Typealyzer

Via Karin Långström Vinge hittar jag fram till Typealyzer, en analyseringsfunktion i Beta-stadiet, som analyserar dig utifrån vad du skrivit för skit. På bloggen.

Typealyzer har självklart fel när den påstår att jag är en strateg, som

ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedömma idéer antingen i det egna huvudet eller i den yttre världen. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för strateger! Särskilt de introverta strategerna kan ägna så mycket energi åt sina tankar att de helt glömmer bort både världen och den egna kroppen. De utåtriktade är ofta i full färd med att strukturera upp tillvaron eller andra människor istället. Strateger är också ofta mycket intresserade av ord och språk – mästare på alfapet eller kunskapsspel. Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer. Det som framförallt driver strateger är möjligheter – de kan därför ofta framstå som lite i det blå eller att tänka “för mycket”. Vill du få en strategs uppmärksamhet – pröva “hmm… det här var verkligen ett klurigt problem…”. Man kan ofta känna igen Strateger på att de ofta använder ord som “troligen”, “rimligt” eller “till viss del”.

Det är troligen sant, till viss del, även om jag finner det föga rimligt att en datoriserad analys av mig kan ha rätt. Därför har Typealyzer fel. Säger jag, eftersom jag rimligen inte tills viss del troligen aldrig törs erkänna att det kan … vara … r… r… r… ofel.

Typealyzer säger också att jag är en analyktiker, vilket låter rimligt, till viss del, men troligen är lika orimligt som den första analysdelen. Analyktikern, säger Typealyzer, framstår

”oftast som opersonliga och är framförallt intresserade av de underliggande principerna för ett fenomen. Koncept och idéer är hemmavattnen för dessa personer. Normalt är de inte särskilt dominanta, förutom när det kommer till intellektuella frågor – då de kan bli förvånansvärt bestämda i diskussioner med andra människor. Första intrycket i sociala sammanhang är oftast att de är tystlåtna och reserverade – men när de väl lärt känna någon intimt eller diskuterar idéer tenderar de att öppna upp sig på gränsen till att de uppfattas som framfusiga. Analytikerna har svårt att lära sig konsten att småprata, vilket ofta blir ett problem under uppväxtåren – och om de inte jobbar med det – även under senare delen av livet. För att fungera bra är det nödvändigt för individer med denna personlighetstyp att få ett jämnt flöde av nya intryck – annars tenderar de att göra förhastade slutsatser. För att MÅ bra är det nödvändigt att denna typ lär sig att använda sina känslor när de fattar beslut. Det är annars deras svaga sida vilket kommer fram under stress eller i form av att de uppfattas som känslokalla av andra människor.”

Äh, det är inte alls … fel. Ehm.

Doh!

– – – – –
Inte så Intressant, men lite skoj

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mentalt Vakuum

Mental vacuum

Mentalt vakuum, av DRF Teflonminne.

Mentalt vakuum – så har det känts, åtminstone på skrivarfronten, sen ett par dagar tillbaka. Jag tror att höjdpunkten – eller lågvattenmärket – kom igår, när jag knappt kunde formulera meningar för en chat. Den lätta förklaringen till denna skrivkramp, denna mentala paralys, är förstås – spel. Starcraft, rättare sagt.

Fast det är inte hela förklaringen. Att ägna sig åt datorspel är mer att dämpa symptomen, inte att bota sjukan. Som lyckopiller ungefär, eller kanske som den där blodfettsmedicinen SvD skriver om. (Så där ja, nu Twinglyhorade jag lite också … )

Skrivkrampen, en sjukdom som till övervägande del drabbar skrivande folk, som mig och andra, är självklart inte botad. Men det värsta verkar i alla fall v ara över – annars skulle inte den här blogposten ha tillkommit. Egentligen borde jag ha misstänkt en ankommande sändning mentalt kreativt vakuum redan för några dagar sen, när jag rapade upp en urdålig utskällningssatir, men ibland väljer jag att inte se sådana självklarheter.

Vilket får mig att fundera över varför vi människor, generellt sett, ofta väljer att inte se. Medvetet – eller än oftare – omedvetet. Är det lathet? Dumhet? Mental blindhet? En slags totalitär trygghetskänsla, denna känsla där vi tar saker för givet vi inte borde ta för givet?

