Mannen som kladdade

Saker som hänt …

Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.

Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.

Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.

Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.

Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.

Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.

Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.

Mannen som kladdade.

Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.

(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)

För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.

Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.

Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.

Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.

Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.

I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.

Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.

”Ska du ha stryk?” viskade han.

Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.

Den natten återkom eksemet.

Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Jag är tråkig

Det här är ohämmad Stream of Consciousness. Om ni tar det på allvar eller låter underkäken falla ned och utstöter ett ”wtf!?” spelar ingen roll. Det är dessutom satir – något som är Mycket Farligt. Satir är nämligen den nakna sanningen. Fri från skönmålningar och omskrivningar. Risken finns att någon – särskilt kukbärare – kan känna sig sårade. Deal with it, du är väl karl för din hatt?

Satiriker brukar för övrigt vara de första att ställas mot muren när Revolutionen kommer.

– – – – –
Jag är tråkig. Jo, det är alldeles sant. Jag är en sån där tråkig typ, en som alltid ska gå motvalls och göra tvärtom mot vad som förutsätts av någon med mitt kön. Eller ja, nästan allt. Orsaken till att jag är tråkig beror på en elak feminist-tant som en gång hjärntvättade mig. Visserligen välkomnade jag den mentala kemtvätten – för mycket gamla fläckar solkade ner min själsliga kostym – men det är därför jag är tråkig.

För ser ni, en man måste vara på ett visst sätt. Jag är oftast på mitt eget sätt och därför blir jag per definition en tråkig man. Det talas ofta om objektifiering, sexualisering och sån där generell härskartekniksinfluerad misogyni och det är bra att det talas om det. Ju fler spöken som släpas fram ur männens gemensamma garderob, dess bättre. Ja, det är återigen en sån där åsikt bara tråkiga män har. Alla andra?

De frustar ett ”höh höh!”, slår varandra i ryggen och gratulerar varandra åt ännu ett vågat skämt om sapfisk nötboskap (ja, lesbiska kossor alltså). Så ja, jag är tråkig. Det värsta som finns för en man – förutom att vara bög – är att vara tråkig. Inkonsekvent. Ickerationell. Ologisk. Det vills säga – kvalitéer som vi ser dagliga prov på i vilken människa som helst. Den ende som klarar av att vara ständigt Där – rationell, logisk osv – är Spock. Han är inte ens från Jorden.

(Star Trek-referenser är också ett ebvis för att man är tråkig. För säkerhets skull nämner jag därför också Uhuras bröst. Så, nu är de nämnda.)

Mången norm kontrollerar vår manlighet. Bortsett från de rent fysiska kraven – utan muskler är du ingen man – finns en rejält tilltagen flora förhållningsregler för att förhindra förfärliga avsteg från Konsten Att Vara Man. Många av dem är välkända, andra dyker bara upp i samklang med andra män. Ofta är de senare reglerna aldrig uttalade. Vi förutsätts förstå dem, inrätta oss efter dem, lyda dem.

Hegemonisk maskulinitet, som R.W Connell, kallar det. Men honom ska vi inte lyssna på – han är också tråkig. En av ”de där”. Avvikare.

Gång efter annan ställer min tråkighet till det i huvudet. Gång efter annan upptäcker jag hur jag råkat bryta mot någon outtalad regel. Som, till exempel, att inte veta vad jag talar om.

Jag vet sällan vad jag ska säga förrän jag har sagt det.

Jag vet ofta vad jag talar om. Missta det inte för senilitet (eller ännu värre – irrationalitet). Att vara irrationell är något Mycket Fult — om man är man … Man ska veta var skåpet ska stå. Ens käke ska vara lika fyrkantig som ett formpressat betongblock. Ens medvetande lika klart som kristall. Ens hand ska peka med hela handen, inte vifta lite lätt som någon jävla bög. Det finns en särskild plats i Helvetet för män som inte pekar med hela handen.

Allt det här går att avskriva med ett enda ord, särskilt om jag för ögonblicket iklär mig den klassiska kostymen: ”Svammel”. Det är tillåtet att svamla men bara under rätt förutsättningar och i rätt sällskap med rätt dryck. Helst ska man vara full som en alika också. Då slipper man, som man, att ”tappa ansiktet”. Att svamla är helt enkelt omanligt.

Kvinnor svamlar.

Men jag är tråkig. Jag talar om tråkiga saker, jag tänker på tråkiga saker. Jag talar dessutom öppet om tråkiga saker. Mest av allt svamlar jag. Tycker somliga. Gärna med ett nedlåtande Dressmanleende och kanske ett Gary Cooper-höjt ögonbryn. Finns där en fittslickarmustach också blir Patriarken komplett. Motherfuckers.

