Regeringen saktionerar hatet mot datorspel?

Dick Erixon, eller mannen som spammar bloggosfären med reaktionärt dravel*, tycker att Alliansens egen utbildningsansvarige Arthas, dvs Littorin, har rätt. Och sen så omformulerar Erixon det hela med en faktiskt ganska typisk tidningsrubrik vi kunde hitta hos den ”jag vet inte om det är konservatism eller liberalism”-tidningen SvD. Fast Erixon utgår förstås från Metro. Vilket, kanske, säger en del om experten Erixons källor.

Enligt Erixon anser iaf Littorin att en av Sveriges främsta exportprodukter är en slags arbetslöshetsförsäkring … fast det säger inte Littorin alls, men eftersom jag har leechat Erixon väldigt länge så har hans tolkningsförmåga s as smittat av sig. Att läsa Dick Erixon är som att slå sig ned vid ett bord på Timbros lunchrestaurang, när man dagen till ära har Peter ”jag är nästan liberal” Wolodarski som gäst.

M ao enligt Erixorin: Massive, DICE, Avalanche, och andra svenska spelstudios är frukten av en långt gången tidigare tobleronepolitik.

Om det bara inte hade varit så släpphänt med alla snorungar som ägnar dagen åt att modda spel och programmera skulle vi minsann inte behöva förlita oss på att exportera digitala produkter, utan istället exportera Volvo eller haubitsar. Då skulle vi inte behöva USA:s hjälp i invasionen av den historiskt viktiga svenska enklaven Afghanist… eh … Delaware.

Vad är det egentligen med svenska fundamentalistiska reaktionärer och deras vurm för USA? Ett fantastiskt land men med en ofta väldigt … imperialistisk politik. (Amerikaner är kanske lite dinga så där fördomsfullt utryckt, men få amerikaner är trots allt ansvariga för vad en liten elit av än värre dinga amerikaner har gjort, och dessutom så är jag en varm USA-vän så skit ner er USA-hatare. Jag kan hata Bush politik men älska honom som mäniska, och vad det gäller Obama så skulle jag knappast bli full efter en natt med honom och två flak öl men ändå ogilla hans mähäism vad gäller truppåterdragandet ur Irak. Kriget är fucking over. Låt diplomaterna ta hand om oljan och skit i von Klauswitz. När politiker ska föra krig slutar det ändå alltid med katastrof – Busken visade väl det tämligen tydligt.

Konsten att vara humanist är att skilja nationens politik från människors liv. Typ.)

Dick Erixon iaf. Är reaktionär. En hemma-man … fast inte alls. En man som fösvarar hemmert, så är det. Dick Erixon är afischpojken för reaktionismen (en ”gud” hans akolyter ser upp till). Det var bättre förr, förr när män var riktiga män och inte bytte blöjor hemma när de kunde göra sånt som Riktiga Män gör, som att … tja. Kopiera tdningsartiklar.

Om vi hade färre datornördar och fler hökar skulle vi minsann aldrig ha lämnat industrialismen, vilken var en epok där fnoskiga typer som Erixon minsann visste var klasserna stod. Erixon satt förmodligen i ett säte och pöbeln fick stå och titta på. Mona ”Toblerone” Sahlin visste på den tiden sin plats (och om hon inte visste det fanns andra reaktionärer som kunde upplysa henne, som Göran ”Feministen” Persson).

Dick Erixon, en entrepenör med fluga och enormt inflytande, är förstås en av de där man som bloggare inte får kritisera. Jag minns vad som hände när jag en gång i tiden gav mig på en annan helig ko.

Som tur är har jag alltid haft svårt för auktoriteter, heta de Huddinge Kommun, Blogge Bloggelito eller ”Chefen”. Polisen har jag respekt för, oftast, men det beror mest på att jag vet att också ”snutsvin” är människor, och inte bara svin. Heja polisen 🙂

(det där är en smiley. Det förtar allvaret i hela den här postningen. Ska man tas på allvar numer får man inte använda smileys … vilket i sig vittnar om vilken impact gammelmedias normer har på en kämpande ”amatörjournalistik”. Varför lyder vi normerande diktat?

Är det för att jag inte lyder normerande diktat – jag är iaf bisexuell monogamist och manlig feminist – som jag reagerar så på Dick ”gör som jag säger” Erixon? Varför i helvete påminner han om en jock som houndade mig i gymnasiet?)

Jag är faktiskt idiot. Så, där. Dick Erixon behöver inte bekymra sig. Jag är uträknad, verkningslös. Jag är en Idiot. Det är faktiskt sant!