Jag tar för givet att jag ska kunna skriva minst femtonhundra ord eller mer per dag. När det skiter sig blir jag först förbryllad, sen deppig och sist – alldeles innan jag går och lägger mig och drömmer mardrömmar – får jag ångest. Ni ser, skrivkrampen är inte över. Den förstör mina snygga meningar. Så varför tar jag för givet?

Man vänjer sig. Det är en del av förklaringen. Man vänjer sig vid att vräka ur sig ord i en strid ström, av vilka majoriteten inte betyder ett jävla skit för världens väl och ve och endast är till för att fylla space, och boosta ens eget ego. Fast det är inte rättvist – det är en beskrivning av ett av skrivkrampssymptomen, denna bitterhet över andras produktiva tillvaro och ens eget misslyckande. Bitterhet är pålitlig, en stabil ekstam att luta sig mot när självförtroendet förtvinar som en kamel utan oasminne. Det är mycket lättare att hata, än att försöka förstå.

Så, bort bitterhet! Vad vet jag … Alla ord som fyllt nätet – i alla fall den lilla del av nätet som finns i min RSS – har kanske gjort något litet för världens väl och ve. Framkallat glädje, eller ilska, gjort någon makthavare röd om kinderna av skam eller indignation. Vem vet. Att jag blir förbittrad över andras produktivitet handlar om en rationalisering, nämligen den där klassiska ”det är inte mitt fel”-retoriken, som så många ägnar sig åt.

Det är väldigt lätt att skylla i från sig, att vältra över ens eget ansvar för ens egna tillkortakommanden på någon annan, eller något annat. Staten kanske, eller ”normen”. Men både Staten och normen utgörs av oss alla – de är i sig själva inte någon egen entitet. Vad vi gör, så gör normen. ”Vi” är ett uttryck för både tradition och trygg slentrian, två företeelser som i sig själva skapar normens struktur, denna ”det är bäst så här”-tanke. Att göra vad förfäderna gjort, bara därför att det är tryggt och till synes fungerar. Även om det fungerar dåligt, så haltar sig normen fram – if it works, why fix it?

Why fix it. Därför att ofta kan någonting fungera ännu bättre, om det tweakas lite? Det gäller allt från datorer till förhållanden – och skrivande. Att tweaka sitt skrivande är inte alldeles problemfritt, för först måste man inse vad problemet är. Då går det inte att skylla ifrån sig på ditten och datten, det är – för att använda en manlighetsanalogi – bara att bita ihop, ta sig själv i kragen och Göra Något Åt Det.

Så, problemformuleringen den här gången lyder: Jag har inget att skriva om.

Fuck off, det har du visst. Ja, det där var den lille impen på min axel, den där smådemonen som lyder under stordemonen Phoenix – poesins och kreativitetens demon. (Det finns faktiskt demoner för allt, speciellt för allt som är Roligt. Tråkiga saker tar skyddshelgon och änglar hand om, livets roliga är Helvetets gebit; vilken sund moral vi fick i arv av kyrkofäderna, inte sant?)

Eftersom jag har massor att skriva om, så ska jag således göra det. Det här var ett test, bara för att se om jag kom upp i varv eller inte. Ibland – ofta – är jag som en gammal Harley; det krävs halvdussinet kickar för att få mig att puttra igång. Men, i alla fall:

Jag är inte tillbaka. Jag har alltid varit här.

(Det här var lite flummigt och utan stringens, men det var i alla fall en bra början!)

– – – – –
Näe, inte så Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assholes ‘re like excuses …

… everybody’s got one.

Jag tänker fan inte le i ansiktet på er, skitstövlar. Ena jävla slemproppar är ni, allihop! Så det så! Det är obehagligt att få höra sanningen, men någon måste tala om den. Det är min ödmjuka inställning – och jävlar vad jag är ödmjuk. Det är fan i mig riktigt jobbigt ska ni veta, att vara så smart och snygg och odmjuk, som jag är. Ni kommer säkert att försöka övertyga mig om att jag borde tagga ner ett par kilo – åt helvete med er! Här ser ni en man som står på raka ben, gör jag. Så jag tänker inte ändra åsikt, även om jag har fel. Förresten!

Jag har aldrig fel!

Eller jo, ibland har jag inte helt rätt, så där håller jag med. Liksom jag håller med om att jorden är platt, det är oväntat javisst – men sant. Håll käften.

