. En Fucking Noob!!!

En plate bikini är småpotatis i jämförelse med resten av samhällets orättvisor. Det enda jag egentligen har en hang up på är hur många game cards Gudrun Schyman brände upp.

Bloody feminist.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om World of Warcraft, WoW, datorspel, dataspel, gaming, kultur, popkultur, samhälle, internet, feminism, kåserier, Gudrun Schyman, sex, fantasier, vapen, rustningar, paladins

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Stream of consciousness, World of Warcraft, WoW, integritet, RealID, övervakning, bodströmsamhället, piratpartiet, informationsteknologi, online-liv, internet, samhälle, kultur, politik