Folkdomstolen

av

INT LADA, SKYMNING

Mörk lokal. Gultrött skymningsljus genom enstaka glipor i väggar och tak. Ett lätt damm i luften; glittrande dammspiraler. En större folkmassa väntar framför ett primitivt podium, grova plankor på gamla oljefat, allt uppbyggt i hast. En enda lampa hänger över podiet, belamrat med en grov talarstol, några stolar, ett enkelt slitet campingbord. All annan belysning i lokalen kommer från publikens smartphones och bärbara datorer. Som blåvita glödande ögon i dunklet. Inga ansikten kan urskiljas, inte ens av dem på podiet.

REDAKTÖREN kliver upp på podiet, noga med att hålla sig alldeles utanför cirkeln av ljus den enda lampan sprider. Vi kan nästan se honom, men ändå inte.

I bakgrunden skymtar dock tydligt en rad tomma hängsnaror, hängande från en bjälke i taket.

Det är mycket tyst, förutom ett vagt ”blippande” från iPad-tangentbord, telefoner, eller det viskande knastret av ljuddämpade bärbara datorers tangentbord. Trots att publiken mer eller mindre står i konstant dunkel, anar vi från dess siluetter att här är, mest, män. En hel del av dem verka dessutom ha fastnat, som marionetter, i nätverkskablar. Gång efter annan sprattlar de energiskt twittrande när REDAKTÖREN rycker i ett knippe trådar.

Det sorlas, viskas, mumlas. Utbyts Information. Men –  allt tystnar när REDAKTÖREN harklar sig.

REDAKTÖREN
Hoppa?

Publiken hoppar.

REDAKTÖREN (leende)
Först och främst vill jag önska alla välkomna. Det finns förfriskningar,

En spotlight tänds. En mycket sexig och mycket ung (men laglig) kvinna rör sig genom publikhavet. Hon bär på ett litet bord i läderrem kring sin hals. Hon ler, rör sig vigt och ”sexigt”. Hon står till förfogande. För förfriskningar, alltså. Blott hon är upplyst av ljus, alla andra står i dunkel. Anade, aldrig fullt sedda. Händer sträcks ut efter glas och koppar och små påsar med chips och annat gottigott. En och annan hand lyckas till och med få klämma lite på hennes bröst och stjärt. Hon ler. Sneglar mot löpsnarorna i bakgrunden, ler extra mycket. EN RÖST i puliken mumlar:

EN RÖST
Ärru kåt? Du kan få se min kuk, he he …

REDAKTÖREN står på nytt i fokus. REDAKTÖREN harklar sig. Alla hoppar.

REDAKTÖREN
Kaffe och te, mineralvatten … det finns visst lite öl också. Jag garanterar att inget kokain har tillsatts!

PUBLIKEN skrattar, allt från grova gapskratt till mer artiga fniss. KVNNAN ler ännu bredare. Faktum är att hon börjar se lite galen ut.

REDAKTÖREN
Nu när en vinters osämja har förbytts till blodig vår vill jag därför börja. Var inte oroliga. Var inte rädda. Ni kan dricka under tiden.

REDAKTÖREN börjar gå fram och tillbaka på podiet, som en predikant.

REDAKTÖREN
Som vi alla vet, vet vi alla vad som Egentligen Hände! Som vi alla vet, vet vi att vi inte kan veta om De Som Borde veta, vet vad vi vet. Vi vet också att den som borde veta alldeles säkert ljuger. Ni minns väl förra året, goa vänner? Nå, i år är i år. I år är vi ännu mer medvetna om vad vi egentligen vet. Ni och jag drar inte alltid jämnt. Faktiskt sägs det att vissa av er skulle vilja se mig på den där stolen! Somliga lär ha sagt …

REDAKTÖREN skrattar.

REDAKTÖREN (forts)
… att om jag säge ”hoppa”!

Publiken hoppar utan att REDAKTÖREN ens behöver röra vid klustret av nätverkskablar.

REDAKTÖREN (forts)
… så hoppar ni … *REDAKTÖREN ler vänligt* Men så är det förstås inte, mmm? Alltså, till dagordningen! Vi är i alla fall rätvisa, demokrater! Vi Följer Det Sunda Förnuftet! Allmänhetens Intresse! Och Allmänheten – det är ni!