Jag, jag, blir både arg och kränkt när folk kommer och påstår att vi svävar i rymden, i ett tomrum med en massa damm och gas och mörker. Och ingen luft. Universum är en myt, månen är en ost – och håller ni inte med så är det ert jävla problem, inte mitt. Jag vet vad jag tycker, jag har rätt, utom när jag har orätt, men då har jag rätt att ha orätt. Så det så. Skitstövlar.

Eller ja, nu brusade jag upp (nr 1). Det var inte meningen, det är lite stressigt på jobbet just nu (nr 2) och häromdagen fick jag en sten i skon (nr 3). Förlåt, det var hemskt dumt av mig att bli så där förbaskad. Alltså – klart att folk är dumma i huvudet (nr 4), det ursäktar inte mitt beteende. Som jag sa – det är mycket nu (nr 5), dessutom är jag så trött på att vara alla till lags (nr 6), så … Ja. Förlåt, sorry, krälar i smutsen och så.

Jorden är faktiskt inte platt. Jag har kämpat mig uppför ett antal backar och är trött (nr 7). Så visst, jag håller med om att Jorden är lite kuperad, ganska mycket till och med. Riktigt … ja – riktigt rund. Det där om att Universum är en myt, det stämmer itne helt. Jag har sett bilder nu, och det har fått mig att ändra mig. Eller ändra och ändra – jag tänker fan i mig inte be om ursäkt för nåt jag aldrig har sagt!

Vart fan säger jag, uttryckligen – uttryckligen! – att ”Jorden är platt!”. Nä, just det. Så jag håller med och ändå inte, det är jag. Sån är jag, det står jag för. Obehagliga sanningar, men någon måste vara en ”whistleblower”. Så nej. Nej. Nej.

Nej, nej, nej, nej!

NEJ!!!

Ska det vara så jävla svårt att säga nej, va!?

(Denna utskällning är inspirerad av SvD.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

iPod mania

The only one who could ever reach me, was the son of a preacher man” …

följt av:

This is the end, the only end my friend …

och sen:

Smooooke! On the water!

och sen:

Assimilate!

Jag kan fortsätta, men det kanske räcker så. I vart fall så får ni ett litet smakprov, inklusive en bonus nämligen den här:

Born in usa!

på vad som just nu finns i min sprillans nya iPod.

Idag, den tjufemte mars, fyller jag nämligen år. En av presenterna – från Du Vet Vem Du Är, guzz – var en iPod. Så nu ömsom headbangar jag till Metallica, ömsom gör något annat till Nick Cave and the Bad Seeds (nämligen sjunger med, till mina katters förfäran).

Jag var ganska okontaktbar tidigare, nu kommer det att bli ännu värre. Detta eftersom jag antagligen inte kommer att höra/känna mobilens signal/vibration, utan sitta på pendeln till min älskling och orsaka panik bland medresenärerna när min ljuva (?) stämma drar i med skön sång á la:

Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frére …

eller om jag har riktig tur och medresenärerna har otur:

I vart fall:

Yo! Guzzen!

I love U.

Nu ska jag skrika i takt med Beastie Boys:

– – – – –

Nästan Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Böcker för de små grå

Böcker som knådar de små grå. Så stod det i en utmaning jag fick av Djävulskattungen. Därför tänker jag förvirra er med att drämma er i huvudet med en lista, potentiellt sett lång, med böcker i alla fall jag anser att man bör läsa för att hålla liv i de små grå. Böcker man påstås ska ha läst har jag redan gått igenom, så därför är den här utmaningen riktigt trevlig.

De små grå syftar i detta fall på hjärnceller, inte Små Grå Män, som har en faiblesse för att utveckla Warp-drive och cloaking devices bara för att kunna röva bort kor. Håll med om att de är lite överambitiöst? I och för sig – de kanske inte har kor på sin planet, de små grå …

Små grå har förresten Stehpen King skrivit om, två gånger till och med. Den ena gången, i Knackarna, var de i och för sig mer genomskinliga än grå, men den andra gången, i Drömfångare var de grå. Hela bunten. De oskyldiga rymdflyktingarna, som kraschlandade i Maine ovetandes om att de bar på en långt värre livsform än den de stötte på såsmåningom.

Morgan Freeman gör en hyfsad grånad officer i filmatiseringen, som i övrigt lämnar en del att önska (som många andra Stephen King-filmatiseringar).

