2029 – En dystopi på andra sidan Falkvinges utopi

Jag vaknar klockan fyra, fast jag gick och lade mig klockan tre. Att jag satt uppe så sent fastän jag jobbat med de improduktiva i nästan tjugo timmar tidigare beror förstås på att jag behövde kolla vad som hände – och hoppas. För vet ni, jag hoppas fortfarande. Jag hoppas på att få ett jobb, ett som inte innebär att AC:n – automatchefen, en datalogisk röst – ringer klockan tio och vill att jag är på jobbet klockan elva.

Jag bor i Bryssel. Där jag jobbar, Solgläntan Dagcenter och Integrerat BRF/Smarthouse, ligger i Haparanda. VTOL:en tar ungefär fyrtiofem minuter, men för att den inte ska sprängas i luften måste jag vara där fyra timmar i förväg. Med andra ord kommer jag alltid försent – och det jobb jag skulle göra har droiderna gjort.

Chefen är arg på mig. I dag är sista dagen på jobbet. Jag hinner inte ens dit innan jag får sparken; avställning, som det kallas, kommer numer via SMS (jag jobbar i offentlig sektor; privata vårdföretag skickar PWO:s – Post Work Orders – via RSS-feed, men det betyder att vi måste vara uppdaterade på rätt flöde och flöden är, enligt Lagen Om Teknologi, priviligerade för dem som har genomgått ECPAT – European Computer Proficiency Assimilation Treaty).

På grund av en oväntad politiskt effekt förbjöds fackföreningar 2019. Men å andra sidan så är nätet fritt. Så jag borde vara glad.

Jag har inte ens hunnit säga åt kaffebryggaren att göra kaffe … och för säkerhets skull säger jag ”espresso”, för om jag säger ”svenskt” kaffe riskerar jag att husets AI signalerar ”potentiell globaliseringsmotståndare” till någon av myndigheterna, någon av de där bokstäverna vi röstade igenom 2010. BAI:s, Building Artificial Intel, skyddas inte av Frihetslagarna. En glitch, en bug så att säga … men politiker kan inte tänka på allt.

Här i Europas Företna Stater så … ja. Regionalt sett ligger vi lite efter; resten av Världen, NUSA – New confederacy of The United States – och Indochina (ni vet, när Kina och Indien blev en federation så bytte de namn?) … nåja. När de tog steget in i framtiden så halkade USE lite efter.

Därför är jag alltjämt svensk. Som inte törs beställa svenskt kaffe, för vad ska svärmen säga då? Vi vet ju alla hur det gick för Jimmie.

På väg ut genom dörren slår jag näsan i. Jag glömde mitt smarta band, det som berättar för huset – och andra? – att jag är på väg till bussen (den går på magnetbana till flygplatsen). Jag kommer inte ut. Jag är fånge i mitt eget hem, i alla fall tills jag har hittat smartbandet. Mina grannar har inga smartband, de behöver inga. De är från utanför EU och där gäller andra lagar.

Det är i och för sig sak samma. För alldeles som jag vänder mig om för att plocka upp smartbandet från hallbyrån piper min telefon.

Jag har fått sparken. Jag är fri. Pengarna jag skulle ha fått har redan satts in och en signal har utgått till svärmen på Solgläntan att donera till mig. Som om de skulle göra det … Jag kallade Mohammed för ”Profet” för några dagar sen, så han är sur på mig. Och Ulla är gift med en gammelmoderat … och Laila kandiderade för PP i senaste valet och fick på nåt sätt reda på att jag inte röstade rätt, för ni vet … Makt korrumperar? Det är hon som programmerade chefen.

Resten av de anställda, tja … Häflten av dem är droids, resten är transnationella deltidare med rötter i Ghana och Burkina Faso. Superjet-pendel från Afrika, i alla fall så länge de hinner. Konstigt. Jag har mer gemensamt med en afrikansk fyrabarnsmor än någon annan. Ni tror mig inte? Nå, jag säger bara … Heisten mot den där Seven Eleven-butiken på Götgatan. Eller som den heter numer – Engstrom Boulevard.

Hunger, förstår ni. Hunger lyder inga nationella gränser, lyder inga hudfärgsfrågor. Russoeuropeerna får säga vad de vill – svenskar och afrikaner har mer gemensamt än ni kan tro. När vi är hungriga … När barnen är hungriga.

För det här är gejen, vet ni … Om du är en minut sen ut ur dörren får du sparken. Sak samma var du bor. Svärmen är beroende av ständig uppdatering. Vi lever i realtid, det finns inget som längre kallas för AFK. Jag kommer ihåg Pablo, en sjuhelvetes kompetent sjukskötare, som en dag stukade foten på väg ut ur huset i Sao Paolo och kom lite sent till Södersjukhuser. En droid hade gjort allt Pablo skulle göra, så han fick åka hem igen. Han fick lön för det, en slags solidarisk automekanik från andras lönekonton, men senare på kvällen söp några till och blev lacka på att den där blatten skulle få gratis pengar. Och snubben hade en T-shirt med Che på sig, så han var antagligen reaktionär revolutionär.

