En åsikt om kaffe med grädde

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Jag läser i tidningen, i Svenska Dagbladet, mhröh! Jag menar nu förstås inte att vara elak, för jag har alldeles för mig att jag skrivit någonstans i den här nätdagboken … blogg, det är vad det kallas det, det har min systerson sagt. Fredrik, han är allt en alldeles utmärkt människa! Spelar tennis, gör han. I Båstad. Tog tåget dit.

Grädden är tvättmedel. Inte i Båstad, men väl i DN. Eller, nä nu har jag fått nåt om bakfoten … det är de här pillren jag äter; jag har fått en släng av malaria ser n, fick det efter senaste resan till Nahaggidhaggadah, en by norr om Yomshapour i nedre ytrre Bengalen. Eller om det var i Skåne.

Palestina!

Det var det. Det var – jag minns det bestämt! – 1948. Jag och Geoffrey nånting, KB, DC, GKR, FRA … nåt sånt, riddare var han i vart fall, rätt nedstigen i analen – annalerna – från Rickard III. Den gamle gossen, höh! Där hade vi en engelsman som minsann tog hela det svenska spettet utan att klaga! Ja, jag menar, alltså, ni förstår … när man ligger så där i fält så är det ibland ont om damerna. Dessutom var de flesta damer i Palestina, på den tiden, täckta ned till fotknölarna. Det var minsann en verklig pärs!

Jag minns så väl hur jag och några glada käcka gossar tog oss med jeep in till Jerusalem en lördagkväll. Där gick vi mellan hashishstånden och kashishishish eller vad de hette. John Doe, jag kommer inte ihåg vad han hette men amerikan var han, gick in i ett ”beryktat hus” och blev raskt utkastad. Tydligen höll man på att smala ihop vapen där inne, inga horor alls. Så gossarna och jag vi gjorde det bästa av situationen: Vi tog helt enkelt fatt på en burnus – för det var så vi kallade infödingarna – och tryckte upp henne mot en mur.

Ack! Den gamla haggan hade skägg! Och dessutom något som inte ska vara där, i vanliga fall! Nu gjorde det inte så mycket, en soldat är van vid att improvisera, förlika sig, erövra. Den galningen tjöt som en stucken … ja, gris. Men det får man inte säga. Han var muslim, bevars.

Så min engelske kamrat, Geoffrey nånting, han var i vart fall van den där kvällen i Medelhavets månsken när det pockade på. Vi hade ägnat dagen åt att jaga palestinier (på förmiddagen) och Sternligan (på eftermiddagen) och med en varsin kyld drink i näven så kom vi att samspråka om just hans anfader, Rickard III. Eller var det Rickard I? Nå, den där Rickegossen som va och rotade runt i Outre Mere, Palestina då. Israel – fast det fanns inte då.

Grädde i kaffet var en lyx då. Vi fick nöja oss med att ta en skopa ur den där burken med salpeter vi använde för att tvätta oss. Det var hårda tider, men jag är son till en utsocknes stugsittare och växte upp med en livrem om halsen och en far som till sist kastade mig i sjön fast det var vinter. Farsan, han kastade hårt, han … Gosse!

I alla fall tycker jag att folk klagar så mycket nu för tiden. Och det här med datorer, vad ska det vara bra för? Min systerson Fredrik, han sitter inte i riksdagen men väl utanför, hemlös är han, det nötet. Han kan ändå det där med datorer, kunde. Innan han nu gick på det där med, vad det heter, nåt med f… Fildelning!

Sen blev han pirat. Knäppskallen. Han passade aldrig i livrock och dubbla pistolbälten. Fast förstås, det ligger i släkten. En av mina anfädrer påstås ha spridit skräck på de sju haven – kapten Yarr, hette han. Jajamensan. Sen blev jag skolgosse efter att far min kastat mig genom isen. Jag växte upp och gjorde beväringen på Revinge Hed och hade en riktigt elak jävel till löjtnant. Han gifte sig med en Amanda sen, och i kyrkan så sa han, med dundrande röst:
”För djävulen, Amanda! GÅ I TAKT!!!”

Vart var jag nu? De här jämmerliga pillren … Det är malarians fel, den jag ådrog mig i Nougodougadougou, i djupaste svartingland. Förlåt, Afrika. Slängen jag fick i Palestina var bara en liten feber. Men det jag fick i Hottentottland, det ni! Afrikanerna, de gamla gorillorna, de är inte bra på nåt – men jävlar i mig vilka sjukdomar de har! Så jag går på piller. Ja, jag äter två piller, tre. Ett är för febern, ett annat för det gamla lårbenet och ett tredje för att hålla mig lugn. Alla fyra fungerar utmärkt ihop med konjak, men minnet blir lidande.

Så vi brukade ha salpeter i vårt kaffe, där i Skåne. Eller om det var i Palestina. I vart fall är det inget att klaga över, att bara få lite fett och socker i kaffet. Har ni någonsin druckit kaffe gjort på fotogen med salpeter, då klagar ni minsann inte över automatkaffe. Jävlar i min låda, det var rent
livsfarligt att gå på dass!

BOOOOOM!!!

Se där ja. Nu behöver jag gå på dass. Ses på skithuset, kamrater!

– – – – –
Intressant? På min ära!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

5 thoughts on “En åsikt om kaffe med grädde

  1. Möhhöh!

    Hrrmmmhöh!

    Hörrnu, snorvalp!

    Du påminner mig om en gosse jhag såg i Bramshavaitshapur, indier var han också men det är inte du.

    Men, eh … Möh! Så det så !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s