Knackarna och Drömfångare är visserligen böcker, men i alla fall för mig inte en överdrivet stor utmaning. För andra kanske de är det, men inte för mig. Så, för att återgå till ämnet efter denna litterära exkursion in i Maines mörka skogar (och i förekommande fall kloaker), så gav mig de här böckerna en riktig utmaning:

Gladifierande böcker:

*Simone de Beauvoir- Det andra Könet
En tegelsten, en massiv volym av bokstäver, fylld av konstiga uttryck och en ännu värre grundtanke – att Kvinnan inte är fullt mänsklig, utan först och främst ett objekt skapad av och formad av Manligt Seende. Antingen lägger man ifrån sig boken med en suck och slår första bästa nummer av Slitz, eller så blir man i grunden förändrad. Vägen till helvetet är asfalterad med goda intentioner, sägs det – nå, Det Andra Könet är undantaget som bekräftar regeln. Det är en bok man blir glad av, när man kommit över ”jag kommer att somna av den”-tröskeln. En gladifierande bok, således.

* Karel Capek – Salamanderkriget
En smal bok, både till omfång och innehåll, men gudabegåvad i språkhanteringen och med den mest Makalösa handling. Dessutom är den en sann nyckelroman – där finns, i slutet av den, en enda mening, som liksom låser upp hela romanen. Vad meningen är går inte att avslöja, då vill ni inte läsa den. Dessutom skrattar man högt, eller jag gör det – men jag skrattar åt märkliga ting, som:

* Jaroslav Hacek – Den Tappre Soldaten Svejk
Det är en humoresk, som sådan klassas den av somliga som en fjantbok (ungefär som desamma ”somliga” klassar Terry Pratchett, som också är en magnifik satiriker). Svejk är allt annat än fjantig, ty bakom den tämligen tjocka tjeckiska rökridån döljer sig en briljant satir av samhället och Auktoriteten. Att Svejk i sig själv är en sådan soldat som alla fältherrar drömmer om gör inte saken bättre. För Svejk lyder order, alltid. Bokstavligt. Jag menar verkligen bokstavligt. Detta driver hans befäl till vansinne, för en soldat ska bara lyda order lagom mycket. Genom att lyda order hamnar han till exempel bakom fiendens linjer, eftersom marschordern han fick aldrig innehöll en målangivelse, så han fortsatte att gå tills han blev tillfångatagen. Många år senare skulle en annan bok beskriva krigets dårskap och arméers inneboende galenskap – och det är:

* Joseph Heller – Moment 22
Det gäller att ha den mentala tungan rätt i mun när man läser Joseph Heller, för satiren är så sublim och så uppåt väggarna att den i sin ärlighet blir fullständigt absurd. Somliga har sagt att Dalton Trumbos bok Johhny var en ung soldat och Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt är klassiska antikrigsromaner. Heller faller i den kategorin – han vinner den till och med, lämnar Remarque i bakvattnet och Trumbo tumlande med oljerök i detta de litterära antikrigsromanernas podrace. Dessutom är Moment 22 rolig. Tragiskt rolig, men vi skrattar nu sällan åt clowner på grund av deras klädsel, utan på grund av deras tragedi. Fast vi erkänner det inte.

Argifierande böcker:

(Somliga skrifter gör en rosenrasande, det beror sällan på språket – som kan vara hur enkelt som helst – utan på innehållet. Vill man inte läsa böcker som gör en arg, så ska man nog inte läsa böcker alls. Argifierande böcker behövs nämligen, kanske mer än någon annan litteratur.)

* Katarina Wennstam – Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman
Språkligt sett påminner det mer om en lång tidningskrönika än en bok för de små grå. Men man bör inte läsa böcker bara för att de innehåller svåra ord – ibland är det enkelt sagda mer effektivt än det akademiska. Wennstams två böcker tillhör kategorin sträckläsare; det Går inte att slå igen dem, även om man vill. Viljan att slå igen dem ökar sida för sida, tills det primala raseriet börjar vakna till liv och mumla om hemskheter man kan göra med en krycka … men det har folk redan gjort. Wennstam beskriver det, i Flickan och skulden. Böckerna ligger kvar inom en även efter att de är utlästa.