I likhet med den tappre soldaten Svejk är jag klassad som officiell idiot (dvs enligt Arbetsförmedlingen under en period i mitt liv klassad som ”psykisk handikappad”, alltså idiot). Dessutom är jag och har med stor sannolikhet alltid varit en av dem som Littorin tycker är parasiter. Vad Erixon tycker om mig vill jag nog inte tänka på … men å andra sidan är jag tämligen säker på att han skulle kunna vara en rolemodel för Loghain.

Jag är dock ett strålande exempel på vad som händer när folk är arbetslösa. Erixons sentiment är alldeles korrekt där, för det som händer är nämligen följande:

Vi har TID. Vi har tid att söka arbete, tid att hänga på Facebook, tid att spela datorspel. Vi har TID. Vi har tid att ta en titt bakom slöjan på dem som Vet Bäst. Och Erixon är ju en som Vet Bäst. Han har ju fluga.

Om flugan inte övertygar mig. övertygas jag förstås av alla hans manliga meriter. Han har minsann varit en tänkare hos Timbro. Jag undrar varför han slutade? Kanske rang ej fascism så bra hos Timbro – en i grunden förnuftig tänktank – som hr E trodde?

Jag är förstås en idoit. Det heter så, enligt Stellan Skarsgårds underbara rollgestaltning av byfånen i ”den Enfaldige Mördaren”.

Så nu vet ni vad idoiter gör när de inte har ett jobb att gå till. Vi ser obskyra filmer (på SVT), filmer som säkerts sett av … 1500 personer. Jag letade faktiskt på Pirate Bay efter den en gång, men hittade den inte. Däremot hittade jag en jävla massa porr så jag fick helt enkelt köpa en ny dator med större hårddisk.

I alla fall, så via Dick (tänkte använda anglofilt ord men … eh … tänkte använda svensk motsvarighet men gjorde det ej) Erixon,
så säger Sven Otto ”låter som ett dansband” Littorin så här:

”Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.”

(Ursprunglig källa)

Fast det är egentligen en tolkning av ett svar SOL gav i en intevju med Metro. Vad Littorin enligt Metro egentligen säger är följande:

”Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.”

Och det är här någonstans det i (nu höll jag på att översätta Dick till svenska) Erixons exremTimbroinfekterade hjärna något slår fel. För i ett monokromt universum som Erixons, där det antingen finns Dick Erixon eller Alla Andra Förlorare Som Inte Är Dick Erixon … upplevs alla som kapten Kirks, William Shatners, numer i Boston blomstrande advokatbyrå. ”I’m Denny Crane”. ”Jag Är Dick Erixon”.

Eftersom hybris är en infektionssjukdom förstår jag Dick Erixon. Jag har själv hybris. Ibland önskar jag att jag vore så smittad av den som Dck Erixon. För, ett av de allvarligaste symptomen är nämligen självcentrering; att världen kretsar kring Dick Erixon och alla som inte är Dick Erixon är inte Dick Erixon. Eftersom man inte är Dick Erixon är man inte Dick Erixon. Och om man inte är Dick Erixon så är man inte Dick … eh … rixon … så att försöka sätta sig in i att någon inte är Dick Erixon blir ju som om Dick Erixon skulle låtsas att inte vara Dick Erixon, vilket är otänkbart efersom alla som inte är Dick Erixon inte är Dick Erixon. För det finns ju bara Dick Erixon.

Fast för både Littorin och fildelaren Dick Erixon gäller samma regel som för arbetslösa: Ett dygn består av Många Timmar. Och man kan faktiskt vara aktiv på arbetsförmedlingen medan man levlar upp. Man kan t om inrätta sitt liv så, att man går till ännu en söka jobb-kurs** (eller som de också kallas: ”Du är en värdelös icke Dick Erixon-entrepenör”) _innan_ man levlar upp.

Dick Erixon är förstås en duktig skribent. Trots att han återger tidningsartiklar. Dessutom är han Dick Erixon. Dick Erixon är oantastbar, särskilt av någon som mig, som inte är Dick Erixon. Ack om jag vore Dick Erixon! Då skulle jag göra så här:

”Det är en befrielse att höra en minister säga sanningar, så som Sven Otto Littorin gör i dagens Metro, Inga bidrag till slöa dataspelare:

Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.

– Det kan man ju få göra, men kanske inte på skattebetalarnas bekostnad, säger Sven Otto Littorin (M).

– Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.