Eller möjligen nymoderat.

Nåja. De hittade honom till slut, hängd i en nätverkskabel. Jag menar inte att att det berodde på omvärlden, inte på något sätt, men … Youtube är ett mäktigt medium. Vem längtar inte efter att få medborgarskap i GIN – Google International Nation? Solsken, värme, turkost vatten. 650 terraformerade öar i Indiska Oceanen med ständig uppkoppling.

En egen armé.

Fast jag ska inte säga något om det. Om svärmen får veta att jag är osolidarisk kanske de stryper mig. Alltså – elektroniskt? Min faster ifrågasatte att en liter mjölk gick på 2 650 kronor (det var ett datafel, framkom det senare) och kön bakom henne bloggade i realtid om den jävla käringen. Hon betalade trots allt, för orkade inte med all mobbing på Twitter.

Hon bor någonstans i Norrland nu, långt bortom bredbanden. 3 har bara täckning någon gång i veckan där uppe – och hon är lycklig. Fatta? Hon har ingen att prata med, hon vet inte vad som händer i världen förrän en gång i veckan … och hon har till och med blivit av med sitt blödande magsår. Den ende granne hon har är en landsflyktig kurd, eftersom Kurdistan inte finns mer … vilket är nackdelen med att Turkiet gick med i EU; en massiv militär mot en handfull rebeller. Nåja. Shit happens. Kurdostan är en av världens mest välbesökta bloggar, förresten.

Förr var hon, min faster, författare. Men hon hann aldrig skriva någon mer bok en den första. Det var så många läsare som ville att hon skulle ändra texten så hon brände ut sig. Hennes man, han var musiker, satte sig i bilen och tejpade igen rutorna. Oavsett hur många konserter han gjorde lyssnade folk på hans musik via mobilen, så de femton som köpte biljett räckte till ungefär en hamburgare från han på hörnet.

Jag skiter i jobbet. Jag har i alla fall fått sparken. Däremot önskar jag att jag hade en bra dator, för om man inte är en av de allra bästa så … så får man jobb på Solgläntan. Lite lustigt; jag bytte blöjor på en gammal advokat, en av dem som lobbade fram IPRED. Han är lite senil numer, men han säger ofta att han inte hade en aning om att en skärpt lag skulle betyda total anarki. Ofta säger han att han ville göra tvärtom, men vågade inte. Tänk om någon skulle hota honom? De döpte i alla fall om honom. En gång … före bilbomberna.

Han är senil, som sagt.

Själv är jag redan för gammal för de flesta jobb. Ofta önskar jag att jag hade gått klart gymnasiet, men då när jag gick där var det så mycket annat som lockade; tjejer, sprit och rollspel. Kort sagt så … nördade jag bort hela min framtid. Att jag lärt mig själv på senare år, ända sen jag fick min första 486 för snart 50 år sen, spelar inte så stor roll.

I dagens klimat behöver du inte bara solskyddskräm – utan också ungdom. Klinikerna gör sitt bästa, men de kostar pengar. Ja, så vida vi inte beställer antirynkkrämer då … För om du inte är 20 år med fem års erfarenhet av kod och RSS:er, så … Solgläntan.

Så istället för att gå till jobbet – ”gå” betyder flyga – så … kollar jag vad som har hänt. Fast jag sitter fortfarande med Microsoft, det är billigast. Faktiskt gratis. Problemet är att alla flöden och nästan alla svärmar utom de ultranationalistiska använder sig av Open Source – vilket är gratis, men ”gratis” så som det betyder numer. Du måste donera för att använda det. Med andra ord vet jag allt om lynchningar och pogromer, men mycket lite om vad som händer i världen.

Fast det gör kanske inte så mycket. Bara butikerna öppnar kan jag alltid råna någon. För när de som bestämmer gav upp vapenlagarna till förmån för svärmens anonymitet så blev Kalashnikovs en dagligvara, precis som mjölk. Vi är alla fria numer. Och välbeväpnade.

Fantastiskt! Här har jag fått nytt jobb! Efter bara fem minuter sen det förra!

Någon behövs tydligen på World Dreamhack. Någon som städar toaletterna.

Hackers vill inte pissa där någon annan har skitit.

(Inspirerad av: Rick Falkvinge. Hows that for a swarm, huh?)

– – – – –

Intressant dystopi?

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, utopi, dystopi, 2029, magsår