REDAKTÖREN pekar mot en tung träkonstruktion, som vagt påminner om en vanlig köksstol, om det inte vore för alla läderremmar. Var och en av läderremmarna bär ett namn – ‘media’, ‘PR’, ‘rykte’, ‘sanning’, ‘ställning’, ‘experter’, ‘statistik’, ‘Twitter’ osv.

Publiken jublar. NÅGON jublar nervöst, lite tystare, men högre efter en blick omkring sig.

REDAKTÖREN
Titta här!

En spotlight tänds. Kraftigt vitt ljus i snäv cirkel kring DEN ANKLAGADE, som förs upp på podiet av anonyma vakter och spänns fast i stolen. Sist sätts en röd gagball med texten ‘Veritas’ i DEN ANKLAGADES mun.

REDAKTÖREN tar till orda, igen – ivrig nu, energisk:

REDAKTÖREN
Vi känner alla den här människan! Fram tills inte allt för länge sedan såg vi detta … kräk, som en förebild. En rättskaffens en! Stark hjälte, föregångare, moraliskt oklanderlig, en kämpande kraft i en värld som faktiskt är djupt orättvis. Här utanför vår trygga lilla värld händer hela tiden saker. Det vet ni. Om det inte vore för mig skulle ni inte veta hälften så mycket som ni vet. Jag vågar till och med påstå att utan mig skulle ni inte veta vad ni vill att andra vet om vad andra ska tycka. Ni skulle få tycka i ensamhet! Ensamhet är ett hot mot demokratin! Så kan vi väl inte ha det? Vi är ju alla demokrater!

Instämmande mummel från publiken. NÅGON skuvar lite ängsligt på sig, men vill inte riktigt våga. Vad ska de andra säga? NÅGON sneglar först på den plastiskt leende KVINNAN, sen på löpsnarorna. Knattret från NÅGONS tangentbord ökar med ens i omfattning.

REDAKTÖREN tar till orda:

REDAKTÖREN
Den här … varelsen *REDAKTÖREN pekar på DEN ANKLAGADE* har trampat snett.

EN RÖST i publiken vrålar:

EN RÖST
Häng honom!

Fler röster instämmer. EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST:
Vi VET vad du har gjort! Vi VET!!!

DEN ANKLAGADE försöker fråga ”vad har jag gjort!?”, men allts som hörs rä ett gagball-mummel. DEN ANKLAGADE börjar dregla. Det ser ganska äckligt ut. Rentav Icke Trovärdigt.

NÅGON säger, ganska tyst:

NÅGON
Fast egentligen vet vi ju inte utan spekulerar bara …

EN RÖST vrålar:

EN RÖST

TYST!!! Häng den där med!

EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST
Vi ska KROSSA dig! Du ska inte få en enda läsare! Nästa vecka sitter DU där i stolen!

Nu utbryter en mindre kalabalik. Publiken stormar podiet och lösgör DEN ANKLAGADE. Andra i publiken griper NÅGON medan röster hörs ropa om ”medborgargripande!”. Kaoset blir alltmer brutalt. I stöket struntar de flesta i att KVINNAN också blir överfallen. EN RÖST ropar:

EN RÖST
Hon är feminist!

REDAKTÖREN tar några steg åt sidan. REDAKTÖREN ler. Alldeles som DEN ANKLAGADE, NÅGON och KVINNAN tvingas in i rännsnaror, säger REDAKTÖREN:

REDAKTÖREN
Hoppa.

Publiken hoppar. EN RÖST ropar, på gränsen till sanningsfärdig hysteri:

EN RÖST
RÄTTVISA!!!

Några raska rådiga ur publiken sparkar undan stöttorna under offrens fötter. En god stund står alla och betraktar de hängande, sprattlande kropparna. Så säger EN RÖST:

EN RÖST
Är inte det där Julian?

EN ANNAN RÖST säger, med en fnysning:

EN ANNAN RÖST
Nope. Det är Ola.

Publiken lämnar lokalen, ivrigt knapprande på sina tekniska hjälpmedel. Sist av alla ut ur det dunkla ljuset är NÅGON, som vänder sig om mot de hängande kropparna.