– Den grupp som jag är väldigt bekymrad över är ungefär 100 000 ungdomar som varken pluggar, jobbar eller finns hos arbetsförmedlingen. […]

– De ska känna, de här ungdomarna, att det faktiskt lönar sig att gå till arbetsförmedlingen. Det är det ena. Och det andra är att till slut så är det nog så att om man ändå inte går dit, om man ändå inte anstränger sig då tycker jag att man kan fundera över om det är vettigt att man får försörjningsstöd.

Det står alltså, och självklart, alla fritt att spela hur mycket dataspel man vill. Men inte medan man får betalt av skattebetalarna.

Under de årtionden då arbetsmoralen kastats på soptippen och bidragsberoende stimulerats har det varit fult att kräva av unga vuxna att det ska försörja sig själva. På det sättet har man vant in dem i ett skadligt beroende av det offentliga för sin försörjning.

Nu återintroducerar Alliansen den gamla socialdemokratiska paradgrenen om att man ska göra rätt för sig, och inte ligga andra till last. Det är så man tar makten över sitt eget liv. Det är så man utvecklas som människa. Och det är så man kan finna större tillfredsställelse i livet.

Det är en välfärdsreform av stora mått, och en lika stor välståndsreform eftersom fler bidrar till produktionen. Att gå på bidrag är en sista utväg, och bidraget ska vara kopplat till aktivitet. Bara så skapas sunda normer och egenmakt.”

… fast jag är inte Dick Erixon.

– – – – – fotnötter – – – – –
* Konsten att dumpa massor av läsvärda inlägg är helt enkelt att göra som alla fildelare gör – sno upphovsrättsskyddat material, dvs tidningsartiklar, och sen klistra in dem som ”citat”. Fuck citaträtt, här klistras näsan hela artiklar in!

Det blir ganska lustigt, mtp hur han vurmar för Piratpartiet.

** På den tiden föll det sig att jag blev anvisad ett arbete av Arbetsförmedlingen. Enär jag var en flitig student på Arbetsförmedlnen söka jobb-kurser, som enligt den då gällande agendan propagerade för att man skulle få jobb om man var snyggt klädd, gick jag till den anbefallda intervjun i tredelad kostym. Dock ej fluga.

Personalchefen på Goodyear i Norrköping var klädd i smutsigt blåställ. Han var inte imponerad av min klädsel. Jag fick inte jobbet.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Apropå: Undrar ni över rubriken? Jag gör bara som Dick Erixon – ljuger i rubrikform.

Annonser

Folkhälsoinstitutets rapport om datorspel och DN

… som inte alls handlade särskilt mycket om datorspel. Men, nåväl – lite får vi gå gammelmedia till viljes.

DN hävdar att Folhälsoinstitutet hävdar i en rapport om ungdomars konsumtion av frukt och grönt (rapport som pdf), att ungdomar (15-åringar) ägnar fem timmar om dagen åt datorspel (fast bara fjortiskillar, brudarna hänger på Facebook). Och där finns en sorts indignant ton i artikeln … en ton som, erkännes, kanske finns där därför att jag, som subjektiv läsare, väljer den. Något om att datorspel inte är så … bra. Vilket i sig är en förbättring, eftersom datorspel för bara några år sen ansågs som inkörtsporten till vidare utforskning av nätets mörkare sidor, som tortyr, Chalmers, våldtäkt och studentdebakler vid ett av Sveriges baksidas största universitet.

I alla fall så tänkte jag som vuxen (41 år gammal, som ägnar i snitt 12-18 timmar om dagen åt datorspel*) att kanske är min uppfattning om Folkhälsoinstitutets rapport inte helt … korrekt. Så, eftersom jag ändå spenderar nästan ett dygn framför datorn och ändå inte är kutryggig eller överviktig letade jag upp rapporten, laddade ned den och läste den. Sittande ”framför datorn” (till synes improduktiv**).

Det är faktiskt riktigt glädjande läsning. Ungdomar äter frukt, ofta. Vilket bäddar för att vi har en god och sund arbetsmassa den dag jag som level 80 behöver blöja. Tänka sig att man skulle få uppleva den dag då en l80 behöver be en l15 noob om hjälp. Om de nu inte blivit försoffade under tiden … å andra sidan så är det mest pojkar som ägnar sig åt improduktiva sysselsättningar, som datorspel***.

Dock ökar godis- och läsk-konsumtionen men högst varierande i åldrar men vad jag förstår generellt ju äldre man blir. Och det stämmer förstås, för jag har ätit Anton Berg till frukost och sköljt ned den med kranvatten samt kaffe. Och öl … vilket förstås är en lyx man kan kosta på sig som vuxen. Ingen ungdom dricker väl öl? Iaf inte till fru… *fick nåt i halsen*.

