Saker som hänt …
Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.
Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.
Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.
Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.
Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.
Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.
Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.
Mannen som kladdade.
Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.
(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)
För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.
Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.
Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.
Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.
Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.
I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.
Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.
”Ska du ha stryk?” viskade han.
Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.
Den natten återkom eksemet.