NÅGON
Jag vet inte, men … Vad hade hon egentligen gjort för ont?

REDAKTÖREN smyger upp bakom NÅGON, och viskar:

REDAKTÖREN
Vi kan nog gräva upp nåt skit om dig också till nästa vecka …

FADE TO BLACK.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annn Ljungbergs skrivpuff – Sabotage

av

Skribententrepenören och vad jag förstår den hemlöse – ja vaffan hon bor på en båt! – författarcoachen Ann Ljungberg har en återkommande utmaning, en ”skrivpuff”. För lata slashasar till författare som undertecknad är de där skrivpuffarna faktiskt ganska bra ibland. Jag följer henne med stort nöje både på Twitter och i RSS:en (eller vad det numer kallas). Så, utan vidare omsvep, detta är ett svar på hennes senaste skrivpuff-förslag – ”Sabotage”.

– – – – –

Hon tittar tillbaka. Medan polisen rycker lite i hennes arm, inte hårt, inte omilt, bara bestämmande, tittar hon tillbaka. Hon går med huvudet över axeln, bara tre steg. Sen stannar hon, vänder huvudet rätt – mot ambulanserna, mot piketbilarna, mot mediabussarna, helikoptrarna. Mot alla människor i kostym, i t-shirts, i uniformer.

”Mamma sa att världen har gått under,” säger hon. En sista snabb blick tillbaka mot bunkern. Betong på en gotländsk strand. Svart rök från bränderna hennes pappa startat inuti.

Kropparna.

Syster.

Bror.

Mamma.

Pappa står på knä med händerna i lås bakom ryggen. Han blöder från huvudet. Han skriker, men han kan inte höra sina egna skrik. Chockbomber.

”Min mamma hade rätt,” säger hon. ”Min värld har gått under.”

Polisen, en man i tjugoårsåldern med uppkavlad balakava, han har skägg, ser snygg ut, automatvapen på höften men händerna långt från avtryckaren, rynkar pannan.

”Det är över nu, vännen,” säger han. Han bryter på något utländskt språk. Turkiska kanske. ”Vi ska hjälpa dig, va.”

Hon ser på honom, länge. Går villigt med honom när han för henne mot en ambulans. Alldeles som hon ska kliva in vänder hon sig mot honom, full frontal. Enveten att få hans hela uppmärksamhet.

När hon har den – hon är sexton år, snygg, svår att inte titta på för en man – säger hon:

”Kan du hjälpa någon vars värld har förintats? Förlåt mig, men … ”

Mamma hade sytt in en handgranat i hennes jacka. Polisen hade bråttom när de räddade flickebarnet.

Men de märkte explosionen.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Blev det inte lite fel nu, AB?

av

Jag läste en artikel i Aftonbladet om det stundande partiledarvalet för Socialdemokraterna från början till slut, eftersom det ändå på nåt sätt är intressant hur sossarna låtsas vara demokrater mtp hur hemligt allt är kring vem som blir vår nye landsfader.

Iaf så bestämde sig min hjärna för att DET HÄR var roligt. När jag nådde slutet av artikeln och det fanns en automatiserad Google-annons där.

Jag förstår mig inte på min hjärna …

Disclaimer: Godwins lag.

– – – – –

Inte Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

De redan döda

av

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

”(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat”

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Chris in the morning-esque: Om Naturen, Insekter, Rävar och lite Depeche (på slutet)

av

I skogen finns det smådjur, skaldade Cornelis Vresvijk (stavning?). I väntan på att bli tillräckligt hungrig för att kunna trotsa Northrends odöda kyla … jag menar de -10 graderna ute och de nästan välskottade gatorna …

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

så funderar jag lite så där Chris in the Morningesque…igt

(jag försökte få till ett nytt SAOL-ord, men lyckades ej)

över – Naturen.