Pojkar, dvs män som ännu inte har blivit pennaliserade av Arga Kvinnor (dvs feminister), är mer ohälsosamma än flickor (vilka självfallet måste kontrollera sitt läskintag såvida de inte vill bli feminister eller överviktiga lesbiska white trash i leopardbody från Ellos).

Glädjande nog är den fysiska aktiviteten bland både pojkar och flickor förhållandevis god. Dock minskar den dagliga fysiska aktiviteten (att man rört sig för att framkalla ångest … andhämtning … och kallsvett … transpiration … minst en timme om dagen****) i takt med åldern. Så någon som går i mellis rör sig mer än en som går i högis, vilket kanske beror på att de som går i mellis måste springa för sitt liv när de ser ett gäng från högis, men …

Wtf. Det är ju motion!

Men nu till cred-delen till Folkhälsoinstitutet. Så här förklarar de i sin text om att ungdomar spenderar minst fem timmar dagligen framför datorn:

”Det är inte möjligt att slå ihop de olika stillasittande aktiviteterna då tv/dvd, chattande och data- och tv-spel kan ske samtidigt.”

Jag blev faktiskt lite förvånad. Vilket visar vilken fördomsfull jävel jag är, som utgick från att jag skulle hitta demonisering av datorspel i rapporten. Faktum är att den där meningen tar udden av hela mitt tänkta blogginlägg – som jag tänkte ut medan ”jag” knullade med Leliana, än en gång******.

Folkhälsoinstitutet drar förstås, i sin sammanfattning, en rad ”oroade” slutsatser. T ex att det är av vikt att fortsatt bevaka ungdomars liv. Jag vill inte uttala mig kritiskt mot en rapport som i grunden är positiv, men ändå får jag känslan av ”oroade vuxna med pannan i djupa veck”. Jag är säker på att många av dem som sammanställde enkäterna och statistiken själva är föräldrar, själva har tonårsbarn. Själva köper ett sexpack om tvåliters cola till helgen, eftersom ”det tar slut på några dagar”. I skenet av en sådan faktor är deras neutrala arbete om ungdomars hälsa imponerande professionellt. En och annan av dem har säkert varit ung själv.

Men ändå finns det den där mästrande, uppfostrande tonen … Så på nåt sätt känns det som om klyftan mellan ”vuxna” och ”ungdomar” ytterligare ökar, hur gärna vi (vuxna) än vill förstå omvärlden. Där finns en kall statistisk ton av att ungdomar helt enkelt inte kan ta hand om sig själva (trots att vi vuxna själva varit i samma sits; är det ett ”mina barn ska inte upprepa mina misstag” som finns i bakgrunden hos statistikerna och sociologerna?).

Jag tror, mellan tummen och pekfingret, att alla de ungdomar som besvarat de här enkäterna som ligger till grund för rapporten har gjort sitt bästa utifrån förutsättningarna, men att den definierande tanken bakom somliga frågor kanske inte är helt applicerbar på frågans målgrupp. Å andra sidan är det svårt och kanske omöjligt att sammanställa statistik utifrån frågor riktade mot individer, så därför rör vi oss med grupper. Statistiska abstraktioner rör kanske till det övergripande budskapet.

Men hur stor påverkan har situationen i vilken enkäten lämnades fram haft? Hur stor påverkan har lärare, kuratorer, skolsköterskor haft? Bör man ens ta hänsyn till möjligheten att de som svarar, svarar som _de tror att Auktoriteten vill ha svaret_ för att få bättre betyg (eller bättre status)?

Medias, dvs DN:s, vinkling på den här rapporten är förstås föga förvånande. ”Dataspel” är ju fortfarande en Nyhet, särskilt missbruk eller risk för missbruk av dem. Det hade inte blivit mycket till rubrik om den lydit ”Folkhälsoinstitutet: Ungdomar äter mer frukt”. Bättre då med ”Många spelar fem timmar om dagen”.

Normlöshet är ju trots allt en större nyhet än normtillfredställelse. Och vi ska Ju Röra På Oss. Annars är vi in Produktiva. Inte sant?

Eller så skjuter vi dem. Ungdomarna alltså. En sorts ”Children of Men”. För ska vi vara helt ärliga nu så är ju den genomgående trenden i alla mediabevakning att ungdomar är ett Hot. De fildelar, våldtar, kastar sten på polisen och super. Hela tiden. Och gör de inte det så stör de mig på tunnelbanan så där högljutt som bara den kan, som ännu inte lärt sig att på Tunnelbanan Sitter Vi Tysta!