Varför tänker jag på det här, nu? Tja – det kan väl omöjligen ha undgått någon att det råder en tråkighetens backlash i samhället. Skämtsamheter baserade på kreatur från en grekisk ö (se sapfisk nötboskap) duggar tätt. Grabbarna Grus kämpar med näbbar och klor för att bekräfta varandra inför oss, de tråkiga.

Här och var blir det så övertydligt att världen är patriarkal att om det inte vore så jävla sorgligt skulle det vara skrattretande. Rysslands böghatare har carte blanche för ett förtryck vi inte sett sen herr Schickelgruber lackade ur på Ernst Röhm och sköt både honom och hans älskare. USA tycks ha lagt i högsta växeln för att ta ifrån kvinnor de mest basala rättigheter. Här i Sverige, ja … I världens mest jämställda land får en kvinna inte vara bättre än en man. Om hon är det är hon en hora (som ska våldtas). Oavsett om det gäller Call of Duty eller fotboll.

Tacka fan för att jag är tråkig.

Det är inte lätt att vara tråkig. Allra minst i en illuster skara testosterondyrkare. Jag gör som jag alltid gjort; jag går nog min egen väg istället. Om där finns en norm ska den brytas mot, endast då sker utveckling. Det var en jädrans tur att Gallileo blev lite queert normbrytande och gav (katolska) Kyrkan fingret. Annars hade vi aldrig kunnat flyga till USA.

(Vespuccis sjömän gjorde för övrigt myteri när de kom för långt från land; de vara rädda för att havet skulle ta slut. Vespan var också en tråkig man som insisterade på att havet aldrig kan ta slut. Sålunda upptäcktes Lenapernas Land, som nästan 1000 år senare skulle förpassa Kvinnan till ett tillstånd strax över värdet av boskap.

vete fan om utveckling är särskilt bra, egentligen …)

Jag är tråkig.

– – – – –
Fotnot: Om det blir lättare för er kan ni byta ut ”jag är tråkig” mot ”jag är feminist” istället. Eller om ni är på det humöret – ”jag är könsförrädare”. Det finns säkert ett bögskämt ni kan avsluta med.

Pride och Poiriers trollande

Som en ständig leech av dagsmedia – gammal som ny – slås jag ofta av hur tvärsäkra krönikörer är sin ståndpunkt. T om när det handlar om något de rimligen inte vet något om. Förstås är krteriet för en åsikt inte kunskap , det räcker med medialitet och inflytande. Vänner på rätt plats och en Wikipediasida skadar nog inte heller.

Men det blir ändå lite konstigt ibland, inte minst när De Som Vet Hur Det Är uttalar sig tvärsäkert i en fråga utan att ha koll på vad de talar om. Som, t ex, Roland Poirer Martinsson.

Med den pondus det anstår en konservativ tyckare bestämmer han i ett svep att HBTQ-rörelsen är – Vänster. Det påminner en hel del om hur andra självutnämnda experter uttalar sig; feminism, t ex, är också vänster. Men RPM tycks omedveten om att det han försöker tvinga in i en väl definierad mall är bra mycket mer än – vänster.

Jag vet inte vad Federley, eller Alliansens egen bögminister, Andreas Carlgren, tycker om att kategoriseras som vänster. En gissning är förstås ett lätt ”w00t!?”. (Centerns egentliga politiska hemvist kan förstås diskuteras, men de är iaf bra längre till höger än vänster, trots att de är bögar. En del av dem iaf. Två av dem … iaf två av dem vi känner till …)

Förmodligen handlar det i grunden om varumärke. RPM:s varumärke handlar till största delen om att gnälla på den socioliberala 51 State han trots allt tillhör, så varför det höjs så många röster i protest … tja. Det handlar antagligen om ”gammelmedia”.

På vilket HBTQ-forum som helst hade denna ”krönika” snart fått trollstämpel, ty:

Poirers största problem är att han uttalar sig som expert i ett ämne han inte vet något om, förutom vad han själv har läst sig till (i möjligen på förhand väldefinierade källor som ger honom rätt). Proffstyckare, m ao – det spelar ingen roll vad ämnet är bara man är emot det. Särskilt om det handlar om bögar. Det brukar börja puttra i heteroträsket så här års, knappt två månader före Pride. Och det är samma argument som återanvänds varje år: MÅSTE DE VARA SÅ ÖPPNA MED DET!

Sen kommer – ”läderbögar”, ”transor”, ”kinky”, ”sex”. Inte sällan dyker det i mindre genomtänkta texter upp argument kring ”barn” också, som i ”barn kan se det helt öppet”. RPM spelar på en planhalva av debatten där mörkermän frodas som kackerlackor i ett ödehus.

Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som ”roliga kostymer under Mardi Gras”.

Men Pride är mer än lack, läder och katolska kardinaler i PVC. Läderbögar, transor och sambaorkestrar är visserligen fotogeniska, men majoriteten deltagare i Pride kan mycket väl vara så ”heteroutseende” att RPM t om mött en eller annan i Timbros korridorer. Heteroblickens något snäva synförmåga tycks inte kunna se utanför denna uppfattning.