* Adolf Hitler – Mein Kampf
Det normala vore att avskriva denna mastodont som en fåntratts fantasi. Det är så de flesta reagerar när Herr H kommer på tal. Det är liksom inte tillbörligt att bli påverkad av Mein Kampf, för å ena sidan riskerar man att bli kallas nazist, å andra sidan … bli kallad nazist. Att avskriva Mein Kampf som någon slags en dåres försvarstal är, kort sagt – korkat. Här har vi, i text, en skrift som i slutänden åsamkade 60 miljoner döda. Varför skriva av något sådant som tokerier? Historien lär oss vad som händer när vi inte tar galningar på allvar. Inte för att vi har lärt oss något …

* Karl Marx – Kapitalet
När vi ändå talar om skrifter som åsamkat miljontals döda. Nu får man i och för sig inte ifrågasätta profetens ord, men både Marx och Hitler visar tydligt hur illa det går när det lilla fåtalet lägger beslag på den stora Kunskapen – och använder den för sina egna syften. Kunskap är makt, det visste både Hitler och Marx. Sen gjorde de sitt bästa för att inbilla oss att okunnighet är styrka. Det sista är ett uttryck från:

* George Orwell – 1984
I början blir man arg av boken, men såsmåningom ersätts denna ilska med en uppgivenhet och svårmod. Det är dels på grund av miljön, men mest för hur avhumaniserat Orwells samhälle är. Den ständiga övervakningen, slagorden och nyspråket döljer bara mänsklig likgiltighet. Som om det inte spelar någon roll i fall man är ofri, bara man är säker, ganska säker. Åtminstone lycklig, någorlunda. Vad är det att vara människa, om mänsklighet reduceras till det enklaste enkla och intellektet och förmågan att våga säga nej inte finns där?

Intellektifierande böcker:

* Lars Fr H Svendsen – Ondskans Filosofi
Redan i förordet säger han att det inte är en bok om Djävulen, utan Ondska. Ondska, denna mänskliga egenskap eller kanske till och med primitiva drift, som skapat och skapar oss – ondska är inte ett eteriskt andeväsens andedräkt, utan något vi bär på, alla. Det finns inga goda människor, det finns människor. Ondska är en lika god potential som godhet; ställda mot varandra kommer människor, beroende på förutsättningar, att agera gott – eller ont. Eller både ock. Viss godhet är intentionell ond, som i ”det var inte meningen”. Omedveten ondska, när ondska monterats ned i sin minsta beståndsdel – den ondskan har vi alla inom oss. Och sist jag kollade hade ingen människa horn, bockfot och luden svans. Svendsens bok är makalös(t tråkig). En bra bok, i små doser. Fylld med svåra ord.

* Fjodor Dostojevskij – Idioten
De svåraste orden är förstås ryska, men när man väl börjar hänga med i att Mischa och Sasja är samma smeknamn för samma person (Koscha), typ, så flyter den på. Det är riskabelt med gamle Dostan, han inbjuder inte till sträckläsning men likt förbannat sitter man där ett och ett halvt dygn senare och vänder blad. Själv läste jag den första gången på en balkong på Kanarieöarna, medan kompisen fyllde sig nere vid poolbaren. På det hela taget var det en bra solsemester, eftersom jag fick vara ensam. I skuggan. Med Idioten.

* H P Lovecraft – Samtliga titlar
Vill man utveckla sitt arkaiska anglosaxiska språkbruk mer än bara ”woooot!?” och ”fuck you”, så är Lovecraft den bäste läromästare man kan få. Små pärlor radas upp sida efter sida. Språket är gammalmodigt men oh så underbart – och en verklig utmaning, speciellt på engelska. Ha lexikonet nära till hands, för Lovecraft är inte lättsmält – utan, ja, kort sagt … Underbar.

* Herman Hesse – Stäppvargen
Endast för förryckta. Det räcker så. Den meningen säger allt. Stäppvargen förändrade mig, i grunden.

* Susan Faludi – Stiffed och Backlash
Intellektuella böcker behöver inte vara svårordiga, de fungerar alldeles utmärkt i ”vanlig” språkdräkt. Faludis Stiffed; the betrayal of the modern man är en massiv genomgång av hur mannen sveks av sina fädrer och samhället i stort. Backlash; the undeclared war against american women är en lika massiv genomgång av hur främst nordamerikansk feminism och Kvinnan, generellt sett, stått under attack de senaste tjugo åren. Faludi njuts bäst i små doser, men är man hardcore så läser man alltihop i ett svep. Jag gjorde det – och så gick det som det gick också.

Små grå. Vilken litteratur håller er skärpta? Med ”er” tänker jag närmast på Kronberg, Teflonminne och Mymlan.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Deus ex meteorit

(Ja, jag är osäker på latinet där ovan, men jag tror Gud förlåter mig.)