Mer bestämt – min inställning till naturen. Dessutom kom jag just nu på att egentligen borde jag göra podcasts av det här, men då måste jag snart börja bjuda in folk

(Björn Ranelid)

som också är så där, ni vet … flummiga. För medan jag försöker skriva det här utan att försöka styra texten för mycket – jag låter den leva som den vill – så lyssnar jag på en Alla Hjärtans Dag-playlist på Spotify, skapad av en av spelvärldens medlemmar. Inte min sambo, dock, men dock en annan, som det heter med prefix och allt, ”tjej gamer” (ja, särskrivningen ska också vara med; den gör PREFIXET än viktigare).

Naturen och kärlek! Kan det bli mer jävla Thoreau?

Alltså, den lunken borde ha försökt plocka blåbär i Stockholms skärgård! Där var jag – nu snart 30 år sen – och min bror mitt ute i SKOGEN på en jävla Ö! Och det var … grönt, runt om. Tallar, granar, gräs och blåbärsris. Och så …

Och myggor.

Och spindlar, skalbaggarm gråsuggor, Konstiga Små Saker Med Många Ben, myror, bromsar, flugor, larver, Andra Otäcka Ting Med Många Ben, slingrande, dallrande, krälande, slemmiga … SAKER.

Gud var på dåligt humör när Hen skapade Naturen, den omhuldade, den älskade, den som folk bara längtar ut till så till den mildra grad att det t om arrangeras bussresor. För att inte tala om skogsmulle, denna proggiga propaganda för att Naturen Är Vår Vän.

Fråga folk i Queensland vad de tycker om det.

Jag är ambivalent mot naturen. Det här som jag hitills skrivit är ett utslag av hastig inspiration baserad på en skumläsning av Annarkias blogpost, där hen frågar ”ska vi undvika naturen nu?”

Ja, Annarkia. Ja, det ska vi.

För att helt vara säkra på att varken Creuzfelt-Jacobs

(ett bevis för att tyskar och engelsmän inte kan samarbeta; de försökte 1938 med … bristfällig framgång)

eller parasiter kan DÖDA oss så föreslår jag helt enkelt att vi asfalterar allt.

Fast nä. Inte riktigt. För grejen är den att jag Tycker Hemskt Illa Om Naturen Om Den Tvingas På Mig, men i övrigt är den rätt så cool. Liksom – evigty brinnande berg i Azerbadjan? Ragnaros reborn, ni vet.

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

Eller Häftiga Saker Man Kan Hitta I Vattnet, som i Östersundsregionen.

Jag tycker om att vara i skogen när den är garanterat olevande, dvs täckt av snö. Det värsta jag ka möta då är förmoligen en uthungrad skadeskjuten varg och sen gäller det att springa som bara fan när Naturens Krona kommer sättande med sina Winchesters. Men iaf – skog, och vinter, är fint. Fast kallt. Det är därför jag nästan aldrig är ute i skogen om vintern, för det är kallt.

Med tanke på vad som en gång inspirerade mig till dessa dillerier, dvs en TV-serie om Det Hårda Livet För En Judisk Doktor I Alaska

(Jo, i sammanhanget är det viktigt att påpeka att det är en judisk doktor)

så, eh … så bode jag väl älskasnö, och kyla, och tanken att bli begravd under fruset vatten endast med en gråsugga och en liter brännvin som sällskap. Förstås, efter att litern är uppdrucken kanske jag skulle se gråsuggan som något annat än

(mat)

en insekt … är de väl? … men, eh …

Skogen, om våren, är ganska nice. Tidig vår, fortfarande snödrivor kvar här och var, svartnat ruttet undervegetationsris, välfyllda bäckar man kan leka i tills man förlorat känseln i fingrarna, bortglömda slaktade människ… jag menar naturliga moderna inslag, som t ex skyltar om vem som äger skogen och att det är absolut förbjudet att bryta ”virke”.

Underbara frihet.

Men sen … längre fram … när man vant sig vid brunstiga rådjur och galna skogsägare … då kommer de fram. Igen. Insekterna. Krälar, kryper, ilar, smyger, pilar, slingrar, illrar, borrar, biter, kniper, gömmer, hoppar, studsar – kort sagt, de gör som folk i FAS3: Parasiterar.

Tacka fan för asfalt. Ge mig en välasfalterad stad över skogen vilken sommardag som helst. Och Vi Har Inte Ens Börjat Prata Om POLLEN!

Alltså – vad i HELVETE!!?

