This is the way the world ends.
This is the way the world ends.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
PROLOG
Så det var så här det slutar?
Pernilla visste inte om hon var galen eller ett offer för hjärnans reaktion på den fruktansvärda rädslan. Det enda som for runt, runt i hennes huvud var tanken, den plågsamt ohyggliga tanken.
Så det var så här det slutar?
Det var inte ens grammatiskt korrekt. Men det sket hon i. Vad spelade grammatik för roll, nu? Det enda hon kunde tänka på var ju det där. Det där … Oundvikliga.
Så det var så här det slutar?
Plötsligt medan de höll på med henne och tanken snurrade runt, plötsligt mindes hon en grej från svenskan! Lasse, skolans jobbigaste lärare, hade verkligen blivit irro när de börjat skrattat åt honom, halvvägs genom den där dikten han läst upp. Vad hette han nu, den där som hade skrivit den?
Hon kom inte på namnet, men hon kunde se dikten inom sig. Se den! Som om den lyste som en fyr i en snart oändlig natt … för så var det ju alla hennes nätpolare beskrev det, det Ultimata Slutet. Glöm Tobias som dumpade henne för Janna, glöm sommarjobbet som aldrig blev av, glöm Bettina som inte vågade kyssas mer, inte numer. Glöm allt; mamma, pappa, småsyrran och lillbrorsan.
Glöm Gänget. Gänget som höll fast henne. Gänget som …
Glöm känslan av hans kuk, hur den pumpade, in och ut, in och ut. Känslan av svettblank hud mot grovt könshår, av svidande slemhinnor, av blodet som rann nedför insidan av hennes lår. Glöm smaken av deras sperma i munnen, klägget i ansiktet, svedan i läpparna och näsan. De hade säkert brutit den när de sparkat henne i ansiktet. En av dem … men nu. Glöm.
Glöm allt. Glöm allt, för …
Så det var så här det slutar?
Det Ultimata. Evigt. Längre än till och med den här … Den här … Den här …
Hon kunde inte ens tänka ordet. Än mindre säga det, skrika det. Fast hon skrek, det gjorde hon. Men det var en slags automatisk reaktion. Om någon hade hört skulle hon redan ha blivit räddad, men det var ju natt … och folk var selektiva lyssnare. Fastän allt som behövdes var ett enda telefonsamtal, 112 …
Så det var så här det slutar?
Nu ska jag snart dö, tänkte hon och flämtade tyst, lågt. Orkeslös. Ingen annan än hon själv hörde ljudet; lite väsande, från djupt ner i bröstkorgen och upp genom halsen och så pös den ut mellan halvslutna, blodiga läppar. En flämtning … den trummade mot hennes själ.
Så kom dikten igen. Dikten som Lasse, läraren, hade läst upp ur minnet med … en slags teater i orden.
This is the way the world ends.
This is the way the world ends.
This is the way the world ends.
Not with a bang but a whimper.
De slängde henne ifrån sig när hon blivit väl använd. De slängde henne nedför trapporna intill skolan, en höll i benen, en annan i armarna och så gungade de henne ram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka … och slängde henne. Hon flög åtminstone fem meter, slog i asfalten med ryggen före och flämtade högt när all luft pressades ur henne.
De skrattade åt henne, åt hennes smärta. Åt hennes flämtning.
Not with a bang but a whimper.
Sen kom mörkret.
Hon vaknade till ljudet av dämpade sirener. Det luktade jod och desinficeringsmedel runt henne. När hon slog upp ögonen såg hon rad efter rad av plastlådor, somliga öppna, andra stängda. Runt henne – på golvet, på henne, på den gula filten – låg skräp. Plastskräp, pappersskräp, använda kompresser.
Killen som satt bredvid henne bar en mörkblå jacka och ljusblå skjorta. En orm av guld slingrade sig uppför ett tvättställ på piedestal. Så såg märket ut på hans bröst.
Det här är en ambulans, tänkte Pernilla. Tuut, tuut, tuut, tuuu ...