Ungdomar. Bhöh! De äter inte ens tillräckligt med morötter.

– – – – – fotnötter – – – – –
* Vilket i sig betyder att andelen improduktiv fysisk aktivitet ökar exponentiellt från och med femtonårsåldern. Jag minns i alla fall att när jag var femton år så ägnade jag tio till tolv timmar om dagen åt att sitta framför en skrivmaskin. En skrivmaskin är som en dator, fast utan moderkort Intel-processor,bildskärm eller grafik. Det går att spela spel på en skrivmaskin, men bara Sänka Skepp eller Luffarschack; då får man en häftig ljudupplevelse också – ”DING!!!”.

Varje gång man byter rad.

Tekniska Museet har säkert skrivmaskiner. Om inte kan ni fråga någon äldre släkting, typ morfar eller farmor eller Onkel Som Vi Inte Talar Om.

Men Hur i herrajestanes namn klarar jag av 18 timmar framför datorn per dag!? Ett: Jag är arbetslös. Två: Jag ser inte på TV. Tre: Jag ägnar hellre 18 timmar åt ett interaktivt medium som ofta inbegriper social interaktion med mäniskor i helt andra länder, än 18 timmar av Let’s Dance och Kanal5. Å andra sidan går jag miste om Rapport och Aktuellt, men jag surfar ibland in på Aktuell Rapport så jag missar inte så mycket. Och vill jag verkligen veta vad som händer i världen går jag till SVT play, dagstidningarna, kvällstidningarna, CNN, BBC, UsaToday, Haaretz, al Jazeera och dussinet andra publikationer. Jag tittar tom in hos Piratpartiet ibland, bara för att kunna följa den senaste händelseutvecklingen i dokusåpan kring Rick Falkvinge och partiets påstådda interndemokrati.

Allt detta gör jag medan jag ”sitter vid datorn”.

Nu så, OM jag hoppade och lekte ute – vilket jag skulle kunna, eftersom ja inte har ett jobb att gå till – skulle jag visserligen få bra kondition men å andra sidan vara helt ovetande om vad som händer i världen. Så jag ser det som ett sorts omnipotentval: Jag vet hellre vad som händer i världen än att få starka ben. OM jag behöver starka ben har jag tid att förbereda mig, därför att jag vet vad som händer i världen.

Idag har jag ätit en morot.

**: Samtidigt i ett annat fönster hade jag en lista med sökbara arbeten, och i Open Office ett dokument med min CV. Medan jag ”satt vid datorn”. Dessutom pratade jag med min partner, fast hen är på jobbet i Kista.

Jag är vuxen, förstås. Jag _får_ göra så här, sitta helt som en tjobiak framför datorn och vara social i min relation. Vore jag femton skulle jag hoppa och leka ute (fast det brukar å andra sidan vara misstänkt vandalism, iaf om man är femton år och hoppar och leker bland allmänheten, för ungdomar är FARLIGA. De blir FARLIGA därför att de lär sig döda och kommunicera med hjälp av datorspel … och FAcebook. Se på Bjästa. Den första hatguppen som bildades, bildades av en vuxen kvinna. Det är ungdomarnas fel.

*** Det heter DATORSPEL!!! Inte DATASPEL!!! DATA är den information som får DATORspelet att fungera. Ja har som användare ingen stor nytta av all DATA, som DATORN hanterar, såvida jag inte vill hacka, tweaka eller modda. Då behver jag DATA, och en DATOR. DATORN hanterar DATA, och eftersom ett DAOTORSPEL består av DATA via en DATOR, heter det DATORSPEL. RTFM, FFS NOOB!!! 1337 RULEZ!!!

Ja, jag lovar. Jag är 41. HElt säkert. BomBiS. *ler* Dock är ja 41, med 20 år i datorvärlden. Vilket betyder att jag är 15 (41-20; this equation is a stub).

**** För somliga är en timmes fysisk aktivitet en evighet. Iaf om vi tänker på skolbjuden fysisk aktivitet, dvs ”idrott”. Men Folkhälsinstitutet har kanske inte tagit hänsyn till den statistiska anomali, som vi vanligen kallar ”gymskolkare” – de överviktiga, de underviktiga, de kortväxta, storväxta, de som inte drar jämnt med friskvårdsfascisten, de som inte kan visa sig i kortbyxor … nåja. Ska vi ta hänsyn till alla jävlar i skolan så får vi ju ingen som vill legitimera den strukturella fascism idrottsundervisning innebär.