GUD, Ja just DU, jag tittar på dig. VAD VAR TANKEN BAKOM POLLEN!!? Som om inte oss arma syndares liv är hårt nog – vi ska fly i skräck från alla krälnde, krypande, ilande, smygande, pilande, slingrande, illrande, borrande, bitande, knipande, gömmande, hoppande, studsande … OCH VI SKA NYSA SAMTIDIGT!!!

I don’t want to start any blasphemous rumours, but I think that God’s got a sick sense of humor, som Depeche Mode skaldade.

Enjoy.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om

(PS: Jag tycker om myror. Och nyckelpigor.)

Jag är för ful för att få ett jobb.

av

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Utan Titel Söker Snäll Pappersförläggare

av

Sammanfattning: Snäll författare publicerad 2006 söker snäll förläggare för nytt manus. Manuset, under gammalt arbetsnamn De Redan Döda men numer benämnt Utan Titel*, kan läsas redan nu på:

Kapitel1.se

… som jag tänker på som ett skyltfönster, en ”molnets” portfolio. Jag gör också gott kaffe och kan citera Blade Runner.

Sartre! Jag menar Sartre!

(* Ändringen sker till följd av att ”min” titel redan är publicerad. Vi kan inte ha två De Redan Döda. Så jävla många döda finns det inte. Ehm. Ja.)

Eftersom jag inte röker kunde jag inte 110101 lova att sluta röka. Eftersom jag snusar och ”kan sluta när jag vill” kunde jag visserligen ha lovat att sluta snusa, men eftersom jag inte vill – fast jag kan – så blev det inget löfte om det heller, 110101.

Nej, som traditionen kräver valde jag istället att i liket med Bohus kompani ”lova ingenting bestämt” om att i år, banne mig, ska jag chocka trosorna av varenda chiclitare och få Ranelid att ångra sitt tilltag att försöka dansa istället för att skriva en ny bok.

I år ska jag bli en bestsellerförfattare. Move the fuck over, Ajvide. Och du, Lapidus (som f övr också är en klädbutik i Norrköping), har inte du en tingsrättsförhandling att ta hand om?

(Det finns en Annan Advokat, som också skriver böcker, men han bor i USA och lär inte återkomma förrän efter att Mona Sahlin avgått, så jag är ganska säker på att vi slipper ”klotformade blodfläckar” en tid framöver.)

Problemet är förstås att ingen vet vem jag är. Jo, jag blev publicerad redan 2006, förstås. Men, ser ni … i likhet med t ex Hyllade Poeter vet knappt en käft att det faktiskt skedde. Förlaget gjorde ett styvt jobb och jag vill inte racka på dem så mycket (möjligen att det där med marknadsföring kunde inbegripit något mer än ”rec ex”), men men.

Sak samma att ingen vet vem jag är. Ännu. För så här i årets första självande månader är jag fortfarande fylld av hopp, tillförsikt och energi. Ni vet, det är som när man går hem från Arbetsförmedlingens Söka Jobb-kurs och känner att ens CV är ju BRA.

28 dagar senare …

Nåja. Nu är nu. Kring jul i år kommer jag förmodligen bli en Arne Anka. Igen. Rya om hur världen inte uppskattar en Stor Konstnär och sen
kvacka ”mera sprit!”. Men det är då.

Nu, ser ni. Nu, är nu.

Så, utan vidare teatraliska åhävor säger jag här och nu som jag sa på Twitter för en stund sen:

Ett manus om depressiva svenska afghanistanveteraner samt spöken och för mycket sex i skuggan av en belägrad sekt söker snällt förläggarhem.

Om ni nu undrar vad det är som söker ett hem, likt en böckernas Oliver Twist som bara får sukta efter alla fina lunchmöten och inte ens har hittat en Fagin, så kan ni läsa det på Kapitel1.se.

Skyltfönster, vet ni.

Där samsas jag med andra, men eftersom jag just
idag har Enormt Ego så säger jag helt enkelt att allt annat utom mitt material är ski… är inte fullt lika bra som mitt.

Litterära kukmätartävlingar kan vara rätt skoj.