När hon vaknade på nytt var omgivningen annorlunda. Nu låg hon på rygg på en brits och stirrade upp i ett tak av vita plattor. En av plattorna var sprucken. Hon såg smutsfläckar också, alldeles intill någon sorts luftkonditioneringsmojäng. Ett runt hål täckt av ett finmaskigt galler. Dammråttor hände från gallret. Lysrören i taket var skarpa vita streck men deras lyskraft mätte sig inte med den stora lampan de riktade in över henne. Hon kunde se sin egen spegelbild i lampans kromdetaljer.
Nu var det bara tjejer omkring henne. De var högljudda, men inte på ett skrämmande sätt. Mer konkret, som om de pratade högt för att vara säkra på att bli tydligt hörda. Hon lyssnade inte så mycket på deras ord, istället vände hon lyssnandet inåt. Kände pulsen slå.
Oh shit, jag glömde lämna tillbaka! Den där, Berny Pålsson-boken! Fuck!
Hon hörde hjärtat stretsamt arbeta vidare. Gammelfarmor Ida var över hundra år gammal och ändå ganska klar i huvudet. Tänk vad länge ett hjärta kunde få arbeta innan det blev tal om pension.
Ska jag bli över hundra, tro? Aj! AAAAJJJ!!!
Hon flämtade av smärta. De lade något kallt mot hennes mage. Och så kom hon ihåg den igen. Dikten, T S Eliott-dikten som Lasse Majen läst upp, som om han varit någon sorts wannabee bigshot actor. Det var han nu inte, men han jobbade extra ibland som statist och det ryktades att han hade spelat in porrfilmer.
Not with a bang but a whimper.
”We are the hollow men,” viskade hon.
”Vad sa du?” sa en av tjejerna, sjuksyrror i grönt. En av dem hade som en duschmössa av plast på sig, blommig.
”We are the stuffed men,” viskade Pernilla.
Damdam, lät hjärtat. Hon hörde det i tinningarna. Dam dam, dam da …
Okej, det var garanterat skräck nu va. När hon inte längre kunde förvänta sig … något mer än det Ultimata.
”Nej!” sa hon, oväntat högt. Hon famlade med en hand, fick tag i någon och kramade.
Sen blev allt mörkt. På nytt.
Den här gången varade det för evigt.
Den här gången visste hon …
… att det varade för evigt.
Fast inte ändå. För det var ändå oväntat ljust. När hon slog upp ögonen var det fortfarande ljust. Kliniskt rent ljus utan skuggor, som om hon befunnit sig i ljuset och inte i närheten av det. Som om hon var ljus. Kanske var det så här en lampa såg på världen; kritvit liksom flyende substanslös …
… flöt en skugga in i hennes synfält, vit först sen grön sen mörk. Men det var huden, kläderna var ändå gröna. Det flyktiga okroppsliga blev fysiskt igen. Vitljuset ebbade ut en aning. Lysrör i taket nu, inga andra stora lampor. Bara vita streck mot silverglänsande inkråm i armaturen.
”Hej där,” sa den mörka i grönt och log. Vita tänder, en av dem hade som en liten rand av guld. ”Jag heter Yasmine. Heter du Pernilla?”
Pernilla nickade, mycket långsamt. Hon blev rädd för att huvudet skulle trilla av. Det värkte och sprängde och halsen ömmade och gjorde ont. Ändå var det som en slags mjuk värk, avlägsen. Ungefär så där som när hon tog en Treo och spänningshuvudvärken därför att hon hade många VG men bara två MVG gled tillbaka men inte försvann. Så nu, fast i hela kroppen. Till och med där det gjort som mest ont förut.
MVG i överlevnad, tänkte hon. VG-varning, kanske ...
”Du tänkte gå ifrån oss ett slag där förut men vi fick tillbaks dig, vännen.” Yasmine log. Det nådde ögonen bakom glasögonen med bågar från YSL. Hon glittrade då. ”Nu blir du snart bra igen. Men jag måste fråga dig lite. En del av det kan vara jobbigt att svara på, men vi tar gott om tid på oss. Är du törstig?”