Jag ber om ursäkt till eventuella Duktiga Idrottslärare. Det finns säkert någon där ute som lider ett Morgan Freeman-patos som i 187 och vill rädda en sparris från World of Warcraft-hooden.

****** Jag finner jakten på booty nästan mer intressant än kampen mot the Blight, vilket antingen vittnar om enorm sexuell frustration eller ett enormt behov av att få vara mänsklig i episka datorspel. Återstår att få Morrigan, Alistair och Zevran som ett jack i läderbältet … Ohren är bara äcklig och Sten verkar fullkomligt asexuell. Hunden går bort och jag vet inte hur det ligger till med Shale, men … jag menar, jag kan ju inte kuttra inför honom för då mosar han mig, som den fågelfobiska golem han är.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Det är mycket undergång just nu.

Om det inte är en ny istid därför att det blir varmare, så är det finanskris därför att vi tjänar för mycket (eller för lite, eller hur det nu var).

Är det inte integritetshot så är det hot mot vår västerländska frihet eller, som vanligt, Ett Hot Mot Demokratin.

Nyss har jorden inte gått under på grund av en fruktansvärd pest (som enligt vissa doktorer kunde undvikas genom att inte vaccinera sig och bara äta smör, eller om det var kött), så har vi fått jordbävningar och vulkanutbrott. Snart ligger döda astmatiker och allergiker i drivor på gatorna.

Bring out the dead!

Låt oss bara hoppas att Aftonbladet eller Expressen inte får nys om Det Nya Världshotet.

Retro games.

http://www.collegehumor.com/video:1932178

– – – – –
Intressant … naeh.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

FPS-filosofi med empati

Den stundtals inom gaming-Sverige kontroversielle sambon har gjort det igen. Den här gången genom att dra in Maslovs behovspyramid i något så simpelt som ”dataspel”. Kvinnan har ingen som helst skam i kroppen!

Här har jag nyss avnjutit det systematiska folkmordet av per definition skyldiga (det är ogres), enkom för att samla ihop tillräckligt mycket netherweave för att en av mina alts ska kunna sy magiska kläder, som en annan av mina alts kan disenchant-a för att min ”second main” ska kunna få ett gott tillskott av guldmynt så att min ”first main” kan skaffa sig flygcertifikat för drakar …

så hejdar jag mig mitt i shadowbolten i Zangarmarsh och tänker:

”Vad i helvete håller jag på med? Jag är ju Alliance – en av the good guys. Vi är väl … dom, iaf?”.

Tack, Åsa. Du kostade just mig 1500 guld.

Har ni någonsin undrat VARFÖR ogres angriper så fort de ser er inom ett bestämt avstånd?
En ogre är ändå en intelligent ras, till skillnad från t ex basilisker, vilka drivs av ett djurs allra mest primala instinkt – att äta och prokreera.

Men ogres?

Eller, för all del … Tyskar?

En av de mest skrämmande upplevelser jag haft i ett FPS var att plötsligt inse att fienden faktiskt _kunde vara mänsklig_. Efter att ha slängt in en handgranat i ett sandsäcksskydd i Medal of Honor; Allied Assault skär den skräckslagna, smärtsamma rösten, på tyska, genom hörlurarna:

”Maaa-mmii!”

Dvs – den fiende jag just gjorde slut på, bara för att kunna komma vidare mot ”end game”, ropade efter mamma. När han dog. Det tog udden av spänningen i spelet … för pixlarna blev lite för … mänskliga.

Eller så är jag för känslig, eller möjligen för vuxen. Egentligen borde jag väl inte ens ha reflekterat över det. Men reflekterar gör jag, i efterhand. För även om det tog udden av _en sorts spelglädje_, gav den också _en annan sorts spelglädje_. Dvs glädjen i att vara människa. Tyvärr tillät inte spelets mekanik mänsklighet; jag kunde inte göra något annat än att fortsätta döda – och sluta lyssna på det slumpgenererade dödsropet från både Wehrmacht, SS och Volksturm.

Jag lydde ju bara order.

Ibland tänker jag att kanske hade jag kunnat ta den där sandsäcksbunkern genom att bara skjuta i luften och klicka på ”yell: Surrender!” … men jag var tvungen att lyda order. Och någonstans i ett lika virtuellt Tyskland som i de virtuella Frankrike, fick en en virtuell mamma brevet om att en virtuell son hade stupat ”i försvar för fosterlandet” … och kanske blev lika hysterisk av sorg som en av de ogre-mödrar vi aldrig fått sett i Zangarmarsh.

Har ni någonsin undrat VARFÖR ogres angriper så fort de ser er inom ett bestämt avstånd?