Intresserade förläggare och/eller agenter kan hitta kontaktmöjligheter under ”kontakt” – eller via @HerrKlokbok på fågeltjattret.

(I verkligheten är jag ganska snäll. Jag förstår sannerligen inte varför jag låter så aggressiv i blogformat.

Det är nog Marcus Birros fel.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

(”Porr” är ett hejdlöst fräckt tilltag för att få lite extra träffar. Bloghoreri, kallas det visst. Å andra sidan är jag ganska säker på att också lektörer då och då söker på just Ni Vet Vad.)

One for Stitches

av

Inte alls långt borta från Stormwind City ligger en liten, liten stad – Darkshire – i en mycket, mycket dunkel skog – Duskwood. I likhet med b la Westfall är det i det närmaste helt bortglömt av De Som Bestämmer; ty De Som Bestämmer har skickat alla sina soldater norrut (numer är de utspridda både här och där, men jag ska inte gå in på vad jag anser om elvafrontskrig).

I närheten av Darkshire ligger en ännu mindre by – Raven Hill – dominerad av en väldigt stor kyrkogård. Förr om åren, innan ädla hjältar drev bort honom, bodde där en eremit.

Eremiten är borta nu.  Han har istället börjat på i ett övergivet kastaltorn, som förr beboddes av en Forsaken-apotekare. I andanom av tornet finns f övr en Den Okände Soldatens Grav, med ett l 23 elite skelett.

Iaf: Eremiten i Duskwood, folket i trakterna är fortfarande rädda för dig, de vet inte vad du bygger på.

Det här är … för dig:

Hej, Manpower!

av

Till att börja med vill jag uttrycka min glädje över att ni, liksom säkert många andra företag, äntligen anammat åsiktsregistrering. Det är, som ni vet, en etnisk svensk gammal vana hos inte minst Socialdemokratiska Arbetarepartiet, att noga kontrollera vad Folket anser, tycker, tänker och säger.

Numer finns inte så många kommunister. Nyliberaler, ja, men inte kommunister. Det är Ohly och … eh … Ohly.

I takt med att Informationsbyrån fann färre kommunister blev de, s as, otrendiga. Därför är det bra att ”marknaden” tar över där en fordom traditionellt socialistisk organisation breddat erfarenheten. FRA funkar ju inte riktigt om marknaden, för FRA registrerar trots allt alla – inte bara vissa.

Om ni läser den här bloggen, vilket ni kommer att göra eftersom jag länkar nästan direkt till er, vill jag att ni ska veta några enkla, basala fakta om mig. Det är så här:

Den här bloggen skrivs av min onda tvilling.

Själv, jag Joakim Andersson, är en lojal arbetare utan några som helst problem.

Transparens är viktigt, inte sant?

Jag lyder alltid order – oavsett om det handlar om koltransporter via Polen eller Blankett 1A. Jag är driftig, hungrig, nyfiken och med en jävla massa go. Dessutom är jag en teamspelare, en ansvarsfull och prestigelös medarbetare kunnig inom en mängd områden.

Jag gillar när det svänger, blir peppad av motgång och kan ta kritik – även om den är konstruktiv. Faktum är att den senaste som kritiserade mig har ännu inte återfunnits. Så bra är jag.

Kvinnor är människor och säkert lika kunniga och bra som mig, särskilt om de har långt hår.

Jämlikhet är viktigt, jag är så jävla mycket feminist att jag inte ens svär öppet av rädsla för att Janne Josefsson eller någon annan Sån Där Jobbig Typ ska ringa min chef och fråga om arbetstider. Jag har inga problem med att börja klockan 06:00 och sluta 06:00. Till och med på samma dag.

Jag är helt enkelt den ni alltid drömt om. Inga barn, nästan aldrig sjuk, aldrig med en åsikt som går mot Er Uppdragsgivares. En drömarbetare. Chefsmaterial. Tro mig, jag tackar inte nej till 50 K i månaden. Ja kan t om nöja mig med 95. K.
Jag är dessutom extra duktig. För jag är desperat nog att t om helt säkert säga att ni aldrig hittar något komprometerande material om mig – även om ni googlar. Och om ni gör det så finns alltid Proffice.

Började inte Nisse jobba för dem, förresten?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,