Pernilla nickade. Hon såg sig omkring men det mesta av utsikten skymdes av ett skynke man hade dragit upp runt hennes säng … nåja, Landstingets säng. Hennes säng stod där hemma och nu undrade väl både mamma och pappa var hon var!
”Var är jag?” sa hon, knappt hörbart. Hon var torr som fnöske i munnen. Det blev lättare att prata när hon hade fått lite vatten. Plastmugg med lock, som om hon varit en bäbis.
”Du är på Södersjuhuset,” sa Yasmine. ”Vi har en speciell avdelning här för … Ja, för kvinnor som råkat lite illa ut. Förstår du?”
”Hollow men,” sa Pernilla. Hon drack lite mer. ”Jag blev … va?”
”Det blev du, tyvärr,” sa Yasmine. Hon lutade sig fram lite. ”Vad betyder det du sa?”
”Att jag har blivit våldtagen.”
Yasmine satt tyst en lång stund. Till slut suckade hon tungt och sa:
”Det är viktigt att vi kan samla ihop så mycket bevis vi kan. Förstår du? För polisens skull. Om de ska hitta den, eh … De. Det var flera, inte sant?”
Pernilla nickade.
”Nio,” viskade hon.
Yasmines leende stelnade. Och försvann.
”Nio?” sa hon.
Pernilla nickade. Hon försökte gråta, försökte verkligen. Det var ju vad man skulle göra! Men hon flämtade bara och blundade, stängde ute världen. Ett par sekunder. Sen tittade hon upp på Yasmine och nickade.
”Do your thang, sister,” sa hon och lyckades le.
Bara så lite.
”Det kan göra ont,” sa Yasmine. ”Jag är så ledsen … ”
Undersökningen gick snabbare än Pernilla hade kunnat tro. Ibland hade det gjort ont, men inte i närheten av vad hon känt tidigare. Som under våldtäkten. Gruppvåldtäkten.
Att acceptera ordet gjorde det lättare att tänka.
Efteråt rullades hon iväg nedför en korridor och in i ett rum, ett eget rum. Vita och gula väggar, mer plattor i taket men här var de alla rena och fina. Lysrören var fortfarande skarpslipade sablar i taket. På en av väggarna hängde en reproduktion av van Goghs solrosfält. På en annan en affisch med uppmuntrande sentens. På en tredje en affisch med upplysningar om polis och kvinnojourer.
Alldeles innan dörren gled igen hörde hon Stina ropa och skrika i korridoren.
”Nilla! Nilla! Var är hon!? Var är hon!!? VISA MIG VAR HON ÄR!!!”
”Här, mamma!” viskade Pernilla.
Stina störtade in i rummet med håret på ända. Hon var alltid så noga med att både schamponera och balsamera och kamma och borsta. Långt blekbrunt hår ner till stjärten, glittrande i alla sorters ljus. Hon var verkligt stolt över sitt hår, kanske för att hon i övrigt var rätt kort. Knappt hundrasextio centimeter lång men nu var hennes hår hastigt uppsatt och alldeles rufsigt, precis som kläderna. En t-tröja, jeans, sandaler. Hon hade en mohairtröja i ena handen, för varm för årstiden förstås och hennes ansikte glänste av svett och tårar. Hennes näsa rann, sega snorsträngar hade fastnat på överläppen och ena kinden.
Bakom henne tornade Benny upp sig som en jätte. Stor, över två meter lång, stark, byggd som ett cementblock som han själv brukade säga … Eldrött helskägg och helt kalrakat huvud. För två år sen hade han vunnit SM i Världens Starkaste Man men sen hade Bill och Bull kommit och han hade struntat i VM-platsen i Las Vegas och gått tillbaka till jobbet som asfaltskokare. Skägget var liksom han; arbetyskamraterna kallade honom Röde Orm.