Har ni någonsin undrat vad Guds största misstag var? Bortsett från att skapa liv då. Gud skapade nämligen liv två gånger, så att säga; först med Adam och Steve – jamenar Eve – och sen med Noa och hans lilla båt, efter att Gud tröttnat på idioterna som rantade runt på jordytan och ömsom slog varandra i huvvet, ömsom byggde för höga byggnader.

Guds största misstag var nu inte att ge mänskligheten ännu en chans – därigenom, såsmåningom, ge upphov till det intressanta folket romare, som i sin iver att inte stirra Gud i ansiktet först hittade på sina egna gudar och sen, som om inte det vore nog, såg till att spika upp en snickarson på ett kors. Guds största misstag var att skriva ned det.

Eller – skriva och skriva. Gud lät andra skriva ner det, såsmåningom. Åsikterna går isär om huruvida den ena Heliga Skriften är Helig, eller den Andra, men det är egentligen mer en nyansskillnad. Kanske också ett bristande källkritiskt studium. Ibland lutar jag åt att tro på muslimerna – de har ju ändå Guds Ord direkt från källan, eller i alla fall via en pålitlig mellanhand, Gibril, ärkeängel och seraphim av högsta kasten och därmed så när Gud ett flygfä kan komma.

Men att skriva ner sina tankar, det var Guds största misstag. Saken är nämligen den, att Gud är på tok för smart för oss. Därför uppstår vissa problem, som till exempel att folk – vi alltså, tvåbeningar, arvegods från Adam och Steve, jamenar Eve, eller möjligen aminosyror – missförstår. Tolkar bokstavligt, som det här:

”Jag är ingen forskare, men jag behöver inte vara det för att förstå att denna världens vishet är dårskap för Gud, som det står i Bibeln.”

Så skriver apg29.com, apropå SvD-artikeln om hur forskare tycks ha upptäckt att inte mindre än två meteoriter – Adam och Steve, jamenar Eve – startade det som efter en lång tid skulle resultera i att vi sitter här. Nu. Mitt i skiten av aminosyror och gammal skämd urtidssoppa som börjat mögla och utveckla en egen intelligens.

Som bevis för att apg29.com har rätt för hen fram ännu ett citat, direkt (via mellanhänder) från Guds läppar:

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.”

Apg29 bryr sig nu inte petitesser som källhänvisningar, men citatet är från 1:1 Mos. Ni hittar den, tack vare påhittiga gudsmän, på nätet. Apg29.com kommer säkert att säga att det inte är rätt bibel, för Bibeln kommer i så många upplagor och versioner och tolkningar – och det enda alla utgåvorna har gemensamt är att just den som ligger bakom den anser det vara den rätta versionen. Allt annat är falsarier. (Där har islam en fördel; oavsett språk är Koranen faktiskt fortfarande i orginalutgåva. Sug på den, tempelriddare.)

Om nu denna världens vishet är dårskap för Gud, innebär det att visheten kring Guds ord också är dårskap. I alla fall så länge den inte kommer direkt från Gud, eller någon av Hens betrodda. Tolkningarna av Bibeln är trots allt mänsklig vishet, det vill säga denna världens vishet. Därmed – dårskap.

Appg29.com lever därmed som hen lär. För om nu mänsklig vishet är dårskap i Guds ögon – innebär inte alla dessa ständiga bibeltolkningar från Vi Som Vet Bäst att de faktiskt, när tiden kommer, inte behöver en ylletröja?

Gud skrattar i sin himmel. Jag antar att det aldrig var Guds mening med orsakförloppen att Adam och Steves – jamenar Eves – ättlingar skulle försöka förstå Henom. Gud, alltså.

Bonus: Två Idolporträtt!

Big Jee

Big Jee.

profeten

Big Em. 

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Snabba ryck

Inte fan kunde jag ha den design jag hade förut, minsann. Dessutom påpekade Mymlan Cynism.se för en tid sedan att min design var hennes (WP gratis-design). Dessutom upptäcker jag nu den sublima reklameffekten; min banner är slående lik Cynisms. Oh, hjälp!

Men, i alla fall …

Så, nu är allt som det ska igen. Vitt. Cleant.

Med ett par nya skrämmande ögon …*

– – – – – fotnot – – – – –

*Detta därför att Beatrice Ask idag fört oss ett steg närmare ett par evigt vakande ögon. Ja, ögonen i headern är mina egna.