Botte vill förbjuda bloggar

Titta på bilden. Till vänster finner vi den moderate riksdagsmannen Mats Johansson. Till höger finner vi skådespelaren John ‘Botte’ Botvid (1889 – 1964). En av dem vill förbjuda bloggar. Gissa vem som har en blogg?

Det här är mycket fascinerande. Det gäller självklart, den nu i blogosfären urgamla frågan om upphovsrätt, fildelning, bloggars innehåll och om ‘all information ska vara fri’ eller om information ska vara en ömtålig gåva ett fåtal ska ge oss, publiken.

Frågan om upphovsrätt är i sig fascinerande, men det jag först tänkte gå in på var hur i hela friden jag insåg att Mats Johansson ser ut som John Botvid! Det hade (sannolikt) aldrig skett om jag bara haft tillgång till ett par papperstidningar, TV och kanske en radio. Så här gick det till:

Via bloggen DeepEdition hittade jag fram till Rick Falkvinges blog, och därifrån till Opassande. Länktråden jag följde handlade om ett seminarium, vid vilket Mats Johansson av allt att döma gjorde sin entré som komiker. Hos Opassande fanns en länk till Mats johanssons presentation på Riksdagens alldeles egen hemsida – och när jag klickade på den, och såg fotot, då …

”Men det där är ju Botte!”

Mina katter har fortfarande inte kommit ut från under soffan, dit de tog sin tillflykt vid mitt utrop. Botte! Min farsas favoritskådespelare, alla kategorier! Jo, Botte är min favorit också, vid sidan om andra magnifika svenska skådespelare, som till exempel Dagmar Ebbesen och Julia Ceasar vars många, många tanter på vita duken fick stå modell för Mormor i min bok ‘Recept för Domedagen’).

Det finns en scen i vilken John ‘Botte’ Botvid briljerar. Tyvärr kommer jag inte ihåg från vilken film … Men där finns en replik, som nästan obehagligt mycket påminner om Allians-partiernas återkommande regeringsmakt: Repliken lyder: ”Nu e hann utte, nu e hann injne, nu e hann utte, nu e han injne.”

Botte talade alltid via näsan. Dessutom såg han ganska kul ut – ungefär som Mats Johansson.

Sen påminner jag mig om vad Mats Johansson tycker om bloggar, att de inte borde få finnas, att information borde regleras via dagstidningar som till exempel DN och SvD.

Det var en högst intressant process som ledde fram till min ‘lika som bär’-association, nämligen processen som i gemene mun kallas ‘surfande’, eller möjligen ‘blogghoppande’. Sant, samma information upprepades på både DeepEdition, Opassande, som hos Rick Falkvinge – men med nyanser. Och, he he – länkar.

Nyanser. Den där lilla men ibland ack så viktiga detaljen som ger information ett större eller mindre värde. För vart är nyanserna i gammelmedia? Om jag läser om Tito Beltran i DN och SvD på morgonen, så hör jag samma nyhet på radionyheterna en timme senare, och sen när jag kommit hem från jobbet ser jag samma nyheter på Rapport, Aktuellt och TV4-nyheterna. Samma nyhet, inte sällan utan mycket mer nyans än en möjlig fluktuation i ordval.

Vad jag visste från att ha läst tidningen – på nätet, något som Mats Johansson med likar också vill förbjuda för somliga – får jag veta igen, och igen, och igen under dagen. Från olika källor. Samma nyanslösa information, upprepad näst intill in absurdum. (I rättvisans namn sker även detta inte så sällan i blogosfären, men blogosfären har länkar, till kanske nya nyanser – eller helt crazy grejor, som inte alls berör nyheten men som får mig att skratta. Det är också ett informativt värde; vill jag skratta i gammelmedia måste jag läsa Peter Wolodarski … Ouch, det var elakt. Fett med cred till Petta W, han har i alla fall en skön stil!)

Var är nyanserna? Reflektionerna? Den här … gemytliga ‘diskussion kring middagsbordet’-känslan? Den finns inte i gammelmedia, för vad jag utsätts för är Auktoritetens Röst. Jag påminns ständigt om något Susanna Popova sa apropå bloggar:

”Länge ledde medierna kampen om de bra tänkarna, de välskrivna texterna och att det som kom i tryck var både sant och relevant. Det var ett tag sen.”

( … som jag skriver en krönika – förlåt, bloggar – om här.)