Kanske är det därför så många FPS:er har ”mutanter” i huvudrollen som fiende? Är det för att slippa behovspyramiden och moraliska spörsmål man så ofta i FPS:er använder ”mutanter”? Dvs basalt perverterade instinktdrivna killing machines, ofta styrda av ”ett högre medvetande” – t ex Djävulen i Doom, eller the Elder Gods i Quake?

I Bioshock är det abstinens efter DNA-drogen som gör monstren till monster. I Modern Warfare är det ”terrorister”, eller ”illegal combatants”, eller ”terror-ryssar”. I Halflife är det förstås ”science and aliens and Special Forces”; Halflife gjorde t om ett tappert försök att få oss se ”den andra sidan”, men i slutänden ställs ”Opposing Force” cpl Shepard ändå mot ”Special Forces”. Med lite fantasi kan vi anta att Shepard är en desertör, men Shepard ställs ändå inför ett vulgärdarwinistiskt moment 22: För att överleva som desertör måste du lyda order – och Döda Special Forces (som, som vi vet, också lyder order).

Hur skulle ett möte mellan Gordon Freeman och cpl Shepard se ut? Skulle de braka loss mot varandra – eller hjälpa varandra? Bägges maslovska behov är ju detsamma.

En ”mutant” är m ao en enkel lösning på något som spelmekaniskt annars kan kräva mycket mer planering. Combine,i Halflife 2, är ju mutanter, vars huvudsakliga uppgift är att Upprätthålla Ordning. Primalt beteende, en enda dominerande vilja över alla andra. Dehumanisering. För grejen är ju att fiender i FPS:er som baseras på t ex WWII också blir mutanter, eftersom de är – ja. Fienden. Alla vet att Hitler var ond – därför är tyskar onda.

Mutants.

Skulle det gå att göra en FPS med mänskliga fiender? Sådana spelaren, en good guy, ändå instinkivt identifierar sig med? Vad händer isf om spelaren till sist börjar vägra följa spelmekaniken och ”fraterniserar”? Om vi använder ett tuggummi istället för att skjuta. Hur många tusen sidor extra projektdokumentation genererar det? Hur många hundratusen rader kod? Hur många år av utveckling?

Men med fraternisering kanske vi stövlar in på IRL; om vi måste döda ”monster” med en egen bakgrund kanske vi inte längre vill nå maximum DPS … och istället börja fråga oss varför vi blinda lyder Våldets Mekanik.

VARFÖR lyder vi bara order?

Och bara tänk om vi i spel kunde fånga den där känslodödheten, som långvarig exponering av våld och rädsla innebär! När slutar spelaren tycka om spelet, och börjar spela därför att ”Hen lyder bara order” – eller t om spelar för att helt enkelt överleva? Vi kommer aldrig att få se ett spel, som när spelarpersonen dör, förstörs. Ruttnar. Aldrig. Det vore kommersiellt självmord. One shot, one kill gäller inte i spel.

Vill vi egentligen att spelaren ska tänka till, eller är det bang for the buck som gäller? Men att tränga bortom ”det är bara ett spel” … att exponera vår mänsklighets vidriga, brutala sidor … och exponera vår mänskighets fantastiska, kärleksfulla sidor … en XP-boost för att lägga om såren på en fallen fiende, en Ny Riktning I Spelet för att ha skjutit över huvudet på en fiende, som skräckslagen inför spelarens eldkraft just gjort på sig och ropat ”Mamma!”.

Varför inga XP, någonsin, för krigsfångar?

Kanske än viktigare: Hur _verkliga_ får spel bli? Mer än rökeffekter, kruteffekter – grafiska blodkaskadeffekter? Hur _verklig_ vill vi soffsoldater att krigsupplevelsen ska bli?

Någonstans i underhållning går en empatisk gräns. Det är en hit men inte längre-linje som skiljer simulationen från underhållningen, en gräns som gradvis flyttas fram men ändå, alltid, med betoning på grafisk skildring av våld. Aldrig av våldets konsekvens.

Hur kan vi gestalta ett krigs avtrubbning av våra sinnen? Hur gör vi krigets vardag – 90 procent leda, 10 procent action – till ett bra underhållningsmedium?

Hur kan vi använda spel som ett medium för att visa krigets konsekvenser?

Ska vi låta skakningarna i handkontrollen vid en loadscreen motsvara … det här?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En inte alldeles lyckad rubriksättning

Ibland blir associationerna en får när man snabbt scrollar igenom t ex Aftonbladet lite lätt besynnerliga.