Vad RPM:s artikel tvärtom andas är en lyckad vit medelålders (katolsk?) heterosexuell man som av ängslan för ett skjut i baken bär sin tvål i snöre kring handleden när han besöker Timbrogymmets dusch. Inte homofobisk, bara väldigt, väldigt ängslig. RPM är förstås inte homofob, han skulle gärna ha deltagit i Pride om inte något annat kommit i vägen.

Fast mest av allt handlar det nog om faktura för några hundra ord till SvD. Imorgon eller nästa vecka är något annat fel i Poirers värld.

– – – – –
Intressant?

Andra om R Pride Martinsson: Martin Moberg, HBT-sossen, Rabiatfeminism

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

De redan döda

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag är för ful för att få ett jobb.

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Utan Titel Söker Snäll Pappersförläggare

Sammanfattning: Snäll författare publicerad 2006 söker snäll förläggare för nytt manus. Manuset, under gammalt arbetsnamn De Redan Döda men numer benämnt Utan Titel*, kan läsas redan nu på:

Kapitel1.se

… som jag tänker på som ett skyltfönster, en ”molnets” portfolio. Jag gör också gott kaffe och kan citera Blade Runner.

Sartre! Jag menar Sartre!

(* Ändringen sker till följd av att ”min” titel redan är publicerad. Vi kan inte ha två De Redan Döda. Så jävla många döda finns det inte. Ehm. Ja.)

Eftersom jag inte röker kunde jag inte 110101 lova att sluta röka. Eftersom jag snusar och ”kan sluta när jag vill” kunde jag visserligen ha lovat att sluta snusa, men eftersom jag inte vill – fast jag kan – så blev det inget löfte om det heller, 110101.

Nej, som traditionen kräver valde jag istället att i liket med Bohus kompani ”lova ingenting bestämt” om att i år, banne mig, ska jag chocka trosorna av varenda chiclitare och få Ranelid att ångra sitt tilltag att försöka dansa istället för att skriva en ny bok.

I år ska jag bli en bestsellerförfattare. Move the fuck over, Ajvide. Och du, Lapidus (som f övr också är en klädbutik i Norrköping), har inte du en tingsrättsförhandling att ta hand om?

(Det finns en Annan Advokat, som också skriver böcker, men han bor i USA och lär inte återkomma förrän efter att Mona Sahlin avgått, så jag är ganska säker på att vi slipper ”klotformade blodfläckar” en tid framöver.)

Problemet är förstås att ingen vet vem jag är. Jo, jag blev publicerad redan 2006, förstås. Men, ser ni … i likhet med t ex Hyllade Poeter vet knappt en käft att det faktiskt skedde. Förlaget gjorde ett styvt jobb och jag vill inte racka på dem så mycket (möjligen att det där med marknadsföring kunde inbegripit något mer än ”rec ex”), men men.

Sak samma att ingen vet vem jag är. Ännu. För så här i årets första självande månader är jag fortfarande fylld av hopp, tillförsikt och energi. Ni vet, det är som när man går hem från Arbetsförmedlingens Söka Jobb-kurs och känner att ens CV är ju BRA.

28 dagar senare …

Nåja. Nu är nu. Kring jul i år kommer jag förmodligen bli en Arne Anka. Igen. Rya om hur världen inte uppskattar en Stor Konstnär och sen
kvacka ”mera sprit!”. Men det är då.

Nu, ser ni. Nu, är nu.

Så, utan vidare teatraliska åhävor säger jag här och nu som jag sa på Twitter för en stund sen:

Ett manus om depressiva svenska afghanistanveteraner samt spöken och för mycket sex i skuggan av en belägrad sekt söker snällt förläggarhem.

Om ni nu undrar vad det är som söker ett hem, likt en böckernas Oliver Twist som bara får sukta efter alla fina lunchmöten och inte ens har hittat en Fagin, så kan ni läsa det på Kapitel1.se.

Skyltfönster, vet ni.

Där samsas jag med andra, men eftersom jag just
idag har Enormt Ego så säger jag helt enkelt att allt annat utom mitt material är ski… är inte fullt lika bra som mitt.

Litterära kukmätartävlingar kan vara rätt skoj.

Intresserade förläggare och/eller agenter kan hitta kontaktmöjligheter under ”kontakt” – eller via @HerrKlokbok på fågeltjattret.

(I verkligheten är jag ganska snäll. Jag förstår sannerligen inte varför jag låter så aggressiv i blogformat.

Det är nog Marcus Birros fel.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

(”Porr” är ett hejdlöst fräckt tilltag för att få lite extra träffar. Bloghoreri, kallas det visst. Å andra sidan är jag ganska säker på att också lektörer då och då söker på just Ni Vet Vad.)