Pernilla antog att om man jobbade med traktorer och vägmaskiner fick man väl se ut hur man ville, i vart fall hade han fortfarande arbetskläderna på sig. Gnistergulgröna byxor med förstärkta knän, arbetsskor med gamla asfaltsfläckar. En del andra bar samma kläder dag ut och dag in, men Benny bytte ofta, han tyckte inte om att vara smutsig.
Nu slängde han reflexvästen på golvet i samma stund han klev innanför dörrarna till Pernillas rum. Han hade ett Marilyn Manson-linne på sig. Oh vad lycklig han hade varit den gången han kom hem kvart över fyra på morgonen efter att ingen visste riktigt hur ha fått ett backstagepass till the Star himself. Oj vad ful han var, också.
De föll över henne, föll handlöst men ändå kontrollerat och försiktigt. De omslöt henne med sina lukter, sina tårar, sin väsande andhämtning. Bennys huvud låg så nära Pernillas ögon att hon kunde se ådrorna pulsera i hans panna. Han var arg, rasande, ursinnig, ett ryande vilddjur … men bara inuti sig själv. För samtidigt grät han så högt att det gjorde ont i Pernillas öron – och själ. Det var så sällan han blev så där riktigt, riktigt arg. Faktiskt hade det nog bara hänt en enda gång tidigare, då när han hittat marijuana i hennes skolväska. Han luktade kallrök och asfalt, svett och arbete. Det var lukter som aldrig skulle gå ur honom, i vart fall inte om Pernilla fick bestämma. Just nu.
Han luktade pappa.
”Aj!” sa hon. Kved till. ”Jag, förlåt, men … ”
”Förlåt,” viskade Benny, flyttade sin arm som pressat mot någon smärtpunkt och snyftade, djupt ned i halsen. Det lät nästan som om han morrade. ”Älskade älskade, vad har … Hur … ”
Han kunde inte fortsätta. Istället gömde han sitt huvud mot vinkeln mellan hennes hals och axlar och började gråta, gråta så han skakade. Hans gråt blandades med Stinas hesa andetag och låga jämrande gråt.
Stina luktade vin på andedräkten. Vin och öl och grillat och … snaps. Och kalla cigaretter. Det var också mammalukter och just nu älskade Pernilla dofterna. Ibland, särskilt om Stina jobbat sent, kunde hon lukta parfym … och puder … och allt annat hon ådrog sig på jobbet. Make-up för TV4, specialutbildad för att skapa brännskador men marknaden var fasligt dålig för sådana sminköser. Det var också mamma, så besynnerligt då att Benny luktade trygghet …
Pernilla skämdes för den käsnlan, skämdes så svårt att hon snyftade djupt och också började gråta, fast hon inte ville. Gråten kom från hennes lungor, upp genom halsen bröt fri bröt ut med hackande staccaton av rop och snyftade skräniga andetag.
Hon kramade dem, kramade dem så hårt hon kunde, struntade i att det gjorde ont. Det enda hon blev rädd för var att kanylen med droppet skulle ramla ur, dras ur henne. Den gipsade vänsterarmen värkte och kliade och var för kramar, men hon använde den så gott hon kunde.
Deras närhet var tröstande. Efter många, många långa minuter kippade Pernilla efter andan. Hon pressade ändå fram en fråga, så lågt att den var ohörbar:
”Bill och Bull?”
”Vad sa du, älskling!?” viskade Benny mot hennes hals. Han sträckte upp sig, tittade på henne. Ansiktet flammigt och rött och blött och snorigt. ”Vad sa du, jag hörde inte … ”
”Bill och Bull?” sa Pernilla, lite högre. Hon suckade tacksamt när föräldrarna satte sig upp. De nöjde sig med att sitta nära och hålla hennes händer. Benny strök henne över håret, blött av både tårar och svett. Hennasvart och trassligt. Goth rules!, som hon låtit tatuera in på ena skinkan (hon hade gjort det i Köpenhamn, där ingen studio brydde sig om att kontakta föräldrarna först och mamma hade blivit fly förbannad när hon sett det en gång).