Någon (Wolodarski? Popova? DN-redaktionen? Reuters?) bestämmer vad som är en nyhet för mig – enligt svensk mediaär det i dagarna Tito Beltran och bomber i Kabul . Någon bestämmer vad jag behöver veta. Och det gillar Mats Johansson. Det påminner lite om hur Jinge raderade en av mina kommentarer kring hans surmagade avundsutbrott på att en blond sjuttonåring har fler besökare än han, den hedervärde auktoriteten på Hur Allt Är (Särskilt I Mellanöstern).

Skulle jag översätta hur jag hittade fram till bilden av Mats Johansson som John Botvid till hur jag följt en nyhet i gammelmedia, skulle det kunna se ut så här: Jag läser om X i DN, där DN tipsar om att SvD också skriver om X, hittar en artikel om X i SvD efter DN:s information och får av SvD veta att X intervjuats av SVT Rapport, som påminner oss om att en annan intervju om samma ämne med X finns hos TV4.

Men något sådant skulle aldrig ske. Nästan aldrig, såvida inte X är en av de inblandade (som till exempel en journalist). Det skulle aldrig hända därför att inom gammelmedia är information hårdvaluta – och den släpper man inte fri bara så där! Då kan vad som helst hända – till exempel att vi får nyanser.

Alla turer om upphovsrätten handlar om just – nyanser. Från ‘piratmoderaterna’ i Expressen till Horace Engdahls och senare Ernst Brunners med fleras uppgivna, omsprungna, bortkollrade, kulturimperialistelitistiska högröstade protester. Nyanser.

Jag ska ge ett litet exempel på hur nyanser kan användas. Till mitt jobb, ett bibliotek, kom en dag en leverans DVD-filmer. Bland filmerna fanns ett brev från en Känd Artist, som ville påminna brukaren om att vi inte längre var kunder – utan ‘filmfinansiärer’. Brevet var handskrivet och stencilerat och vållade viss uppståndelse bland personalen. De kände sig utpekade, medvetna så där till vardags som de var kring begreppet ‘fildelning’ och så. Kränkta, rentav.

Var brevet gerillamarknadsföring för att få oss att rätta in oss i upphovsrättsledet? Kanske. En dum idé? betcha sweet ass. Vem som än låg bakom alienerade mer än knöt symptatisörer till sig. Ingen vill liksom bli underförstått anklagad för stöld, va?

Nyanserna är lätta att glömma bort, särskilt om man bara har en informationskanal. Gammelmedia – dagstidningar, TV, radio – är fortfarande den enda informationskanal många litar till, eller har tillgång till. Så – fildelare = onda. De stjäl gåslevern från svältande författare (etc etc)!

Nättidningar icke knutna till de stora mediaföretagen eller bloggar är fortfarande, i alla fall i svensk media, perifera. Inte fullt så många läser nyheter på nätet, som de som ser dem på TV eller läser dem på tunelbanan (via gratistidningar som Metro, vilka rapar upp vad Reuters eller TT bestämt är nyheter. Nyanser? Uh-uh.)

I gammelmedia har det länge varit en dödens tystnad kring upphovsrätt, äganderätt, fildelning och vad för verktyg upphovsrättsindustrin vill få i sina händer. Kanske för att samma verktyg kan – och kommer – att användas av Staten, till medborgarnas beskydds fromma. Terrorister bor mitt ibland oss. Ange din granne (han kanske har turban, eller ser åtminstone ‘konstig’ ut … så har han det där … ‘internet’). Först på sistone har bladet börjat tas från munnen, men de höga röster som ropar på internet och bloggarna, de hörs ännu inte i gammelmedia. Därför att de inte tillåts höras.

Hade någon som Blogge Bloggelito eller Isabella Lund inte drivit en blogg, utan lett en aktionsgrupp, skulle intervjuerna och debattprogrammen stå som spön i backen*. Och artiklarna i gammelpapperstidningarna. Men eftersom de bloggar, så läses deras blogg bara av

”femton, tjugo personer, nära släkt och vänner”

(som Anna Serner uttryckte det i det redan nämnda seminariet). Föresten läses Blondinbellas blogg också av släkt och vänner. Stor släkt – hon hade visst runt 140 000 besökare förra året.

Nyanser. Vi som läser bloggar är säkert mer medvetna om dem än andra, och vems fel är det?

De tvångsfobiska informationsrunkarnas fel.

– – – – –
*gäller ej Isabella Lund … kom igen – hon är ju en … ja, ni vet? Såna går det inte att lyssna på.

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: Alliansen, bloggar, blogosfären, Bodströmsamhället, fildelning, gammelmedia, upphovsrätt, integritet, information, internet, media, moderaterna, samhälle, terrorism, Tito Beltran