Den första rubriken härrör från en artikelsvit om en mördare … mörderska … mordåtalad. Den andra handlar om en genusintresserad PR-konsult (som möjligen inte vill att hens verksamhet blandas ihop med mordåtalade).

Den i dumpen ovan halvt avklippte mannen är för övrigt Aftonbladets könsrollskonservativa glamourfeministbilaga Wendelas manliga motsvarighet till den klassiska (i betydelsen fördomsfullt uppfattade) blondinen Daniel Pernikliski. Vad gäller Aftonbladets intentioner med Wendela, som feministisk kanal, förklaras det bäst med deras egen tag-line:

Stora drömmar – Lite tid.

Nu ska jag associera fritt på andra håll.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Götterdämmerung! Eller – vad vill Bo Rothstein?

Statsvetaren Bo Rothstein* målar i en debattartikel hos Expressen upp ett katastrofscenario av wagnerska proportioner. Det rör sig om utbidning, om hur unga kvinnor börja bli mer studiebenägna och högpresterande än unga män, och vad detta kan komma leda till. Rothstein ser framför sig en framtid som inte är särskilt ljus för andra än ”extremistgrupper”.

Bo Rothstein är noga med att inte föreslå några lösningar. Men vad vill karln, egentligen? Till och med utan genusglasögon träder en sorts konservatism fram, som i brist på andra förklaringar bara kan tolkas som värdebevarande.

Om jag, som en medlem av bloggträsket och därtill en (ung) man utan utbildning, tillåts tolka Rothsteins visdom så är lösningen denna:

Kvinnor måste bli sämre än unga outbildade män. Annars får vi snart ett samhälle där extremistgrupperna växer sig starka och allt går åt helvete. För om män inte hittar någon att knulla med – förlåt, bilda familj med – så blir de nynazister. Eller generiska extremister.

Nu är jag förstås inte kvalificerad att utläsa en statsvetares djupa insikter. Jag står i relation till Rothstein på samma nivå som en ung outbildad man i förhållande till den akademiskt skolade drömkvinnan (som, f övr, just nu sitter på sin kammare vägg i vägg med min kammare och fördjupar sig i speldynamik och spelmekanik, inte sällan med ett feministiskt anslag). Dessutom är jag en av bloggosfären – och den tillför ingenting. Snarare tvärtom.

I alla fall enligt Rothstein.

Men trots min sorgfälliga brist på utbildning (som i det akadem-meritokratiska samhällssystemet också innebär brist på bildning) får jag uppfattningen att Bo Rothstein mycket försiktigt trampar in på den värdkonservativa arenan och sniffar i luften. Vad annat betyder hans avslutande ord på artikeln?

”Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

(källa: Expressen, 20100404, länk i början av denna post)

Jag har fortfarande förra veckans snackis i bakhuvudet. Språkvetaren och familjeexperten Eva Sternbergs** brasklapp om män, också i Expressen (20100325). Att jag också nyligen än en gång plöjt igenom Susan Faludi färgar kanske också min tolkning. Jag är ju trots allt utan utbildning så antagligen har jag fått allt om bakfoten. Jag borde hålla mig Let’s Dance istället.

Både Rothstein och Sternberg är ju feminister. Of sorts. Att den senare påminner om essentialisten Ellen Key (som med kraft försvarade de småborgerliga idealen och sjöng hemmafrun lov och därmed gick på tvärs mot, t ex, Elin Wägner) är förstås oviktigt. Antar jag, så där som jag ligger här i den outbildade rännstenen. Eva Sternberg är ju också sjuttio år, en merit hon ofta framhåller. Jag är ju bara 41.

Ändå infinner sig den fadda smaken av reaktionär konservatism i sinnet vid Bo Rothsteins varning till denna vår tids samhällsbyggare (vilka f övr hemfallit åt feodaltidens justis). Tag er i akt!

Om inte den grasserande utbildningstrenden bland unga kvinnor hejdas får vi ett samhälle med grov kriminalitet i organiserad form och välbeväpnade terrororganisationer med platsannons hos Arbetsförmedlingen. Den framtida generationens naturligt skapade barn kommer alla att dö efter olyckor i hemmiljön och endast de välutbildade (lesbiska?) kvinnorna skaffar barn.

Kan det bli mer misstänkliggörande än så?

– – – – – Fotnötter – – – – –
*B la känd för att 2008 ha slagit fast att bloggosfären var ett träsk av extremism och på tok för smusigt för Rothstein. Det är därför han inte har en blogg, utan en hemsida.
**: b la känd för att vara en pigg sjuttioåring i förkläde och en gång startat Kvinnor Kan.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,