”Vi,” sa Stina, ”jag för pappa var på jobbet och … Vi åkte förbi morfar och lämnade dom där. De är för små för att ta med till … Till ett sjukhus.”
”Var de rädda?”
”Nä … Eller. Jo, jo de är jätterädda.” Stina log, det såg ansträngt ut. Hon strök Pernilla över håret. ”Vi sa till småttingarna att du hade blivit sjuk.”
”Det var vi med,” viskade Benny. Rädda.”
”De ringde,” sa Stina. ”Polisen ringde, de ringde när jag satt och grillade med Hasse och Sara och de ringde. De hade hittat din plånbok, den var nästan helt tom men du kommer ihåg när vi lät den där skomakaren prägla vårat nummer på insidan? Närmast anhörig och så? Jisses tjejen vad du var arg då, det … ” Stina fnisade hest, ansträngt. ”I alla fall så … De ringde. Och pappa han, han var på jobb du vet, det där vägarbetet de gör utanför Norrttälje om natten för att iunte störa och … Och så … De sa att, att … Att du hade råkat illa ut.”
”Jag blev våldtagen,” sa Pernilla. Hon skämdes för sitt tonläge, det var för neutralt, för fritt från känsla. Det lät för hårt. För kargt. Som om hon inte brydde sig. ”Gruppvåldtagen. Vad sa de? Polisen alltså?”
”Att du hade blivit misshandlad och, och … Och sannolikt … Sådär.. Och sen så här så sa de att du … att du hade … Och här, på sjukhuset, så sa det att ditt hjärta … ”
”Du höll på att dö, Nella!” sa Benny. Han flämtade ner en ny gråtattack och vände undan blicken tills han lugnat sig lite. ”De sa att … att ditt hjärta stannade.”
”Not with a bang but with a whimper,” sa Pernilla. Så lågt att det bara var hon som hörde. Hon höjde rösten lite. ”Men jag klarade mig ju. Det är ju … asså, va? Bra, eller?”
”Det är underbart,” sa Stina. Hon lyckades le. ”Men vi blev så rädda. Och jag fick ta taxi för jag har druckit och Hasse och Sara. De följde med. De väntar nere i, i … I väntrummet.”
”Okej.” Pernilla log smått. Hon suckade. ”Jag mår bra nu, mamma.”
”Vi ska låta dig sova,” sa Benny, suckade djupt och ordnade till sina anletsdrag. Han strök snor och saliv ur skägget, torkade av handen på byxorna och strök svett och tårar från kinderna. ”Du behöver vila. Jag ska prata med doktorn om när … Hur länge du kanske måste ligga kvar. Det blir väl över natten antar jag.”
”Pappa?”
”Ja?”
”Ska du inte jobba i natt?”
”Jag får ledigt. Hassan fattar vad som har hänt, du vet. Han … ”
”Var det han från Libanon?”
Benny nickade.
”Jag är nog lite trött nu,” sa Pernilla. Hon slöt ögonen. ”Jag tycker om er så mycket. Förlåt för … för att jag råkade illa ut.”
”Vila nu,” viskade Stina.
”Det gör ont,” sa Pernilla. ”I bröstet.”
”Jag ska hämta doktorn,” sa Benny.
Pernilla nickade. Slött. Där fanns ingen styrka kvar i någon muskel alls. Det var behagligt, liksom avslappnande, så skönt att äntligen få sjunka djupare ned i sängen och bara vila. När hon vaknade … men hon flämtade. Hastigt.
Damdam da … damdam dam da … dam …
Hon flämtade, högre. Som hes.
– – – – –
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, ungdomslitteratur, skräckfilm, Jason Vorhesem, Lotta Olsson, DN, moralism, tonåringar, sex, feminism, rosa tvångströja
Herr Klokboks Kollektion 